Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi


Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.




Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.




Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.


5/10