Det var ganska otippat att det skulle komma en uppföljare
på den här. Fast i ärlighetens namn är det inte frågan om någon uppföljare i
termens egentliga betydelse. Självklart är handlingen i närheten av vad man kan
förvänta sig men annars är det mest namnet som knyter ihop den här med I Spit on your Grave från 2010. För det
kan väl aldrig vara en uppföljare till originalet från 1978? Nej, så är det förstås inte. Men det är ungefär lika logiskt.
Katie försöker slå
sig fram som modell och hittar ett telefonnummer att ringa på en anslagstavla. Hon
bestämmer tid med fotografen och tar enligt överenskommelsen med sig några
klänningar. En av dem är ok att använda enligt fotografen. De börjar arbeta och
det hela sköts professionellt och det blir många bra bilder. Men så tycker
fotografen att hon ska lätta på kläderna lite för lite mer vågade bilder. Det
är inget som Katie har tänkt sig och går därifrån. Hon har dock gjort ett
intryck på killarna med kameran och en av dem tar sig några dagar senare in i
hennes lägenhet. Han våldtar henne och när han först efteråt förstår vad han
har gjort hjälper hans bror honom att städa upp. De kan förstås inte lämna
Katie där och innan hon vet ordet upp vaknar hon upp i en mörk källare,
faskedjad vid en madrass…
Det är klart positivt att man har hittat på lite andra
premisser än vad första filmen handlade om. Det är visserligen våldtäkt i båda,
eller alla tre om man räknar originalet, men här är det mer frågan om
fångenskap och tortyr egentligen. Under tiden som Katie är faskedjad i källaren
får hon så klart ta emot besök, båda av grabbarna själva och av betalande
kunder som tar ut svängarna på allvar med henne! Det är egentligen här som
filmen är obehaglig på riktigt, den initiala våldtäkten var bara förspel till
var som komma skall.
Naturligtvis kommer hon loss och rymmer. Hon planerar sin
hämnd väl och mirakulöst nog finner hon alla gärningsmännen och går lös på dem
med samma metoder som de har använt mot henne. Det är i sig ingen överraskning,
det förstod man med tanke på titeln, men det är ganska rått utfört och det
finns faktiskt en nerv och spänning i filmen som är ganska ovanlig. Jemma Dallender är magnifik som både
offer och gärningsman. Hon kan se genuint rädd ut och som ett riktigt hjärtlöst
monster när hon utför sin hämnd. Det här är en klart bättre film än 2010 års
film.
8/10
