Recension: Keoma - 1976

Keoma

Regi: Enzo G. Castellari

1976

Western

Halvblodet Keoma kommer tillbaka till sin hemstad efter att ha deltagit i inbördeskriget på nordstaternas sida. Saker och ting har förändrats men är ändå de samma. Hans tre halvbröder tycker fortfarande inte om honom och fortsätter att trakassera honom. Pesten har brutit ut och en man vid namn Caldwell styr och ställer över stadens framtid. Ingen vågar lyfta ett finger för att trotsa honom. Detta är förstås innan Keoma kommer tillbaka, honom sätter sig ingen på och han tar genast upp kampen mot förtrycket. Men mest av allt kanske han vill göra upp med sitt eget förflutna.

Det här skulle egentligen ha kunnat vara vilken sorts film som helst, nu råkar den vara maskerad som en western men det spelar ingen roll. Det den egentligen handlar om skulle kunna fungera i vilken genre som helst. Keoma kommer tillbaka till stan och gör upp med sitt förflutna, i det här fallet hans styvbröder som trakasserat honom sedan barnsben. Han kämpar också mot rasism och eftersom han är halvblod vet han vad det innebär. Det är helt enkelt en styrkemätning mellan honom, halv halvbröder och stadens mäktiga skurk – Caldwell. Svårare än så är det inte och det behöver heller inte vara det. Det är den underliggande handlingen som är det intressanta och som möjligen skiljer den här filmen från dussinfilmerna.

Det är också en film med oerhört karismatiska skådespelare. Franco Nero gör underverk i huvudrollen och det mesta bleknar mot honom men visst är det stabilt från alla håll egentligen. Minnesvärd är förstås Woody Strode som är makalös som fyllot George, den ultimata förloraren – en svart man i western som dränker sina sorger i alkohol! Vi har också den gravida kvinnan, som Keoma beskyddar genom hela filmen spelad av Olga Karlatos.

Men det är mer till filmen än bara underliggande handling och mångfacetterat historieberättande. Det är mer än bara fantastisk skådespeleri! Det är också en mycket stilfull film som helt klart hör hemma bland de förnämsta spaghetti-rullarna. Jag gillar musiken skarpt, den känns konventionell samtidigt som den vid tillfällen är oerhört avant garde! Motsättningar som fungerar riktigt bra. Fast det är klart… Skulle filmen ha ett soundtrack av Morricone skulle den förmodligen räknas som en av de allra bästa, inte bara bland genrefans utan även bland de ”vanliga dödliga” som gillar att se Leones Dollar-trilogi.

Det är förstås bara vad jag tror och för min egen del duger filmen gott som det är. Jag hyllar den inte som mästerverket men ser en stabil stilistisk spaghettiwestern som jag anser att fler borde se! Det är ett mycket stabilt hantverk och både Franco Nero, Enzo G. Castellari och resten av teamet förtjänar att man tar sig tid för den. Det är det verkligen värd!

7/10

Recension: Cube Zero - 2004

Cube Zero

Regi: Ernie Barbarash

2004

Sci-Fi/Horror

En man kliver in i ett identiskt rum till det rummet han just lämnade på den mystiska plats där han befinner sig. Plötsligt hörs ett ljud och plötsligt utlöses en fälla som dödar mannen. Samtidigt sitter en annan man utanför den stora kuben och bevakar de människor som befinner sig där inne. Han börjar mer och mer intressera sig för de personer som finns där och i synnerhet en vacker kvinna som han hävdar inte borde vara där. Det blir en fix idé hos honom och han förälskar sig nästan i kvinnan. Trots företagets policy att inte låta jobbet gå en på nerverna engagerar han sig mer och mer i fallet. Hans efterforskningar tycks besanna teorierna och till slut har det gått så långt att han känner han sig nödgad att ta sig in i kuben för att rädda de som hålls fångna där. Men har han egentligen full koll på vad kuben egentligen står för? Känner han till företagsledningens mål och metoder för att hålla folket instängda i kuben?

Den tredje delen i historien om den stora kuben har formen av en prequel, dvs. den utspelar sig före de två tidigare filmerna. Det är ett bra sätt att göra en uppföljare på, framförallt när det gäller en sån här filmserie där det varit väldigt mycket spekulationer om vad kuben egentligen representerar och vad den har för syfte. På det här viset undviker man att göra samma ”misstag” som man gjorde med tvåan, att helt enkelt spela in samma film igen men på ett annat sätt – en remake nästan. Missförstå mig inte nu, jag gillade även tvåan och den la ju, så att säga, ytterliggare en dimension till serien.

Däremot påstår jag att tvåan inte var lika viktig för helheten som man kan man påstå att den här är. Inte för att man får väldigt mycket svar utan för att den faktiskt utspelar sig precis före den första filmen och binder ihop historien på ett sätt som gör det intressant att titta vidare. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket men det bästa i själva filmen är själva slutet som på ett tydligt sätt anknyter till första filmen.

Filmen utspelar sig alltså före de två tidigare och man får faktiskt en viss inblick i varför saker och ting händer och sker, men man kan aldrig vara riktigt säker. Ofta besvaras frågor men nästan lika ofta ställs det nya, minst lika intressanta på samma gång. Filosofiska spekulationer som många, där ibland jag själv, ägnat sig åt under de föregående två filmerna är som bortblåsta och man skulle kunna säga att man ser det man får och inget mer. När filmen är slut så är den och man får inget med sig i bagaget hem, inga hemligheter som ligger och mal i bakhuvudet.

Fällor finns det naturligtvis gott om även i denna variant av filmen. De är påhittiga men jag tycker att man tagit i lite för mycket med makeupeffekterna vid ett par tillfällen. Det ligger precis på gränsen om man ska tycka att det ser äckligt eller fånigt ut. Fast det beror kanske på vilka preferenser man har, har man sett väldigt mycket våldsam och blodig film kanske man ser de här lite överdriva make-up jobben som något komiskt. Men den som inte är lika van vid dessa effekter kanske reagerar med motsatt effekt, det kan då hända att man överrumplad av de starka scenerna och faktiskt ryggar tillbaka.

Jämfört med de tidigare delarna i serien en ganska medioker film som på sina ställen faktiskt är riktigt intressant.

Recension: Bugsy Malone – 1976

Första kontakten med den här filmen för min del kom troligen via Jodie Foster som medverkar. På DVDn, åtminstone på utgåvan som jag har är det hennes namn man försöker sälja filmen med. Lite orättvist kan jag tycka eftersom hon inte medverkar speciellt mycket! Istället är det regissören Alan Parkers känsla för musik som står i centrum, soundtracket är helt makalöst och även om Alan Parker inte bara gjort musikfilmer är det vad han är mest känd för i mitt hus i alla fall.

Alla roller spelas av barn, som visserligen är dubbade i de otaliga sångnumren, och det är en fabulös idé. Själva känslan av Noir infinner sig tidigt och även om det naturligtvis inte strikt kan sägas hamna inom ramarna för detta är det onekligen en stil som utforskas i och med denna musikalkomedi. Två gäng ligger i strid med varandra och de krigar genom att kasta grädde på varandra, eller åtminstone något som ser ut som vispad grädde. När det ena gänget finner ett sätt att med effektivt beskjuta de andra med gräddladdade vapen måste nya metoder till. Bugsy Malone är inte medlem i något av gängen – varken i Fat Sams eller I Dandy Dans, men blir hur som helst inblandad då han tar emot pengar för sina tjänster.

Men det är inte denna handling som gör filmen så trollbindande, det är och förblir musiken och hur den framförs i kombination med handlingen. Det här tillhör en av de få filmer då jag helt enkelt var tvungen att även införskaffa soundtracket. Det är helt magiskt, synd bara att rösterna inte alltid känns helt naturliga till barnens egna röster.

Så ska du bara se en film-noir pastisch med fantastisk musik och barnskådespelare i rollerna är det definitivt den här du ska se!

8/10

Soundtracket

Recension: Dead End - 2003

Dead End

Regi: Jean-Babtiste Andrea/Fabrice Canepa

2003

Horror

I över tjugo år har Frank Harrington (Ray Wise) och hans familj firat julen hos svärmor. Detta år tar Frank en genväg för att bryta motorvägens tristess, ett misstag som han och hans familj bitter får ångra. När mardrömmen börjar med en mystisk kvinna med ett litet barn i famnen och en svart bil som följer dem med död i sina spår, sätts familjesammanhållningen på spel. De är vilse och alla vägskyltar tycks leda mot samma plats, en plats som verkar omöjlig att nå.

En inte alls så tokig film även om det inledningsvis känns som om skådisarna är riktigt mossiga och oengagerade. Det är emellertid en illusion och ju längre filmen går desto bättre sköter de sig. Framför allt Mick Cains rollprestation som den rebelliserande sonen Richard. Samma sak kan gälla filmmusiken, det som först tycktes opassande blir senare något som förstärker och något man inte kan vara utan.

Att kalla det här för en skräckfilm tycker jag är att vilseleda publiken. Visserligen finns det en del mystiska händelser och andra element som skulle kunna återfinnas i den genren, men det som verkligen imponerar är inte de billiga skrämseleffekterna, utan familjens relation till varandra och hur den förändras allt eftersom filmen fortgår. Galenskapen tar över mer och mer, karaktärerna är roliga och emellanåt fyndiga och manuset är väldigt humoristiskt under ytan. Det finns utrymme att ganska så grovt driva med kärnfamiljen.

Avslutningsvis då: Som skräckfilm anser jag den här vara någonstans mellan ganska misslyckad och ok, men som relationsdrama en mycket lyckad och laddad sak som inte drar sig för att visa upp många obehagliga sanningar. Speciellt när familjemedlemmarna bryter ihop en efter en.

Dédales - 2003 - Flickan som kastade tärning

Dédales

Aka: Labyrinth, Flickan Som Kastade Tärning

Regi: René Manzor

2003

Thriller

Efter en serie bestialiska mord anhålls en ung flicka. Hur hon kan vara ansvarig för de blodiga morden är en gåta och eftersom hon heller inte minns någonting från dem placeras hon i en psykiatrisk undersökning. Det visar sig snart att det finns ett flertal personligheter i hennes hjärna som dessutom är i konflikt med varandra. Men är allting verkligen som det ser ut att vara? Är flickan verkligen svårt psykiskt sjuk och är det verkligen hon som bär ansvaret för alla människornas död?

Jag hade enormt höga förväntningar på den här rullen och det ska man inte ha för det är ytterst sällsynt att de lever upp till den typen av förhoppningar man kan skruva up i sin egen hjärna. Jag hade förväntat mig en mycket mer visuell film och eftersom den är fransk och jag haft goda erfarenheter av fransk film den senaste tiden – Frontier(s) och mästerliga Inside stärktes väl mina förhoppningar ytterliggare!

                     

Nu vill jag inte påstå att jag blev enorm besviken på filmen heller, för jag tyckte den helt klart var mycket bra och höll mig intresserad hela tiden, men det var inte den typen av blodig thriller jag hade förväntat mig. Man kan säga att det finns två huvudhandlingar. Dels den om flickan som hamnat i en psykiatrisk undersökning där det framkommer att hon lider av personlighetsklyvning. I samband med detta uppenbarar det sig också teorier om att det är ren bluff alltihop och ett sätt för henne att slippa straff dör sina handlingar. Det kan också vara så att det helt enkelt rör sig om förnekelse från hennes sida.

Nåja, den andra huvudhandlingen fokuseras det inte lika mycket på, men den är heller inte riktigt lika intressant, nämligen dagarna före gripandet. Vi får följa polisens arbete i att spåra upp den som mördat och i synnerhet en person som väl får betraktas som ett medium av något slag. Han känner vad som hänt och kan falla in i någon sorts trans och måla vad som skett. Det här är en viktigt del av filmen, vilket man förstår när man sett färdigt den, men kanske inte riktigt lika intressant som att utforska de olika personligheterna hos Claude som kvinnan heter.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra från alla håll och kanter, men en särskild eloge måste ges till Lambert Wilson, som psykiatrikern och framförallt till Sylvie Testud som gör en fenomenal insats med alla olika personligheter hon ska gestalta i rollen som Claude! Tyvärr är det lite för lätt att räkna ut precis hur allting ligger till och mina teorier om upplösningen formulerades ganska tidigt i filmen. Den är dock mycket välgjord och det finns mycket detaljer längs vägen, som man avfärdar som onödiga eller rena felöversättningar från det franska språket första gången man ser den, som visar sig var av yttersta vikt för handlingen så här med facit i hand.

På det hela taget rekommenderar jag verkligen den här filmen, och i synnerhet om man som jag har en benägenhet att fascineras av det mänskliga psyket och vilka vägar det kan tar för att hålla den distans till de av livets händelser som påverkar, för att inte säga traumatiserar oss mest.