Gösta Ekman skrev,
regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten
av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och
publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på.
Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde
ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt
svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet.
Trams säger jag!
Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de
lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska
misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin
dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man
inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av
berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son,
men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.
Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en
kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen
utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan
sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand
om mamman.
En blandning av Papphammar och en romantisk komedi
alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är
det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den
hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig
ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och
Margareta Krook som mamman men det
finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att
nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.
Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om
filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad
den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med
den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro,
när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned
ljudet.
5/10
