Recension: Into the Mirror - 2003

Into the Mirror

Regi: Seong-Ho Kim

2003

Thriller

Ett par dagar innan den stora nyinvigningen av ett varuhus som för ett år sedan härjades av en våldsam brand finner man ett antal anställda döda. Först tror man att det är självmord och allt verkar tyda på det, senare upptäcker man dock att så inte är fallet och att dödsfallen råkar ha en del gemensamma nämnare. Den före detta kriminalpolisen Woo (Ji-Tae Li) utreder fallet med en liten annan utgångspunkt än den officiella polisiära utredningen som sker parallellt. Han börjar nämligen tror mer och mer att något övernaturligt har inträffat och att mördaren lever i vår spegelbild…

Det här är en film som nästan från början griper tag i en och tvingar en att intresserat se vidare. Det är den första spegelscenen som har denna inverkan. Den är faktiskt intressant, suggestiv och förhållandevis välgjord. När väl denna scen är över tappar man dock ganska snabbt en hel del av det intresse som initialt inföll sig och det som sedan följer är en ganska ordinär historia som dessutom tycks vara stöpt i en standardiserad mall, transportsträckorna mellan spegelscenerna känns sega och även om man faktiskt försöker bygga upp karaktärerna lyckas det inte helt och fullt ut. Trots detta är det viktigt för helheten att verkligen följa med i t.ex. Woo’s förflutna då det har en självklar del i själva upplösningen.

De som inte är så förtjusta i asiatiska spökthrillrar kanske ändå kan gilla den här filmen då den tycks ha inspirerats en hel del från Hollywood. Nästan inga av de beståndsdelar man känner igen från Asien återfinns och jag tycker personligen att den blir platt förutsägbar och tråkig. Don efter person såklart!

Det som enligt mig räddar upp filmen en aning är att det faktiskt finns någon form av filosofisk tanke bakom den. Det är två parallella världar som möts, den framför och den bakom spegeln. Dessa världar fungerar tillsammans i symbios men samtidigt också helt individuellt oberoende av varandra. Det är lite svårt att förklara utan att avslöja för mycket av vad som händer och det är ju heller inget roligt att läsa om sånt. Helt klart är i alla fall att det här är en av filmens styrkor men samtidigt kan man paradoxalt nog även säga att det är ett av filmens största problem då saker och ting inte alltid tycks vara fullt logiska.

Slutomdömet blir alltså att det här knappast är det bästa som kommit från Sydkorea de senaste åren men trots detta finns det vissa poänger som gör den sevärd en gång. Men hyr filmen – köp den inte!

Recension: Chronicle – 2012

Detta är en så kallad found footage film, fast jag vet inte riktigt om materialet verkligen är ”funnet” på ett logiskt sätt. Det kanske hänger ihop på ett sätt som övergår mitt förstånd men jag tycker det känns kryptiskt. Det handlar i vilket fall som helst om en film där det vi ser filmas av karaktärerna själva och det är väl det som är normen egentligen, inte hur materialet sedan blir tillgängligt för oss – publiken.

Handlingen i korthet kretsar kring tre killar som hittar en underjordisk grotta. I den finner de något mystiskt som gör att de får övernaturliga krafter – telekinesi. De får med andra ord förmågan att flytta saker enbart med tankekraft. När de tränar sig blir det starkare och starkare och till slut kan de både flyga och påverka döda ting med en kuslig kraft.

Jag antar att filmen går under genren Sci-Fi i kombination med action, men jag tycker att de filosofiska aspekterna av det hela är intressantast! Först tyckte jag att det var för mycket diskussioner om kända filosofer och vad deras teorier gått ut på. Detta eftersom en av de tre killarna tydligen verkar ha läst en hel del av dessa. Men när jag insåg att filmens egentliga värde består i frågeställningen om människan verkligen klarar av att utvecklas till en högre varelse. Om detta i sin tur innebär att man ser ner på de som fortfarande är ”vanliga”? Blir dessa istället utan betydelse och behöver man inte belasta sitt samvete med deras liv mer än när man smäller en fluga?

Frågeställningen har figurerat tidigare. Själv bekantade jag mig första gången med den i Star Trek episoden Where No Man Has Gone Before. Är man en trekkie så är man! Hur som helst är det en fråga om evolution och vilken betydelse de som inte utvecklas har för betydelse för dem som faktiskt utvecklas. Det var förresten ett bra sätt att uttrycka det på! Tankarna går till de första aporna som använde sig av vapen för att jaga eller bekämpa fiender. Här är det frågan om andra saker men principen är den samma. Varför skulle människans utveckling ha nått sitt slut? Varför skulle någon arts evolution ha nått sitt slut överhuvudtaget?

Grejen är om det går dessa utvecklade individer åt huvudet eller om det verkligen finns en förståelse för de som blir de svagare i näringskedjan. Och om denna medömkan (kan vi kalla den så?) innebär att den utvecklade individen ännu inte nått den nivå av evolution som krävs för att fjärma sig från sin tidigare tillhörighet?

Jag tror inte det är meningen att man ska filosofera på det här sättet kring filmen, men jag kan helt enkelt inte låta bli och Ni som brukar läsa mina recensioner vet dessutom att jag gärna försvinner bort i resonemang av sådan natur oavsett om det råkar vara lämpligt för tillfället eller inte.

Rent underhållningsmässigt börjar filmen ganska segt innan det blir intressant framåt slutet. Delvis beror detta på de filosofiska aspekterna men också att actionscenerna blir mer underhållande när krafterna hos de inblandande ökar. Framåt slutet, när filmen är som bäst, är det stor förödelse. Flera byggnader kollapsar och både bilar och bussar flyger genom luften. Man kan säga att filmen blir mer lättsam och mindre filosofiskt tänkvärd framåt slutet och det tjänar den alltså på i underhållningsvärde i förhållande till de filosofiska perspektiven.

6/10