The
Kick
Regi:
Prachya Pinkaew
2011
Action
Jag är inte jättebevandrad i Prachya Pinkaews filmer men ett par av dem har jag sett. Ong-bak och Tom Yum Gong är de som ploppar upp i huvud på en gång. Både mycket kompetenta
actionfilmer i ”slåss-genren”. Vad får en att tro att det här skulle vara något
annorlunda? Det borde vara en underhållande ”slåssfilm” precis som det andra. På
Pappret!
Det finns förstås en handling men den är väldigt tunn. Någonstans
i grunden handlar det om en legendarisk kniv som enligt legenden ger sin ägare makt
över hela världen eller liknande. Denna kniv han nyligen återbringats till
landet och står nu, förstås, i begrepp att stjälas. Stölden förhindras av en
familj taekwondo utövare som sedermera blir föremål för skurkens onda planer.
Egentligen kan handlingen kvitta. Det vi vill se är
slagsmål, gärna koreograferade på ett så underhållande sätt som möjligt. Och visst
är det under stundom underhållande, säkerligen medvetet men det känns ändå som
att en del av klumpigheten är misstag. Nu håller jag på att trampa i klaveret
känner jag. Men jag menar alltså att en del av actionscenerna är medvetet
misslyckade så att de kan ge kalkonvibbar nästan. I synnerhet gäller detta de
scener när familjen ”visar upp sig” på scen men även i riktiga slagsmål.
Det är väl egentligen detta jag inte gillar med filmen. Den
får en tramsig framtoning som inte alls klär den. Humor är en sak men när man
försöker driva med sig själv – och misslyckas, blir det lätt pinsamt. Till råga
på allt är karaktärerna som huggna i sten, det finns ingenting originellt över
vare sig handling eller framställning av den. Stereotypiskt är ett alldeles för
milt ord för den här filmen. Vi har till exempel far och son, som har en fnurra
på tråden. Faderns vilja är att sonen ska vinna medalj i OS, medan sonen är
mera intresserad av något helt annat. Senare får vi veta att fadern en gång i
tiden missat sin chans på OS-medalj eftersom han då prioriterade sin familj.
Att projicera sina drömmar på sina barn har vi sett lite för ofta för att det
ska funka som någon riktig konflikt. Det är också självklart hur denna relation
kommer att utvecklas.
Dock finns det positivt att säga också. Det kräver
förstås att man orkar hålla sig med i filmen fram till slutet. Som i alla
filmer av det här slaget ökar tempot ju närmare finalen vi kommer och det är
också här som de bästa actionscenerna finns. Den roliga koreografin som brukar
återfinnas i Jackie Chans filmer
finns här i light-format. Man har kanske inte nått ända fram men ambitionen har
åtminstone funnits där. Så klarar man bara de första två tredjedelarna av
filmen är underhållningsvärdet klart högre i slutet. Och på tal om Jackie Chan så finns det också lite
blunders att njuta av under eftertexterna.
5/10
