Recension: Don’t go in the woods… alone - 1981

Don’t go in the woods… alone

Regi: James Bryan

1981

Horror

Några ungdomar kopplar av med lite camping i bergen. Vad de inte vet är att skogen bebos av en galen mördare och medan de vandrar längs stigarna, berättar fasansfulla spökhistorier för varandra och helt enkelt njuter av livet, ägnar sig denne fasansfulla mördare åt att döda dem som råkar komma i hans väg. Det är bara en tidsfråga tills han kommer efter DEM!

Man ska absolut inte låta sig luras av den första scenen som vittnar om ett riktigt blodbad i splattergenren. Nej, det här är en klassisk slasher i ordets rätta bemärkelse. Tyvärr vore det nog bättre om man behålligt den mer komiska approach som splatter innebär istället för att försöka fördjupa sig till en allvarligare och skrämmande film. För skrämmande är det absolut inte trots att makeupeffekterna faktiskt är ganska bra.

Under filmens gång funderade jag mycket på vad filmens största problem var, dess musik eller dess skådespelare. Båda är verkligen under all kritik och frågan är om det överhuvudtaget hade gått att rädda den här filmen från ett totalt fiasko.

Det finns ingen bakgrundshistoria till varför mördaren härjar. Man får inte veta om det är sinnessjukdom, hämnd eller rent av en försvarsmekanism som driver den groteska mördaren. Man bara kastas in i händelserna utan förklaring. Det finns heller ingen som helst logik i varför saker och ting händer, scenerna tycks ofta vara i hoprafsade inte för att de passar ihop utan för att man velat använda allt materiel man filmat. Detta innebär naturligtvis att man inte får något sammanhang och att filmen tenderar att uppfattas som ännu mer fragmentarisk än vad den egentligen är.

Offren, som ger sig in i skogen i olika grupper eller ensamma är otroligt svåra att hålla isär och att minnas vilka som hör ihop på något sätt var inget som jag klarade av i alla fall. Kanske beror det på att filmen är så oerhört tråkig att man inte orka engagera sig det minsta i den, eller beror det kanske på en undermåligt berättade historia som aldrig borde lämnat skrivbordet.

Men nu är väl trots allt inte offrens djupa karaktärsdrag som brukar prägla filmer av det här slaget. Det man är ute efter är ju framförallt hur själva morden går till, man vill se uppfinningsrikedom helt enkelt. Bjuder då den här filmen på någon uppfinningsrikedom i det här avseendet? Nej, det kan jag inte påstå att den gör, inte ens om man är en ovan tittare av slasherfilm. Å andra sidan skulle man som ovan tittare troligen aldrig komma på tanken att se den här utan istället välja någon av den mer kända i genren som The Burning, Madman eller t.o.m. Friday the 13th. Samtliga skulle jag också rekommendera framför den här.

Recension: Don’t Wake the Dead - 2008

Don’t Wake the Dead

Regi: Andreas Schnaas

2008

Horror

I ett gammalt tyskt slott, som nu håller på att renoveras, börjar märkliga saker att inträffa och den grupp väninnor som tillsammans håller på att fixa till stället blir snart varse om slottets mörka historia. På medeltiden attackerades nämligen byn av en grupp blodtörstiga tempelriddare som byns innevånare förvisso besegrades och drevs bakåt. Tillbaka till slottet där en sak efter en annan ledde till att en förbannelse uttalades. Under andra världskriget togs slottet i besittning av nazisterna just den natten vart 66:e år som tempelriddarna åter kommer till liv. Nu har det gått ytterligare 66 år och kvinnorna ställs mot både tempelriddarna och nazisterna som både kommit till liv. Det blir en kamp till sista blodsdroppen där bara morgonsolen och ett mytomspunnet svärd kan sätta stopp för förbannelsen!

Jag har vid tidigare tillfällen spytt galla över Andreas Schnaas filmer och hade väl ärligt talat inte så höga förhoppningar om den här heller. Det blir heller inte bättre när distributören påstår att filmen är det bästa som någonsin kommit från Schnaas på rent säljarmanér. Ska man sälja in någonting till mig ska man nog spara på superlativen och inte trycka ner sådana påstående i halsen på mig, men det är jag det. Och faktum är att det vet i tusan om jag inte kan ställa upp på att det faktiskt är Schnaas bästa rulle! Jag gillar i och för sig Nikos the Impaler rätt mycket men förutom den är det nog inte mycket av det jag har sett som slår den här!

Men trots detta lider den av en del problem och vi tar dem direkt så är vi av med det sen. Att skådespelarna inte är något vidare kanske är mer regel än undantag i den här typen av lågbudgetproduktioner. Splatterfilm behöver inte ha Oscarsmaterial i rollistan och så är det bara. Den här filmen är inget undantag och det är kanske viktigare att tjejerna är villiga att visa tuttarna? Några scener, som är totalt meningslösa för at driva handlingen framåt, verkar nämligen finnas med enbart för att visa hud. Jag klagar i och för sig inte men jag tycker det är att göra det lite lätt för sig.

En annan produktionsteknisk detalj som drar ner helhetsintrycket är det dåliga ljudet. Eller kanske snarare mixen mellan musik och dialog. Musiken hörs hur bra som helst och det är nästan så man måste skruva ned men dialogen håller tyvärr inte samma volym och det gör att det känns lite amatörmässigt.

Själva historien som berättas är enkel och det är nog en konst att hålla sig till något så fundamentalt utan att komplicera det hela för sig själv. Tempelriddarna och nazisterna vet jag inte riktigt om man ska kalla för zombies eller inte men jag tycker Schnaas har lyckas med en riktigt bra stämning i de scenerna! Det känns som om han varit influerad av Tombs of the Blind Dead i skapandet av tempelriddarna i alla fall och sämre referenspunkt kan man ju ha! Jag är väl inte lika imponerad av tjejerna men de flesta av dem ska ju bara dö ändå. Sminket är helt ok även om jag vid några tillfällen tyckte att blodet snarare såg ut som rödbetssaft än äkta vara.

Men även om jag har en tendens av att ta filmer på allvar tror jag inte att det är riktigt meningen här. Jag tror det är meningen, liksom i de allra flesta fall när det gäller splatterfilm, att man ska känna skaparglädjen och att det är viktigare att filmskaparna är innovativa än att filmen blir superseriös. Detta märks inte minst i en mycket underhållande scen där ett hårdrocksband blivit förvandlade till zombies men fortsätter att spela sin musik ändå. Runt om står både tempelriddare från medeltiden och tyska soldater från andra världskriget (i zombieform då) och diggar. Man kan till och med se någon tendens till headbanging!!

Recension: Friday The 13th part 2 - 1981

Friday The 13^th part 2

Regi: Steve Miner

1981

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Då var det dags att öppna ett nytt läger som heter Packanack som inte ligger så långt ifrån Camp Crystal Lake. Vid lägerelden berättar man om det hemska som har hänt och alla tycker att det är en bra skrämselhistoria men tror kanske inte riktigt så mycket på det. Nu har Jason vuxit upp och blivit en man. Ja, för han dog inte i sjön som man trodde i den första filmen utan är nu ute efter att hämnas sin mammas död. Nu får ungdomarna se upp annars kan deras liv gå till spillo.

Man blir lite konfunderad när man tänker efter på vad som sas i den första filmen, om att Jason hade drunknat. Medans i den här delen är han ju vuxen runt 18 år och fullt levande och på jakt efter att få hämnas. Han verkar hata alla som kommer i hans väg och som inkräktar på hans territorium. Här har Jason hittat en tygpåse som han har på huvudet med tanke på hans vanställda ansikte och det kan man ju förstå. Jag är inte direkt förtjust i tygpåsen utan tycker mest att han ser lam och barnslig ut i den och en mördare kanske inte ska ha den tendensen.

Skådisarna i den här har jag blandade känslor för, jag tycker att Amy Steel gör en mycket bra insats och även John Furey men för övrigt är det ingen som naggats sig fast i mitt tycke. Musiken är också här väldigt enkel och det behövs inte mera än det man får, så det är underbart vackert. Vi har även Crazy Ralph med i denna och fortsätter som vanligt att varna ungdomarna men till ingen nytta. Denna gången blir det dock det sista vi får se utav honom för han lever inte när filmen lider mot sitt slut.

Vapnen i denna del kan jag avslöja kommer att vara lite mera originella än i den första delen vilket jag tycker är kanon. Roligt är det också att det är Jason som börjar döda och inte hans mamma för det var inte så skrämmande utan mest hysteriskt tycker jag. Fast hon gjorde ju en bra början på en underbar serie som bara fortsätter och fortsätter.

Jason är ju ungefär 18 år här och speciellt stor och stark är han inte ännu men att döda har han lärt sig att göra och det med bravur. Meningen är ju inte att han ska vara så stor här, utan mer som en vanlig människa fast vanställd och med hämnd som driver i hans blod.

Jag tycker att denna del är relativt bra, förutom tygpåsen som jag har nämnt i ett stycke tidigare, men den innehåller allt som en slasher bör ha och då funkar det kanon, det är bara att njuta när Jason stiger in i våra liv, för när han väl är där kommer han alltid att där förbli.

Recension: D-War - 2007

D-War

Aka Dragon Wars

Regi: Hyung-rae Shim

Action/Fantasy

2007

Filmen är baserad på Koreansk mytologi och berättar historien om de väldiga varelserna Imoogi - som en gång vart femhundrade år har chansen att utvecklas till en fullfjädrad himladrake, men det är bara den godaste imoogin som får chansen till detta. Självklart finns det också en mörk sida som vill åtnjuta denna ära, men inte för att beskydda världen som den godhjärta imoogin skulle ha gjort, utan för att förstöra den. Kampen står således mellan gott och ont och de reinkarnerade formerna av de uråldriga kämparna står beredda att strida åter igen – i modern tid.

Fantasy är alltid kul, framförallt där det gäller drakar och gamla legender. Extra roligt blir det när legenderna är österländska och således aningen mer exotiska för oss i västerlandet. Vi har kanske ibland svårt att förstå moralen, som visserligen står på de goda sida, men som trots allt kräver människooffer för att fungera, men det är kanske inte något man alltid måste förstå fullt ut heller och det räcker kanske i många fall med att de, på film visualiserade legenderna, är fartfyllda och underhållande.

Det sistnämnda är definitivt ett epitet som passar in på den här rullen, för fart och fläkt handlar det om. Dock vill jag påstå att det inte enbart är en ytlig betraktelse av, den i och för sig ganska enkla historien. En hel del av legenden förklaras för oss och för att ge den lite extra kropp och själ, använder man tillbakablickar som är fullt tidsenliga. Det är alltid roligt att se att man lagt ned lite tid på att få även dessa miljöer trovärdiga, något som man inte alltid är bortskämd med.

En film som den här bygger ju en hel del på effekter och det ser faktiskt ganska bra ut! Några enstaka tillfällen, framförallt i början av filmen är väl inte top notch CGI men det får man ta, ingen film är väl helt perfekt och ser man till vad man trots allt egentligen får, så har jag inget att klaga på. Det är bra ös och underhållning som är det viktiga i den här filmen. Sen får man ju naturligtvis ta med i beräkningen att filmens målgrupp kanske inte är samhällets äldsta medborgare utan att man snarare riktat sig till en yngre publik.

Detta föranleder naturligtvis också en kommentar angående den fallerande logik som kantar filmen. Jag tycker gott att man kan ignorera dessa logiska luckor och istället koncentrera sig på den visuella estetiken, för jag anser att den är den så står i centrum här mer än något manus, hur invändningsfritt det än skulle vara.

Fantasifull action – helt enkelt!

Recension: The Doorway - 2000

The Doorway

Regi: Michael B. Druxman

2000

Horror

Fyra studenter tar på sig uppdraget ett fixa till ett gammalt hus, för besväret blir de lovade 10.000 dollar. Vad de inte vet är att huset en gång i tiden ägdes av en kult med djävulsdyrkare och att källaren innehåller en portel direkt till helvetet. Snart upptäcker de emellertid att huset är hemsökt och efter att de stött på en demon i form av den före detta frun i huset beslutar de sig för att fly och ta hjälp av Professor Lamont (Roy Scheider) som är expert på spökerier.

Filmen kunde faktiskt haft potential att lyckas om man fullföljt någon av de många idéerna och varit någorlunda konsekvent. Som det hela är nu så är jag inte säker på vad man egentligen ville göra. En klassisk spökhistoria? Demonbesatthet? Djävuldyrkare? Filmen verkar bestå av en blandning av dessa element men bestämmer sig aldrig för vilken linje man ska gå på.

Då detta är en lågbudgetfilm (och utgiven av den gamle B-filmskungen Roger Cormans bolag) kan man kanske inte kräva mer än så här av skådespelarna. Fast jag står ut med dem, inte för att de någon gång egentligen är bra, utan för att det inte är dåliga hela tiden. Man har till och med lyckats få med Roy Scheider i en liten roll, hoppas han fick bra betalt.

Bitvis känns det här som en hyllning till äldre B-filmer, mycket känns igen även om man valt att ge ingredienserna en ny förpackning så att säga. Ibland är musiken som tagen ur en 50-talsrulle med kultstatus eller kanske ur ett avsnitt ur Twilight Zone. Problemet är bara att under de korta stunder detta händer passar musiken inte alls in i produktionen så det faller på sitt eget grepp så att säga.

Folket bakom effekterna gjorde också effekterna till kanonusla rullen infested och de håller absolut inte högsta klass, inte ens medel tyvärr. Detta drar ner totalintrycket ganska mycket då en film av det här slaget nästan är beroende av att det ser trovärdigt ut. Det mesta ser riktigt fejkat ut även om sminkavdelningen lyckats hyfsat i alla fall. Samma bolag låg förresten även bakom effekterna i Jeepers Creepers.

Recension: Doriana Grey - 1976

Doriana Grey

Regi: Jess Franco

1976

Drama

Societetskvinnan Doriana Grey (Lina Romay) bor i ett vackert palats och åtnjuter allt som gör livet värt att leva i form av lyx, sex och överflöd. Hon känner dock ingen lycka över detta och även om hon tycks vara evigt ung känns hennes liv tomt och innehållslöst. En journalist (Monica Swinn) som finner henne mycket gåtfull och intressant anländer så en dag för en djupare intervju. Doriana berättar om sitt liv, om sina sexäventyr och om sin syster som hon blev kirurgiskt separerad ifrån som nyfödd. Hon berättar att läkarna gjorde ett misstag vid ingreppet. Hon förlorade förmågan till sexuell tillfredställelse medan hennes syster förlorade förståndet och nu är inlåst på en privat klinik. Där ägnar hon dagarna åt att onanera åt känslorna som Doriana inte kan känna.

Man behöver inte vara speciellt kunnig inom film för att förstå att för Jess Franco betyder stil mer än innehåll. Åtminstone är det intrycket man får av den här filmen. Det är påträngande och utmanande men knappast erotiskt trots många och mycket explicita sexscener. Närbilder på kvinnans könsorgan så detaljerat att det torde duga som undervisningsmaterial och långa samlagssekvenser utan kompromisser i kombination med ofokuserade bilder på omgivningen blir särdeles vackert i Jess Francos händer. Samtidigt är det frånstötande och en plåga att se, som tittare ställs man alltså inför ett prov.

Man får känslan av närvaro och en föreställning av voyeurism är väl egentligen det främsta kännetecknet hos denna intressanta filmskapare. Det känns helt enkelt mycket närmare och verkligare än vad man är van vid från andra filmer. Lina Romay i titelrollen funkar mycket bra som den eviga ungdomen och hon ser lika härligt gåtfull och vacker ut som hon bör göra. Jag vill dock mena att hon är mer sensuell med kläderna på än av.

Någonstans i bakgrunden finns det en bas till Oscar Wildes berättelse om Dorian Grey, som offrade sin själ för att tavlan som målades av honom skulle åldras och inte han själv. Men i princip har de inget annat gemensamt än just den eviga ungdomen. Om man nu inte ser moralen (eller omoralen) som en samhörighet.

Personligen tycker jag den här filmen innehåller på tok för mycket grova sexscener för att vara riktigt underhållande men det är å andra sidan dess styrka också. Man måste fråga sig om stil är viktigare än innehållet, eller tvärt om? Fungerar detta i symbios med varandra? Är tanken att utmana tittaren eller att stimulera publiken erotiskt? Det är helt klart en film som ställer frågor och inte besvarar dem och det är alltid kul med en film som man inte slutar tänka på så fort eftertexterna har rullat förbi.

En intressant film av Franco!

Down to the Bone - 2004 - En ton av värdighet!

Down to the Bone

Regi: Debra Granik

2004

Drama

Irene har två barn, jobb och man. Men att påstå att hon är tillfreds med tillvaron vore att överdriva och det grövsta. Att klara vardagen utan droger är nämligen något som är henne övermäktigt. Det har drivit henne till diverse förödmjukelser genom åren men när hon stjäl ena sonens födelsedagspengar från farmor för att finansiera sitt missbruk inser hon själv att det har gått för långt och lägger in sig på en klinik. Där träffar hon Bob, en av vårdarna och inleder en relation med honom. De har mycket gemensamt, kanske mer än vad som är nyttigt för båda och snart är de på väg att dra ner varandra ännu djupare i drogträsket. Snart är det bara drogerna som betyder något och undanflykter och svepskäl är något som präglar vardagen.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att den här filmen är briljant spelad! Framförallt handlar det förstås om huvudrollsinnehaverskan Vera Farmiga som definitivt är kapabel att spela lika sliten som rollen kräver. Hon har heller inga problem med att spela rollen som ”ren” och det är verkligen de små medlens skådespel. Det är inte mycket som skiljer de olika sinnesstämningarna åt men Vera hittar essenserna i dem och förmedlar dem förstklassigt!

Eftersom det mesta kretsar kring henne är det inte särskilt viktig om alla de andra smårollerna lever upp till hennes standard men jag måste säga att jag verkligen inte har något att klaga på! Det är ingen propagandistisk film, den visar inte någon skrämmande baksida som utspelar sig med prostitution på skitiga bakgator eller något sånt. Det finns hela tiden en ton av värdighet över den. Detta kanske är på gott och ont men jag vill påpeka att det verkligen inte handlar om någon glorifiering. Snarare är det vardagsknarkandet som tas upp (om man nu kan säga att det finns något som heter vardagsknarkande?) och man känner mera sympati för de inblandade än något annat. Det finns inte någon direkt skrämseleffekt.

Nivån ligger alltså snarare på en medömkans nivå. Det är Irenes personliga liv det handlar om, inte hur orättvist hon behandlas av samhället eller vilken frustration över sin livssituation hon känner. Uppenbarligen mår hon inte bra, men det är inget mardrömsscenario och det tackar jag för. Det är riktigt befriande att se en antidrogfilm som närmar sig problematiken på det här sättet och som vågar blanda in en kärlekshistoria i det hela dessutom.

Hur det går kommer jag förstås inte att avslöja men att man kanske måste ner och vända på botten och hitta sin egen styrka för att lyckas är nog sant. Kanske är filmens sensmoral att tänka på sig själv i första rummet och offra det som finns runt omkring en för att man ska kunna må bra det enda riktiga när man sitter i skiten. När filmen är slut är inte ett öga torrt…

Recension: Friday the 13th - 1980

Friday The 13th

Regi: Sean S. Cunningham

1980

Horror

Skriven av Linda Snöberg

1957 drunknade en ung kille vid namn Jason Voorhees. 1958 mördades två stycken lägerkampsledare och 1962 försökte man öppna lägret igen fast då var det fel på bland annat vattnet. 1979 var det äntligen dags för Camp Crystal Lake att öppnas igen av Steve Christy, tillsammans med några nya ledare. De ignorerar varningarna de får av byborna runt omkring, mördandet börjar igen, vem är det som mördar och varför? Kommer någon att överleva mardrömmen för att kunna berätta historien?

Detta är den första delen i en lång serie, vilket jag för min del inte alls har något emot. Jag tycker dock om när det händer mycket i en film och för mig kan jag inte säga att det gör det i denna del. Nu har ju jag bara sett en sådan version där det klipps precis när man ska till att se mordet och sedan efteråt så får man ser hur det se ut. Sådant drar ner betyget för mig oerhört mycket.

Skådisarna kan jag kanske inte direkt klaga på, dom gör ju det som förväntas av dem, vilket är att skrika och sen dö. Då behövs inte så mycket skådespeleritalanger. Speciellt kul är det ju att vi ser Kevin Bacon i en mycket tidig roll. Trots att han inte är med så speciellt mycket så ser man redan här hur bra han kommer att bli som skådis i framtiden. En annan karaktär som är briljant är ju byfånen Crazy Ralph som varnar folk hit och dit men ingen som tror på honom.

Själva morden var ju inte speciellt påhittiga utan oftast så använde man sig av knivar och dess like. Själv tycker jag att det finns så mycket mer sätt man kan döda på än med vanliga vapen. Fast ibland kan det räcka med det vanliga också och ändå bli bra. Många gånger tycker man att offrerna är så lama och korkade och borde inte kunna dö så lätt, man blir irriterad emellanåt, men jag antar att de måste vara dumma för att vi ska få se på när de dör.  

Filmmusiken i denna del är ju helt lysande och väldigt enkel och det är nog det som gör den så oförglömligt bra. Sedan med Tom Savinis special effekter så kan det ju inte gå fel.

När man tänker efter på vad som egentligen hände då Jason drunknade så är det ju rätt förskräckligt. Man lämnar sina barn på ett sommarläger i god tro att de blir omhändertagna men som i detta fall där ledarna inte verkar orka bry sig utan bara ha tid för varandra, så vet i farao om jag själv skulle vilja lämna mitt eget barn på ett sådant ställe. Man får ju sig en tankeställare i alla fall.

För min del är inte detta den bästa delen utan följ med mig genom resten i både läsandet och skrivandet och bilda dig en egen uppfattning.

Recension: Död Vid Ankomst - 2008

Död Vid Ankomst

Regi: Henric Brandt

2008

Action/Thriller

David anländer svårt skottskadad på sjukhuset. Det är ovisst om han överhuvudtaget ska överleva men mot alla odds lyckas han klara livhanken, åtminstone ett tag. Hans hjärna lider av minnesproblem, mycket tack vare skottskadan i huvudet, men undan för undan går saker och ting upp för honom. Han börjar minnas fragment av sina sista timmar före skottskadan. Det är inga trevliga minnen och han uppfylls snart av ett enormt hämndbegär, han tänker ge sig efter de som sköt honom i huvudet och som kallblodigt mördade hans flickvän Maria.

Den här filmen han kallats en svensk korsning av The Crow och Total Recall. Stora ord men det ligger faktiskt någonting i det om man vara unnar sig lite vidsynthet. För det handlar naturligtvis inte om film i samma budgetekonomiska trakter och det märks också ganska tydligt att man inte har haft hela Hollywoods samlade investerare i ryggen när man har gjort filmen. Framförallt är det ljudet som är lite sunkigt men även kameraarbetet till viss del. Det är sådant man får räkna med när det gäller så här pass smal film från Sverige, inget konstigt med det och inget att hetsa upp sig över heller.

Man har dock inte fastnat i fällan att göra all dialog på engelska vilket tyvärr allt för ofta är fallet när det gäller svensk genrefilm. Självklart får man ha förståelse för att marknaden utanför rikets gränser lockar och det torde uppenbarligen vara lättare med en sådan marknadsföring på ett, för utlandet, begripligt språk.

Det flaxar lite hit och dit med handlingen och det är inte alltid helt lätt att hänga med i vilken verklighet vi befinner oss. Man har gjort det lite för krångligt tycker jag, det hade gått att få tydligare. Men samtidigt finns det en liten poäng med det tillkrånglade eftersom det faktiskt inte är helt glasklart för filmens huvudperson heller. Vissa scener får man se flera gånger ur olika synvinkar och ur olika karaktärers perspektiv och det är kanske det som är filmens allra största styrka. Jag gillar detta grepp starkt och det är något som istället förstärker handlingen snarare än krånglar till den.

Jämförelsen med The Crow är oerhört långsökt, men räknar man alla filmer med hämndmotiv som liknande The Crow så är det förstås inga problem att jämföra. Total Recall är betydligt lättare att ta till sig, även om det naturligtvis inte finns den typen av mastodonteffekter här. Det är ovanligt skitigt och realistiskt våld för att vara en svensk film och det skjuts skallen av både den ena och den andra och det ser riktigt bra ut faktiskt!

Jag är imponerad, men jag undrar varför poliser måste framställas som så oerhört korkade i alla filmer? Jag kan inte tänka mig att riktiga poliser faktiskt beter sig så men det här är film och det finns väl några missar i manus förutom detta också. Det är sådant man får stå ut med och några av de allra dummaste grejorna är faktiskt ganska underhållande också.

Skådespelarmässigt är det lite si och så, huvudrollerna är oftast riktigt bra medan de mindre rollerna är lite ambivalenta. Men det är inget som påverkar helheten speciellt mycket, det är en kul och underhållande film i all sin dumhet.

Recension: Deadly Blessing - 1981

Deadly Blessing

Regi: Wes Craven

1981

Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.

Dragon Tiger Gate - 2006 - Hämnd står för dörren för de två bröderna...

Dragon Tiger Gate

Regi: Wilson Yip

2006

Action

Dragon (Donnie Yen) och Tiger (Nicolas Tse) är två bröder som har växt upp utan varandra sedan Dragon försvann hemifrån redan som barn. En lång historia av händelser under uppväxten har sedan utvecklat sig till att han blivit livvakt åt gangsterbossen Kun (Kuan Tai Chen), som faktiskt inte är så ond som ryktet säger. Tiger har å andra sidan har stannat hemma och tar varje tillfälle i akt att försvara de svaga och att bekämpa orättvisorna. Man skulle kunna säga att hans principer är oerhört hedervärda. Verkligheten splittras dock när den onde Kung-Fu Lorden Shibumi (Yu Kang) krossar brödernas far, demolerar skolan - Dragon Tiger Gate - som varit hans livsverk och dessutom dödar gangsterbossen Kun. Hämnd står för dörren och de båda bröderna, tillsammans med nykomlingen Turbo (Shawn Yue) beslutar de sig för en vedergällning. De lär sig nya tricks med hjälp av en mystisk mästare och ger sig in i kampen, en kamp på liv och död.

Redan under förtexterna tydliggörs bortom alla tvivel att det här handlar om en filmatisering av en serietidning. Som sådan är den väl helt ok många gånger, den har tämligen tvådimensionella karaktärer, ett bildspråk som faktiskt skulle kunna ha varit hämtat ur serietidningarnas värld och ibland doftar det nästan lite serierutor över klippen och scenbytena. Detta är åtminstone sant i den första halvan av filmen, som tyvärr också blandas upp med allt för mycket bakgrundshistoria, som i och för sig kanske är viktig för handlingen men som drar ner tempot alldeles för mycket. Skulle man göra en uppföljare skulle detta problem förmodligen lösa sig per automatik.

                     

Vad kan man mer säga om filmen, förutom att den är väldigt ojämn då? Jodå, fightingscenerna glimmar till vid några tillfällen och känns ibland riktigt innovativa och underhållande. Man kanske inte kommer upp i samma underhållande klass som Jackie Chan ofta lyckas med i sina komiska actionscener, men det finns inte riktigt likartade förutsättningar heller. Ambitionen måste ju ändå vara att få det att se ut som en serietidning och när man analyserar innehållet kommer man faktiskt ganska nära många gånger. Dock gör detta också att det inte alltid ser så realistiskt ut, så är du ute efter vackra wireflygningar och estetiska slagsmål a’ la Hidden Dragon Crouching Tiger eller Hero är det här helt fel film för dig. Dessutom får jag uppfattningen av att den här utspelar sig i en framtid eller åtminstone i vår egen samtid vilket kanske inte alltid är det vanligaste med Kung-Fu filmer.

Naturligtvis kunde man också ha en hel del att invända mot handling och såna saker, men jag tycker inte man behöver lägga så stort fokus vid det i en film såsom denna. Skulle man gå in i detalj och analysera dessa beståndsdelar skulle man förmodligen bara bli deprimerad, då det ofta är ganska dumt och tramsigt om man lägger handen på hjärtat och är riktigt riktigt ärlig mot sig själv.

Allt som allt måste jag, här i min slutplädering, sammanfatta och inta uppfattningen att filmen är på tok för seg för min smak. Den har dock några scener som väger upp detta och den är speciellt underhållande framåt slutet när själva slutfajten äger rum. För naturligtvis drabbar filmens hjältar ihop med superskurken i en dundrande slutfight där alla speciella tekniker kommer fram och där betongkonstruktionerna splittras i nästan vartenda slag på sant serietidningsmanér.

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer - 2010 - En äkta kalkonrulle!

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer

Regi: Jonas Wolcher

2010

Action

Claudio Dragonetti är en iskall yrkesmördare som kallas till Göteborg för att göra ett jobb. Han blir emellertid lurad på sina pengar, det är åtminstone Dragonettis uppfattning och känner att han måste hämnas på sin uppdragsgivare. Detta startar en serie våldsamma händelser där det är osäkert vem som ska gå segrande ur striden. När Dragonetti blir tillfångatagen och torterad är problemet löst (tror gangsterledaren) men då har det hela bara börjat. Dragonetti tål behandling som skulle få vem som helst at krokna och under den grymmaste av tortyrmetoder skrattar han mest åt sina plågoandar. Dragonetti har nämligen sålt sin själ till Satan i utbyte mot evigt liv…

Först och främst måste jag erkänna att jag äger en försvinnande liten del av den här filmen. En del så liten att den knappt ens kan räknas i promille. Jag såg ett par tidiga storyboards och kände genast lusten att investera några kronor i den. Nåväl, det här är alltså filmen om Dragonetti, en karaktär som först dök upp i Die Zombiejäger av samme regissör 2005. Die Zombiejäger fick nästan en omedelbar kultstatus och det är väl inte så märkligt att man vill fortsätta exploatera temat kanske. Men det är det som är grejen, den här filmen liknar inte Die Zombiejäger på något sätt, inte när det gäller handlingen i alla fall. Den har dock en del svagheter som fanns även i föregångaren (som alltså utspelar sig efter den här).

Den dåliga synkningen mellan ljud och blid är något som blir uppenbart redan vid den första talade repliken i filmen och skådespelarna är verkligen värdelösa. Jag vet inte om jag ger Jonas Wolcher som har regisserat filmen för mycket credit men det känns lite grand som om det är meningen att filmen ska ha den där stämningen av kalkonrulle. De som gör bäst intryck av skådespelarna är Averno Schaller, som spelar rollen som kock i en scen där Dragonetti demolerar en hel restaurang, och Tommy Sporrong som gör gangsterbossen Ivans (Johan Westergren) högra hand – 187! Märkligt namn på en karaktär men jag har för mig att det är någon sorts slang för mördare eller liknande.

Klichéerna duggar tätt och manuset ger ett förvirrat intryck. Ibland känns det som om de olika scenerna inte har något med varandra att göra. Skådespelarnas uttal, det vill säga de som spelar roller som ska ha utländsk härkomst, är lite väl överdrivet och ger verkligen inget bra intryck. Det är ingen trovärdig dialog och det känns många gånger som att det är skrivet på svenska sedan översatt ordagrant till engelska med uttryck som helt enkelt inte funkar på engelska. Samma sak kan gälla textningen, även om detta inte tillhör själva filmen, fast tvärtom. Översättningar från engelska till svenska på ett sätt som inte fungerar i det svenska språket. Uttryck etc. som används på helt fel sätt.

Sminket är däremot helt ok och är en av filmens starkaste tillgångar även om de övriga effekterna tyvärr inte håller riktigt samma klass. Kalkonvärdet är högt och det finns mycket underhållningsvärde även om filmen egentligen är hur usel som helst.

Die Zombiejäger - 2005 - Göteborg är fullt av Zombies!

Die Zombiejäger

Regi: Jonas Wolcher

Action/Horror/Komedi

2005

I en inte allt för avlägsen framtid har Göteborg blivit invaderat med horder av zombies, polisen står maktlös mot dessa levande döda och tvingas söka hjälp från Tyskland. Man anlitar något som ska vara en respekterad firma på området och tre erfarna zombiejägare skickas omedelbart till Sverige. Snart står det klart att deras uppdrag är än mer farligt än normalt då allt anti-zombie serum i området tycks vara slut, en enda skråma och de kan hälsa hem. Väl inne på området börjar de det de gör bäst, fimpa zombies! Men vad ligger egentligen bakom denna plötsliga massinvasion. Vem har spridit smittan och av vilken orsak?

Redan i inledningsscenerna förstår man att det här kommer att bli något mycket mer än bara ytterliggare en i mängden av amatörzombiefilmer. Att budgeten inte var större än blygsamma 4000 euro märks inte särskilt väl och de udda kameravinklarna, som oftast brukar kunna förstöra mer än de tillför, passar väl in i produktionen. Att den är lite virrig och inledningsvis nosar runt lite varstans i handlingen, funkar också riktigt bra, då filmen listigt maskerar sig lite som en dokumentärfilm, med nyhetsinslag som beskiver tillståndet i den infekterade staden Göteborg. Vi får på så sätt reda på mycket av bakgrunden till den egentliga handlingen.

                     

Rent skådespelarmässigt funkar filmen över förväntan, åtminstone från de flesta större rollerna – de tre zombiejägarna och Ewa, flickvän till en av jägarna. Några av de andra rollerna, till exempel den blonda bimboreportern som till varje pris ska ha tag i scoopet och tar sig in bakom avspärrningarna tillsammans med sin kameraman Roger, är tyvärr under all kritik. Jag tror inte jag kunde uppfatta en enda trovärdig replik från det hållet faktiskt. Samtidigt måste man naturligtvis erkänna att det är betydligt svårare att göra bedömningar av inlevelse i dialogen när man inte behärskar språket och följaktligen blir en värdering av de tyskspråkiga skådespelarna problematisk för min del.

Naturligtvis finns det en del hyllningar i filmen också, det är väl nästan ett signum för den här typen av lågbudgetrullar att hylla idoler på olika sätt. De tydligaste exemplen torde vara att chefen för antizombiefirman (vad kallar man egentligen en firma som etablerat sig som zombie-exterminatorer) heter Hans Buttgereit samt den duell som på ett ganska finurligt sätt refererar till den mest klassiska av alla klassiska dueller, nämligen den i Sergio Leones mästerliga The Good, The Bad, The Ugly. Den senare referensen är oväntat innovativ och med en rejäl glimt i ögat!

Effektmässigt funkar filmen väl och emellanåt kommer jag på mig själv med att tänka på Eric Stanze när jag ser filmen. Ingenstans ser det riktigt fejkat ut även om man lätt kan störa sig på det inte finns nog med scener där zombiesarna skjuts i huvudet av den, i zombiemytologiska sammanhang, etablerade orsaken att det är det enda sättet att döda en zombie. Man har dock valt att göra avkall på detta, vilket jag tycker är lite synd. Kanske var det lättare (och billigare?) att skapa effekterna utan att ha en massa huvuden som ska skjutas sönder? Man har dock inte fallit i fällan att göra en alltför regelrätt splatter film där effekterna helt tar överhanden och det är verkligen positivt. Man ger utrymme för handlingen och kameraarbetet istället.

Självklart är det här en film man bör se, inte bara om man älskar zombiefilmer, utan även om man är intresserad av svensk lågbudgetfilm med själ och hjärta där skaparglädjen tycks stå i centrum. Det är en actionfylld och riktigt rolig historia som kanske eventuellt hade tjänat på att inte blanda in alltför komplicerade skäl till zombiesmittan. Men det funkar och blir det en uppföljare, förutom den prequel som tydligen är på gång, kommer jag att se den med stort intresse!

Recension: Dixie Chicks: Shut up and Sing - 2006

Dixie Chicks: Shut up and Sing

Regi: Barbara Kopple, Cecilia Peck

2006

Dokumentär

Året är 2003 och countrystjärnorna i The Dixie Chicks är på sin karriärs topp. Under en konsert uttrycker de sitt förakt för George Bush och kriget i Irak. Uttalandet väcker enorma reaktioner och upprör politiker, nyhetsmedier och stora delar av befolkningen. Den ofta högervridna countryscenen delas upp i två läger och plötsligt är en av landets bäst säljande grupper kända för allt annat än sin musik. Tre år senare återvänder The Dixie Chicks till konsertlokalerna under helt andra förutsättningar, men även den politiska scenen är förändrad…

Texten ovan är den som går att finna på dvd-omslagets baksida och jag tycker den gör sitt jobb alldeles utmärkt! Jag blir sugen på att se filmen även om Dixie Chicks står för en musikform jag aldrig intresserat mig för och långt mindre skulle köpa. För det här handlar egentligen inte om musik utan om andra värderingar såsom yttrandefrihet, som USA:s grundlagar paradoxalt nog nämner redan i sitt ”First amendment”.

                                              

Frank Zappa ställde en gång frågan: Does Humor Belong in Music? i en albumtitel. En ekvivalent fråga skulle man kunna ställa här, hör politik verkligen ihop med musik? Klart den gör! Åtminstone i det avseende att artisterna och kompositörerna måste ha rätt att uttrycka sina åsikter med musiken och texterna, eller i publika sammanhang ta ställning till, för dem, viktiga frågor. Det är också denna ställning dokumentären tar så den är ingalunda opartisk. Hur kan den förresten vara det när ett helt land (nja, men det framställs så i dokumentären i alla fall) är så otroligt dumma att de inte förstår skillnaden mellan att lyssna på sin favoritmusik och ett enda oskyldigt uttalande från gruppens sida.

Bakgrunden var nämligen att gruppens huvudsångerska, mellan två låtar, lite skämtsamt uttryckte att de skämdes över att USA:s president kom från Texas, med hänvisning till det stundande Irak-kriget. Ett jätterabalder drogs igång och det mediala blåsvädret var ett faktum. De blev kallade för både det ena och det andra, allt från landsförrädare till kommunister. Hur i helskotta fick de ihop det där? Kommunister? Lever USA fortfarande kvar i Mccarthyismen frågar man sig? Andra saker som dyker upp i skallen när man kollar på dokumentären är hur lik förföljelsen av de tre brudarna är den som PMRC en gång utförde mot obekväma texter med sexuella teman i rockmusiken.

Nåja, för att återgå till själva filmen. Den utspelar sig växelvis mellan året då allting hände (2003) två år senare (2005) när den nya plattan är klar för marknaden. Det är häpnadsväckande att se hur mycket av det initiala förakt som gruppen drog på sig under incidenten som fortfarande lever kvar. Man är till exempel osäker på om radiostationerna över huvud taget vill spela den nya plattan och bestämmer sig dessutom för att inte ta risken. Vid ett tillfälle uttrycker sig förresten en av radiostationerna vilken nivå missnöjena, från lyssnarna, med att Dixie Chicks låtar fortfarande spelas ligger på, och jämför med att Marilyn Manson skulle uppröra lyssnarna mindre – och då var det ändå frågan om en countrykanal!

En annan radiokanal ställde upp soptunnor för att folk skulle kunna slänga skivorna de inte längre ville ha. Självklart blir ju tidigare musikinspelningar plötsligt mycket sämre av att en artist vid ett tillfälle har uttryckt en åsikt (obs! ironi) som möjligen varit kontroversiell, men snarare misstolkad och uppförstorad bortom rimliga proportioner. Nä, jag blir mörkrädd, men rekommenderar så klart den här åt dem som inte kan se nog av dumma och korkade amerikaner. Patriotism är nog bra men när den går till överdrift är det ganska larvigt, dessutom får man intrycket av att de flesta bara gått med strömmen och sannerligen inte ens har en aning om vilket det initiala uttalande var.

Yttrandefrihet… pyttsan!

Recension: Premutos – Der Gefallne Engel – 1999

Jag försökte verkligen men jag klarar helt enkelt inte av filmen. Inte nog med att den är fullständigt ointressant och har en handling som vilken wannabe byrålådeskribent som helst med lite fantasi skulle kunna knåpa ihop, det är dessutom oerhört taffligt utfört. Låt vara att gore-effekterna är bra men det är helt charmlösa och det finns ingen direkt humor som backar upp dem heller. Om inte den sanslösa torrheten som genomsyrar hela projektet är en del av den tyska humorn? Så kanske det är men det här tilltalar mig i alla fall inte ens det minsta lilla.

1/10

Recension: Earth Vs the Flying Saucers - 1956

Earth Vs the Flying Saucers

Regi: Fred F. Sears

1956

Sci-Fi

Russell Marvin (Hugh Marlowe) blir kontaktad av aliens som insisterar att de är vänligt sinnade och kommer i ett fredligt uppdrag. Ganska snart visar det sig dock att dessa utomjordingar är allt annat än fredligt sinnade och vill ta över jorden inom sextio dagar. Militära vapen visar sig obrukbara mot armadan av flygande tefat och en lösning verkar omöjlig. Nya vapen som biter måste till och det blir forskarnas sak att utveckla dessa innan det blir för sent.

En tidstypisk film som bara kunde göras, och fungera, under rymdkapplöpningsåren när folk var som mest besatta av rädsla för att bli invaderade och drömmen om rymden blev var mans egendom. I bakgrunden låg kanske också rädslan för kommunismen då flera av dessa filmer innehåller metaforer som lätt kan tolkas så. Detta är inget som gör något, åtminstone inte i den här filmen. Kanske var tanken rätt och slätt att förena människorna mot en gemensam fiende.

Ska man jämföra detta med någon modernare film ligger Independence day närmast till hands. Det känns som Earth vs the Flying Saucers och även War of the Worlds varit väldigt stora inspirationskällor för Roland Emmerich den gången. Kanske kan även Tim Burtons komedi Mars Attacks! jämföras.

När man först får se tefaten minns man omedelbart Ed Woods film Plan nine from outer space och dess trådupphängda tefat. Man frågar sig om man verkligen inte kunde bättre på den här tiden. Snart får man svaret, man kunde verkligen bättre och det man senare får se är faktiskt skickligt utförda stopmotion sekvenser och bra bildmontage. Självklart ska man inte jämföra detta med dagens datorgenererade storslagna effekter, som jag dessutom ofta tycker ser mycket mer overkliga ut än de här och man måste betänka att filmen trots allt är nästan femtio år gammal. Ray Harryhausen ska ha beröm för sina effekter!

Skådespelarna är väl inga virtuoser men de funkar och det gör filmen full rättvisa, de är trovärdiga och tidstypiska men det som jag egentligen tycker är bäst med filmen är dräkterna som utomjordingarna har på sig. Underbart coola faktiskt. Det verkar som man hade en känsla för just sådant här på 50 och 60-talen, kostymer ser ofta futuristiska ut även om man givetvis ser att även samtiden speglas i dem, konstigt vore det väl annars!

Trots de många positiva ingredienserna klarar filmen som helhet knappt godkänt och det är ingen film jag skulle rekommendera utom för de mest inbitna fansen av genren.

Recension: The Reef - 2010

The Reef

Regi: Andrew Traucki

2010

Drama/Horror

Några vänner har bestämt sig för att ge sig ut i en segelbåt. De simmar i vattnet och tar del av de underbara undervattenslandskapen. I alla fall till en början. Idyllen bryts nämligen och mardrömmen tar över när båten stöter på något under vattnet och kapsejsar. Den flyter ännu men det är bara en tidsfråga innan den sjunker. Närmsta land är tillräckligt långt borta för att inte kunna ses med blotta ögat. Likväl beslutar sig de flesta av dem att försöka simma dit, det är antingen det eller att riskera att driva ännu längre ut till havs. Fasan är stor och även om ingen av dem vill erkänna det så inser det allihop att risken att stöta på en blodtörstig haj är mycket stor!

Jag måste nog erkänna att jag hade förväntat mig en riktig djurskräckfilm och fick väl snarare en överlevnadsfilm. Inget ont i det kanske men det var inte riktigt vad jag hade ställt in mig på. Trailern till filmen kändes oerhört lockande och jag kan väl inte säga att den levde helt upp till mina förväntningar. Men det innebär inte att den är dålig på något sätt. Det är en klart välgjord film där rädsla visas på ett bra sätt. Vissa ögonblick är riktigt imponerande!

Man klarar sig också oftast ifrån alla möjliga klichéer som man förknippar med hajfilmer, att ryggfenan bryter vattenytan, typisk musik a la Jaws och sådant. Inte hela tiden förstås för visa saker måste tydligen finnas med om det är en haj i närheten av handlingen, men i det stor hela tycker jag att man klarar sig undan fällorna. Det är faktiskt till och med lite spännande! Man kan inte säga med säkerhet när hajen ska dyka up även om man förstås förstår att den kommer att göra det vid några tillfällen.

I början av sådana här filmen brukar jag alltid gissa vem/vilka som ska överleva. Alltså innan det sker någon vidare karaktärsutveckling, bara baserat på folks utseende och grundläggande presentation. Jag kan säga att jag hade totalt fel när det gällde den här filmen. Inte för att jag ”åkte dit” direkt eller så, men det gick inte riktigt så som jag trodde i alla fall! Filmen har förresten verklighetsbakgrund vilket alltid är kul. Man ska förstås vara medveten om att det inte behöver betyda särskilt mycket men med tanke på hur lite hajskräck det egentligen handlar om känns det som man lyckats fånga verkligheten ganska bra!

Men överlag blir filmen lite seg, det är lite dåligt tempo och man hade önskat, som jag inledningsvis var inne på, att det var lite mer hajar och lite mer blod och terror. Helt klart en välgjord film men kanske inte en som jag kommer att se om på ett långt tag.

Sevärd? – Javisst!

Recension: Death Smiled at Murder - 1973

Death Smiled at Murder

Regi: Joe D’Amato

1973

Horror/Thriller

En vagn kraschar utanför det välbärgade paret Ravensbrücks gods och detta resulterar i att kusken spetsas på ett av de trasiga hjulen samtidigt som den vackra kvinna (Ewa Aulin) som åker i vagnen chockas och drabbas av amnesi. Hon blir omhändertagen av det vänliga paret, undersökt av Dr Sturges (Klaus Kinski). Han återvänder sedan hem för att fortsätta med sina experiment och återuppväcka de döda. Samtidigt förför Greta, som den vackra kvinnan heter, värdparet. Och den lesbiska hemhjälpen bestämmer sig i samma veva för att sluta. Kan det ha något samband med den puckelruggade man hon börjar se syner av?

Det här är en av Joe D’Amatos, eller Aristide Massaccesi som han egentligen hette, allra tidigaste filmer. Det är både bra och dåligt tror jag. Dels hade han vid den här tidpunkten inte hunnit lägga sig till med så mycket av den sexploitationgimmick (som senare kom att övergå i ren pornografi) som pryder hans senare rullar och dels kan man se vilken hans talang utan detta särdrag var. För även om själva historien delvis är sexuellt laddad blir det aldrig några explicita och närgångna sexscener.

Klarar då Joe D’Amato av att leverera en film utan denna sex? Nja, det tycker jag nog inte att han gör, själva handlingen är alldeles för tilltrasslad och det är emellanåt svårt att hålla reda på vad den egentligen handlar om. Jag gav själv upp vid ett par tillfällen och koncentrerade mig enbart på det vackra fotot. För rent visuellt finns det inte mycket att klaga på och vissa scener är till och med riktigt bra och spännande. Synd bara att man aldrig får det sammanhang som filmen så väl hade behövt.

Man märker också redan i denna tidiga film att D’Amato inte har den touch som många av de andra stora italienska kultregissörerna har. Det känns som han medvetet vräker på med extra grisiga effekter för att dölja sin underlägsenhet, även i de scener där det faktiskt bara handlar om ganska subtila effekter. Är det inte mycket så är det i alla fall inte den typ av stilistiska blodsdroppar som präglar andra filmer av samma typ utan mer åt hållet hjärnsubstans.

Tyvärr stjälper också den makeup Ewa Aulin tvingas bära i det kusligaste partiet av filmen och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar varför hon påmålats denna mask. Hon ser SÅ mycket mer skrämmande utan faktiskt. Själva mystiken försvinner på nåt sätt.

Men som sagt, filmen står trots allt i en högra klass än många av Joe D’Amatos andra mer provocerande rullar. Den är välspelad och rollerna är besatta av, förutom den vackra och svenska Ewa Aulin, bra skådisar. Det största namnet torde dock vara den, vid det här laget, legendariske och mycket karismatiske Klaus Kinski. Hans roll är dock tyvärr betydligt mycket mindre än vad dvd-omslaget låter oss tro.

En rörig film…fast med klass!

Recension: Django - 1966

Django

Regi: Sergio Corbucci

1966

Western

I ett öde ökenlandskap är en kvinna tillfångatagen av några mexikaner. Hon binds och piskas som straff för något hon har gjort när det plötsligt hörs pistolskott och de fem mexikanarna faller döda mot marken. Kvinnan kan emellertid inte andas ut då hon nu istället hamnar i armarna på Major Jacksons grymma män, ett gäng som håller den lilla närbelägna staden i ett järn grepp. Dessutom ett gäng som hon en gång redan har flytt ifrån. Mitt i dessa våldsamheter finns också en främling på väg mot den närbelägna staden. Han drar envist med sig en likkista, men vem eller vad som ligger i kistan är ett mysterium.

Det här är en ganska typisk western egentligen. Skillnaden är att det här var en av dem som, tillsammans med Sergio Leones dollartrilogi, skapade mallen för hur framtida filmer skulle se ut och inte tvärtom. Med det menar jag att: visst är det klichéfyllt men någonstans måste ju klichén skapas.

Att jämföra med Sergio Leones berömda filmer ligger väl kanske nära till hands här. Framförallt kanske med A fistful of dollars som kom två år tidigare och oftast räknas som spaghettiwesterns fader och moder som genre. Men faktum är att båda filmerna är nyinspelningar på en och samma grund – Akira Kurosawas Yojimbo. Historien är ganska enkel, en främling hamnar i kläm mellan två rivaliserande gäng och genom att spela ut dessa mot varandra försöker de att skapa sig själva en nätt summa pengar.

I den här filmen finns dock en liten skillnad. Det finns en känsla av otillräcklighet hos hjälten, eller antihjälten som han egentligen faktiskt är. Man är inte helt säker på att allt verkligen ska gå hans väg, vilket faktiskt gör det ganska spännande på sina ställen. Att det finns en inbyggd mystik runt den likkista han släpar runt på gör sannerligen heller inte saken sämre, vem eller vad finns egentligen i kistan och varför släpar Django runt på den? Svaret kommer i filmen, men jag tänker inte avslöja det här.

I övrigt tycker jag filmen är ganska ojämn. Den är mycket grafisk på sina ställen och kameran väjer inte för grymheterna. Å andra sidan finns där knappast en enda blodsdroppe under vissa scener där våldet är sådant att det definitivt borde vara det. Detta gör att realismen försvinner något.

Annars är filmen tämligen välspelad och Franco Nero gör en kanoninsats i titelrollen. Han är precis så gåtfull att det skapas ett intresse kring honom. Man vet inget om Djangos bakgrund men i och med Franco Neros tolkning av honom blir han spännande och intressant och man strävar hela tiden efter att snappa upp någon liten bit fakta som kan skönja ljus över hans karaktärs hemligheter. Sakta men säkert faller bitarna på plats och till slut har man ”nästan” det helt klart för sig.

En banbrytande spaghettiwestern!