Recension: 2019: The New Barbarians – 1983

Det här är nog den tydligaste post-apokalyptiska rulle jag vet. Åtminstone har jag inte sett någon som kommer i närheten av den här när det gäller framtidsvisioner. Det är väl lite extra kul nu när vi börjar närma oss det årtal som filmen påstår sig utspelas i. Faktum är att man till och med skriver ut att filmen utspelar sig efter en kärnvapenkatastrof, något som man brukar få läsa mellan raderna för att få reda på. Inte för att det inte är självklart med ändå.

Men trots detta gillar jag egentligen inte alls den här filmen! Jag hyrde den någon gång i tiden på VHS också men när Njutafilms gav ut den på DVD tänkte jag ge den en ny chans. Men nej, jag ser inte charmen med den! Det är inga dåliga skådisar och det är väl inget fel på själva historien heller egentligen, men det tilltalar mig verkligen inte. Bilarna som kör om kring är ombyggda framtidsfantasier som ser ut som pappkartonger och motorljuden är så irriterande att jag inte kan ha volymen på en sådan nivå att jag trivs med den. Den blir helt enkelt ointressant av någon anledning jag inte riktigt kan klura ut. Av intresse är den förstås trots allt för postapokalypsefantasten. Och är man inte fantast från början lär nog inte den här filmen föda intresset…

3/10

Recension: Kidnappes aka Rabid Dogs - 1974

Kidnapped

Aka: Rabid Dogs

Regi: Mario Bava

1974

Thriller

Fyra skurkar har satt sig för att råna avlöningskassan till ett av stan stora företag på själva avlöningsdagen. Det är en kupp som till viss del är framgångsrik, de kommer undan med pengarna, men det resulterar också i att en av den blir skjuten och dör. Polisen jagar dem in i ett parkeringshus där de, för att undgå polisen, tar ett par unga kvinnor som gisslan samt byter bil. I tumultet som följer råkar de dock skära halsen av den ena kvinnan medan den andra kvinnan blir deras enda trumfkort mot polisen. Med ett visst försprång flyr de undan och är heller inte sena att tvinga sig in i en ny bil för att skaka av sig poliserna ytterliggare. Mannen som kör bönfaller dem att låta honom föra barnet i bilen till sjukhuset eftersom det krävs brådskande kirurgi för att rädda honom, men banditerna vill inte lyssna på det örat och tvingar honom skoningslöst att köra dem ur staden. En mardrömsfärd tar sin början…

Det finns två versioner av den här filmen, som visserligen är ganska lika varandra men ändå olika på flera sätt. Versionen under namnet Rabid Dogs känns aningen ”skitigare”, och lite som den oavslutade film det faktiskt är. Konkurser och rättighetsproblem gjorde nämligen att de ursprungliga filmrullarna arkiverades i sisådär tjugotre år i väntan på utgivning. Regissören han på denna tid lämna jordelivet och versionen under namnet Kidnapped, som bland annat innehåller lite annorlunda musik, en del kortade scener och faktiskt även några nya scener, färdigställdes av Marios son Lamberto Bava samt av Alfredo Leone, som producerade filmen för den amerikanska marknaden.

                        

Denna version är mer följsam till sin struktur, historien flyter på lite bättre och den har snyggare förtexter. Fast egentligen är det en smaksak, båda versionerna är klart sevärda och ska sanningen fram finns det någon kortad scen i Kidnapped som jag tycker var mer lyckad i Rabid Dogs. Originalversionen lider heller inte av den övertydlighet, som visserligen inte är överdrivet framställd i Kidnapped heller, men som efter att man sett båda versionerna inte kan låta bli att reta sig lite på.

Annars är terrorn likartad, de tre överlevande bovarna, där kanske George Eastmans karaktär – ThirtyTwo (som naturligtvis syftar på hans manlighet) är den galnaste, utövar sin vilja på gisslan och skådespeleriet är i absolut toppklass. Det finns dock gott om motsättningar och inbördes maktkamp även mellan illgärningsmännen, ”doktorn” försöker vara ledaren och bestämma över de andra med viss auktoritet och, åtminstone till en början, har viss framgång med detta. Mellan dessa båda ytterligheter, den kallt beräknande ”doktorn” och den obetänksamma ”ThirtyTwo” finns ”Blade”. Han är nästan lika galen som ”ThirtyTwo” men inte utan eftertanke och det finns en viss medmänsklighet i hans karaktär.

Att i stort sett hela filmen utspelar sig i en bil förhöjer också behållningen en hel del. Dels är jag svag för filmer med sparsamma miljöombyten, det kräver liksom lite mera av regissören och skådespelarna för att fungera på det viset, dels skapar det en tät stämning av instängdhet och med det begränsade utrymmet en bil faktiskt har, finns det ju ingenstans där gisslan kan gömma sig eller komma undan sina antagonister. Slutsatsen blir att terrorn ökar ännu mer samtidigt som stressen för våldsverkarna förstärks. Det är intensivt och spännande, fantasieggande och realistiskt. Det är skitigt framställt som i vilken western av Sergio Leone som helst och jag gillar det.

En eurocrime/terror rulle i absolut toppklass!

Recension: Ironmaster - 1983

Ironmaster

Regi: Umberto Lenzi

1983

Äventyr

Vuud (George Eastman) vill inget hellre än att bli stammens nya ledare. Han mördar de som står i hans väg men lyckas inte fullt ut utan blir förvisad från stammen av Ela (Sam Pasco) som istället tar makten när de förra ledarna faller. Vuud ger sig dock inte utan hittar ett mystiskt material i en vulkan. Det är hårdare än trä och tycks göra honom oövervinnerlig! Han beger sig tillbaka för att åter försöka ta makten. Denna gång lyckas han bättre och fördriver istället Ela från stammen. Snart har han total kontroll och övertalar alla de andra männen i stammen att dans efter hans pipa och ta makten i hela dalen. Alla andra stammar ska hädanefter buda för dem och betala tribut och på så sätt försörja dem. Men en man står fortfarande i hans väg – Ela, som vägrar ge sig och slutligen står maktkampen mellan dessa två barbarer.

Handlingen i denna film är inte särskilt avancerad, på det hela taget går det ut på en maktkamp mellan de två stora karaktärerna Vuud och Ela. Det finns ingen vidare fantasy över filmen som man kanske vanligtvis brukar blanda in i historien av det här slaget. Se bara på Conan och min personliga favorit i genren – Ruggero Deodatos Barbarians. Men det behöver inte förekomma magi eller annat för att det ska fungera heller. Framförallt George Eastman har en blick som utan vidare kan jämföras med den legendariske Bruce Lees och det vill inte säga lite. Jag inser förstås olämpligheten av jämförelsen då de båda inte rör sig i samma svär eller att filmerna egentligen är jämförbara på något sätt.

Miljöerna är fina och det torde vara ganska enkelt och billigt att spela in en sådan här film. Det kräver inte mycket för att kunna fungera väl. Ett par olika platser som ser lite urtidsaktiga är allt som behövs och så lite motsättningar då. För ovanlighetens skull finns det också lite sensmoral inbakad i historien. Man anar den längs hela resan, från filmens början till dess slut, men det är först i slutet som det blir helt uppenbart och uttalat att det faktiskt rör sig om antivåldspropaganda.

Skådespeleriet är väl lite svårt att bedöma då filmen är dubbad (vilken italiensk film från sjuttiotalet är inte det?) och ljudspåret är på engelska trots att baksidan på DVD utlovar ett franskt ljudspår. Jag kan inte klaga, jag ser mycket hellre filmen på ett begripligt språk än på franska. Hade det varit det italienska original ljudspåret kunde jag ha stått ut förstås. Men å andra sidan är det ju frågan om en italiensk/fransk samproduktion och vem vet hur den egentligen lät från början?

Hur som helst så gillar jag filmen och jag tror att alla som har en förkärlek till barbarfilmer kommer att tycka om den här. Den är som sagt var lite klen när det gäller handlingen och karaktärerna kunde väl ha varit lite djupare kanske. Men det är ett stabilt hantverk och det ser snyggt ut. Till och med varelser som med dagens tekniker hade sett mycket bättre ut är charmiga och svåra att inte tycka om. Där är väl förresten fantasyingrediensen – varelser som inte finns i verkligheten utan bara i fantasins värld. Det är inte den bästa filmen jag har sett av Umberto Lenzi men den är klart sevärd och väl värd pengarna!

Recension: Hands of Steel - 1986

Hands of Steel

Regi: Sergio Martino

1986

Action/Sci-fi

Alltsammans börjar med ett mord på pastor Arthur Mosely (Franco Fantasia). Mördaren råder dock inte över sina handlingar utan är programmerad att utföra dådet enligt instruktioner. Han är 70 procent maskin och bara 30 procent människa men 100 procent dödsmaskin. Det är åtminstone vad hans ”tillverkare/utvecklare” tror. Men sanningen är den att någon gjorde ett fatalt misstag under processen och att Paco Queruak (Daniel Green), som han heter, har mer mänsklighet kvar än vad någon kunnat ana. Han misslyckas därför med sitt uppdrag och blir själv ett villebråd. Nu är både stormagnaten Francis Turner (John Saxon) som ligger bakom alltsammans och FBI ute efter honom. Han måste fly och söker en fristad hos den vänliga Linda (Janet Ågren). Men tiden hinner snart ifatt honom och han måste kämpa för sin egen och för Lindas överlevnad.

Det tar förvisso några scener innan insikten är helt klar, men det här är en stenhård film! Det råder ingen som helt tvekan om det. Den är fylld med machotestosteron till den mildra grad att rummet nästan börjar lukta lite illa när man tittar på filmen. Det är absolut inget negativt det betyder bara att filmer når igenom TV-rutan på ett ovanligt bra sätt. Det är mycket underhållande att se på även om manuset är taffligt och skådespelarna spelar över en smula.

Men att spela över behöver heller inte det vara något negativt, inte om man är medveten om det i själva filmskaparprocessen, och det upplever jag att Sergio Martino har varit i det här fallet. Det gör inget att George Eastman spelar över som han gör, det ger bara lite extra höjd åt filmen och han är ju för övrigt riktigt fabulös på det han gör! Är han Italiens svar på Charles Bronson? Och faktum är att det skådespelarmässigt fungerar ovanligt bra. Jag är väl inte riktigt förtjust i John Saxons insats men han har ändå en mindre roll och kan lätt ignoreras.

Nej, det mest intressanta är filmens futuristiska handling, den ska ju utspela sig 1997, ett årtal som vid filmens skapelse låg några år framåt i tiden. Hmm… Låt oss säga att 1997 inte riktigt såg ut på det sättet, men en del gissningar har de lyckats rätt bra med! Intressant är också machomaktkampen mellan filmens huvudroll Paco (Daniel Green) och George Eastmans Karaktär Raoul. Vad kan vara mer macho än armbrytning? Synnerligen underhållande!

Det är inte svårt att uppmärksamma likheterna med James Camerons The Terminator från 1984, filmen där Arnold Schwarzenegger fick sitt definitiva genombrott. Och om man tar en av filmens alternativa titlar – Return of the Terminator, med i beaktandet står saken helt klar! Det är fullständigt uppenbart att det kommit inspiration från just den filmen när denna skapades, men det gör ingenting. Det är underhållning och det är det viktigaste. Om man sedan har kopierat någon enstaka scen är mindre viktigt. Förresten så finns det en ganska tydlig referens till Ridley Scotts Blade Runner också! Men jag ser detta mer som en hommage än som ren stöld! Kort och gott en kul och underhållande film, precis så som det ska vara!

Recension: Erotic nights of the living dead - 1980

Erotic nights of the living dead

Regi: Joe D’Amato

1980

Horror

En rik amerikansk affärsman planerar att bygga ett hotell på en, för lokalbefolkningen, mytomspunnen ö. Den sägs vara obefolkad men efter landstigningen träffar de på en gammal man och dennes dotter som varnar dem för öns fruktansvärda hemlighet. Allt för sent blir expeditionen varse att dessa varningar faktiskt är helt äkta och att ön och befolkas av människoätande zombies.

Som jag tidigare skrivit i andra recensioner av filmer med Joe D’Amato som regissör så vet man redan innan man trycker igång filmen vad man kommer att få, det här är inget undantag. En ganska dåligt berättad film med gott om sex som blandar upp historien. Denna gång har han tagit ut svängarna rejält och nöjer sig inte med vanligt filmsex. Nej, det är hårdpöka som gäller och vore det inte för att man bör ha den här filmen i medvetandet som kultfilmsskribent hade jag förmodligen inte ens sett klart den.

Det här är alltså inte en speciellt bra film och dess enda egentliga tillgång är just blandningen av våld och explicit sex. Eller våld förresten… det mesta av filmen känns som transportsträckor och ursäkter för att visa hardcore/softcore sex. Tempot är nästan plågsamt långsamt, åtminstone under första timmen men till filmens försvar kan man väl säga att tempot faktiskt ökar efterhand och mot slutet är det riktigt anständigt, precis när den egentliga historien börjar ta form. Tilläggas kan också att så fort filmens stjärnor George Eastman och Laura Gemser är inblandade i sexscenerna ser det nästan löjligt tillrättalagt ut, man tycker ju att filmen borde ha samma pornografiska filosofi rakt igenom men så är alltså inte fallet.

Jag vet inte heller om jag överanalyserar, eller om D’Amato verkligen hade Das Kabinett des Dr Caligari som inspirationskälla. Man kan utan vidare dra paralleller till både början och slutet av filmen och själva grundidén är en twist som jag anser räddar filmen från ett totalt fiasko! Det ger filmen det där lilla extra som D’Amato inte lyckas åstadkomma med pornografiska scener, kannibalism och zombies.

Rekommenderas absolut inte! Enda anledningen att se den är egentligen för att den av någon anledning blivit en kultfilm som kanske trots allt borde finnas i referensramen.

The Barbarians - 1987 - Kanske den BÄSTA barbarfilmen någonsin!

Få filmer har format mitt filmintresse som Ruggero Deodatos The Barbarians. Den ligger nästan helt själv bakom en fascination för en hel filmgenre. Conan Barbaren och dess uppföljare kanske hade andra kvaliteter än den här egentligen men kommer helt enkelt till korta när det gäller underhållningsvärde! Det här är en perfekt avvägning mellan tafflig komedi, fantasy, magi, äventyr och riktigt dåliga monsterscener. Och allt sammans är faktiskt helt underbart! De kroppsbyggande tvillingarna David och Peter Paul kanske inte är de bästa skådespelarna men genomför filmen med en omättlig charm och med glimten i ögat. Michael Berryman har helt säkert gjort bättre rollprestationer än här, men det passar in i konceptet så otroligt bra på något sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad min kärlek till denna film baseras på men det är onekligen så att alla ingredienser finns med och i lagom dos. Den tillhör dock kategorin filmer som jag nästan var lite nervös att se om när jag äntligen fick tag i en DVD utgåva alldeles nyligen. Efter att ha tagit mod till mig kan jag dock konstatera att filmen faktiskt är lika bra som någonsin! George Eastman medverkar förresten i en liten roll och Eva La Rue, som senare gjort karriär i serier som CSI: Miami och All My Children har en av de största. 

8/10

Recension: Blastfighter - 1984

Blastfighter

Regi: Lameberto Bava

1984

Action

Tiger är en före detta polis som efter åtta år i fängelse släpps ut igen. Hans brott är att han har skjutit ihjäl en människa. Men det ruvar mer bakom mordet, mannen han sköt har nämligen kallblodigt mördat hans fru. Men då inga bevis fanns att tillgå fanns det ingen annan möjlighet för Tiger än att ta lagen i egna händer för att skipa rättvisa. Nu, åter som fri medborgare, beslutar han att lägga vapnen och våldet på hyllan och flyttar ut på vischan, närmare bestäm hans uppväxts trakter. Där träffar han på några gamla vänner men det dröjer heller inte länge förrän han stöter ihop med hänsynslösa tjuvjägare. Bråken börjar nästan omgående och därifrån eskalerar allting till en slutlig våldsorgie. De skulle inte ha gett sig på hans dotter…

Det här är en film som jag ofta sneglade på när jag i ungdomsåren skulle hyra film hos den lokala videouthyraren. Jag kom mig aldrig för att göra det trots att omslaget såg tufft ut. Eller så var mitt sällskap inte intresserad av filmen överhuvudtaget, jag minns faktiskt inte. Men såg den gjorde jag inte i alla fall. Omslaget är fortfarande lika tufft och den finns nu på svensk DVD med riktigt bra bild och ljud! Det är till och med två versioner av filmen, dels med italienskt ljudspår och dels med engelskt dito.

Läser man på omslaget så utmålas en riktigt våldsam och spektakulär rulle influerad både av Rambo och Delieverence. Hur det är med den saken vet jag inte men visst finns det likheter – och då tänker jag inte bara på scenen där en kille spelar banjo… Nej, riktigt så magert är det inte men det är onekligen en kul detalj, medveten eller ej. Och man får väl säga att det dröjer ett tag innan det uppenbarar sig några likheter också. Men visst, det utspelar sig i en skog, några busar av lokalbefolkningen jagar och försöker skända folk och det finns ett hämndtema – den ensamma hjälten mot hela landsortssamhället.

Det tar också ett tag innan filmen blir riktigt underhållande och tempot är emellanåt lite väl lågt. Det blir aldrig tråkigt men det är inte utan att det är lite segt under stundom. Men skådespelarinsatserna från de stora namnen är hur bra som helst. Kanske främst från Michael Sopkiw, men även George Eastman gör ett riktigt bra jobb. Mindre roller kanske kunde ha presterat bättre, men det är ibland lite svårt att avgöra i de här gamla italienska rullarna också. Dubbningen gör inte saker enklare precis. Jag såg här den engelska versionen och det är möjligt att det är röstskådespeleriet som gör att det blir lite för överspelat emellanåt.

Det finns också lite irriterande slarv i filmen. Inget som gör något för underhållningsvärdet kanske, det blir snarare högre faktiskt, men en bil vars bromsar har blivit saboterade och som man försöker stanna med alla medel kanske inte bör gasa på lite extra i kurvorna på den nedförsbacke den löper amok i? Lite slarvigt som sagt men inget som man inte kan förlåta. Man kan heller inte klaga på filmens budget eller skylla misstagen på den, för även om det naturligtvis är en lågbudgetfilm så har man i alla fall haft råd att krascha ett flertal bilar så att de exploderar (lite väl lätt kanske).

Det är kanske inget mästerverk och jag vet inte om jag vill hålla med Tarantino (varför ska hans citat sitta på alla jävla omslag?) om att det är Lamberto Bavas bästa film, men den skäms i alla fall inte för sig och det är en riktigt underhållande film när den väl kommer igång!

2019: After the Fall of New York - 1983 - klassisk postapokalyps!

2019: After the Fall of New York

Regi: Sergio Martino

1983
Action/Sci-Fi

Efter det stora kärnvapenkriget växer två olika grupperingar fram. De onskefulla Eurakerna och den revolutionära federationen. Men ingen av dessa grupper skyr egentligen några medel för att nå sitt mål och för att säkra sin egen överlevnad. Mänskligheten är steril och dömd till undergång men det ryktas att det fortfarande finns en kvinna kvar som är fertil. Hon hålls gömd långt inne i ruinerna av det som en gång var New York. Legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) ställs inför ett ultimatum av federationen – hämta henne eller dö! Till sin hjälp får han med sig medhjälpare som tycks ha övermänsklig styrka och färdigheter som kommer väl till pass under det svåra uppdraget. De har alla emot sig, både Eurakerna och de lokala mutanter som anser området vara deras. Åtminstone till de får hjälp av Big Ape (George Eastman).

På något sätt känns den här filmen både som en samling klyschor och som en film som sätter normen för andra att följa. Med klyschor syftar jag förstås på alla de ingredienser som bara måste finnas med i en film av det här slaget – en gruppering som anser sig vara herrefolket där tankarna lätt kan skena iväg mot nazistiska eller fascistoida metaforer. Vi har också ett antal grupperingar som är muterade på ett eller annat sätt och filmen skulle inte klara sig utan någon av dessa stereotyper. Det ska bara vara med, annars blir det inte bra och/eller underhållande! Detta innebär förstås att filmen blir normsättande också. Jag har ingen aning om var på tidslinjen den här ligger jämför med andra filmer av samma slag men jag gillar att den kom till ungefär samtidigt med ett kluster av andra filmer.

Den är förvånansvärt välgjord även om det ser ut som byggmodeller emellanåt, något som är lätt att förlåta med tanke på filmens ålder och dess sannolikt låga budget. Handlingen i sig är väl heller inte revolutionerande men klart tilltalande och man behöver helt enkelt inte göra det mycket märkligare än så för att det ska tilltala – och rent av att fascinera! Det gäller att rädda mänsklighetens fortsatta existens och personliga uppoffringar som måste göras för att uppnå målet. Båda sidorna av de överlevande tycker sig förstås har rätt till den sista fertila kvinnan på jorden för att kunna föra vidare sina gener och på så sätt få ett övertag över de andra.

Karaktärerna är helt klockrena, de kanske inte spelas med total trovärdighet i alla nanosekunder av filmens längd, men fullt tillräckligt för att det här ska bli en synnerligen underhållande film. George Eastmans korta inhopp som Big Ape är klart underhållande och passar honom som handen i handsken, han är fullständigt briljant och sminkeffekterna tvärs igenom hela filmen är också mycket bra!

Framtidsskildringar, eller spekulationer som man naturligtvis måste kalla dem för, är alltid lika intressanta även som det inte behöver innebära postapokalyps och dystopiska samhällsstrukturer som här, men jag antar att vi får skylla den här typen av historier på George Orwell och hans 1984 i alla fall när det gäller de dystopiska delarna. Postapokalypsen kommer väl kanske från människans egen rädsla om hur det skulle vara om någon slutligen gjorde slag i saken och verkställde sina hot om angrepp. Möjligen är det ett minne blott om några generationer när det kalla kriget glömts bort helt och hållet, men vi är inte där än och i synnerhet inte när den här filmen såg dagens ljus! Jag gillar den och jag rekommenderar den verkligen till alla fans av genren och till alla som just börjat upptäcka charmen med de här filmerna, eller för den delen till alla som vill vidga sina vyer och utöka sina referensramar med mer än bara hollywoodproduktioner!

Horrible aka Absurd aka Rosso Sangue - 1981 - Aka Anthropohagous 2

Som jag tidigare konstaterat så hyser jag någon form av hatkärlek till Joe D’Amatos filmer. Jag finner dem mycket underhållande även om de oftast är fasansfullt dåliga med ett manus som är irriterande tvådimensionellt – i bästa fall! Det här är inget undantag och den som redan sett en eller två D’Amato-filmer kommer att känna igen sig genast. George Eastman spelar huvudrollen som Mikos Stenopolis, en man vars blod koagulerar så snabbt att han i det närmaste är odödlig. Prästen, som verkar vara den ende som vet hur det egentligen ligger till påstår också att hans inre organ regenereras om han skulle skadas och att han enbart är sårbar i hjärnan! Krystad historia eller hur? Det vi bjuds på är några uppfinningsrika mord som ser ganska bra ut, en bandsåg och en hacka är till exempel två av de redskap som används. Blodet ser aningen för konstgjord ut för min smak och till skillnad från de flesta andra filmer i genren använder D’Amato sig gärna av hjärnsubstans. Det blir lite geggigare och lite kletigare än i den genomsnittliga slashern. Men trots alla fel och brister i filmen (jag skulle vilja undersöka hjärnan på George Eastman som har skrivit filmen) som är så osannolika och orealistiska, finner jag filmen ändå klart underhållande. Det är precis en så film som det är svårt att sätta ett rättvist betyg på, det är enormt dåligt, men ändå underhållande! – 4/10