Chatroom - 2010 - av regissören till Ringu

Chatroom

Regi: Hideo Nakata

2010

Drama/Thriller

En grupp tonåringar – William, Eva, Jim, Emily och Mo, samlas i ett chatrum för att lära känna varandra. Först är de bara ute efter att fördriva tiden men snart inser de att de borde bli vänner. Rummet förses med lösenord så att inga andra ska komma in och samtalen kretsar kring vad de hatar mest av allt här i världen. Undan för undan förändras tillvaron medan William manipulerar de andra. Hans makt är stor och hans kunskap framför datorn är mäktig. Snart går ingen av de andra säker och William tycks inte nöja sig förrän han har drivit åtminstone en av dem till självmord!

För min egen del förknippar jag Hideo Nakatas namn främst med filmerna som placerade Japan som skräckfilmsnationen för en bredare massa än några få entusiaster – Ringu och Dark Water. Genast när jag fick se hans namn antog jag att det här var ytterligare en spökfilm i samma anda som de nämnda filmerna. Lyckligtvis hade jag helt fel! Ytterligare en film på det temat anno 2010 hade inte funkat utan enbart blivit löjligt. Det hade varit en imitation av honom själv kan man säga. Men det här är alltså något helt annat.

Det visuella är slående och det dröjer inte många sekunder innan man förundras. Det är mycket snyggt utan att vara överdådigt och historien, som i sig kanske inte är så märkligt och avancerad berättas på ett mycket smakfullt sätt. Vi får följa karaktärerna både i verkliga livet, när de sitter framför sina datorer eller sina telefoner och är uppkopplade mot internet och dess outtömliga möjligheter på kommunaktion och i den virtuella värld där filmen tar sin början. Och det är just detta som gör filmen så bra, samspelet mellan dessa båda olika världar. Det kan väl tyckas lite rörigt om man inte är van vid historier som utspelar sig i alternativa verkligheter etc. men på det hela taget är det relativt enkelt att hänga med.

Man kan säga att historien börjar lite som en komedi, även om temat blir väl allvarligt för att tas med en komisk klackspark efter ett tag. Det är mer hur filmen ser ut, absurditeten i karaktärernas interaktioner och de fantasifulla miljöerna. Men när dessa initiala tendenser avmattas övergår filmen istället att bli någon form av psykologisk stilstudie. Det är uppenbart att flera av karaktärerna har sina egna stora problem men de fungerar snarast som bisaker jämfört med de suicida bekymmer som driver filmen framåt. Det är fortsatt intressanta samspel mellan den virtuella världen och den verkliga men efterhand tar verkligheten över mer och mer. Jag tycker det är lite tråkigt att det i slutändan inte blir mer av det. Det känns som om alla särarterna i filmen försvinner och att den sedermera decimeras till en ganska ordinär och standardiserad thriller.

Missförstå mig inte nu, det är fortfarande en rekommendabel film som kommer att väcka tankar att fundera över. Den kommenterar möjligen en modern tid när allt mer sker online och över internet, att våra liv blir allt mer beroende av att avskärma oss från verkligheten och söka oss till anonymiteten bakom ett tangentbord. Jag säger inte att filmen tar ställning för rätt och fel utan enbart konstaterar att det finns en föränderlighet i samhället.

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn - 2011 - Enhörningens Hemlighet!

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Regi: Steven Spielberg

2011

Animerad/Action/Äventyr

På en loppmarknad kommer Tintin över en gammal fartygsmodell för ett billigt pris. Strax efteråt blir han erbjuden det dubbla av en främling för att sedan få säga vilket pris som helst av en annan främling. Tintin förstår att det är något speciellt med modellen och efter en del efterforskningar känner han till historien om skeppet Enhörningen och Sir Francis Haddock. När han hittar en gammal pergamentrulle i skeppets mast förstår han att det här kommer att bli ett äventyr han sent ska glömma och snart är han mitt inne en fejd som går generationer tillbaka.

Även om jag inte är ett ihärdigt fan av Tintin så läste jag ett antal av seriealbumen i min ungdom. Jag har väl också begagnat mig av de tecknade kortfilmerna (som i och för sig mest är seriealbumen med röster till) vid några tillfällen. Enhörningens Hemlighet, som den här filmen är en filmatisering av, var nog det första av albumen jag läste och jag minns faktiskt en hel del av det än idag. När jag ser filmen kan jag således förutsäga vissa händelser men mycket mer än så är det inte. Jag har inget djupare minne av historien och endast de ytligaste detaljerna har fastnat.

Jag kan inte säga att jag tycker animationerna är lyckande och inte misslyckande heller. Det hade på något sätt varigt roligare om man hade gjort en ”riktig” film av det hela. Dock är den spelad på vanligt sätt och inte hel-animerad. Man har kopplat på skådespelarna små givare, kopplat den till en dator och på så sätt fått fram själva agerandet. Inget ovanligt grepp idag tror jag men fortfarande inte något som används hejdlöst.

På det hela taget är det enligt min åsikt en ganska onödig film. Det har talats oerhört mycket om den men något speciellt är det väl inte egentligen. Det är en animerad actionfilm och inget mera. Det är klart att de klassiska elementen, Tintin själv, Kapten Haddock och Dubontarna är roliga att se med sina egenheter men det borde ha kunnat fungera ändå. Och eftersom en stor del av målgruppen trots allt har en relation till Tintin genom seriealbumen finns det kanske en nostalgisk poäng med det hela.

Det är inte fantastiskt på något sätt men givetvis inte ett misslyckande. Steven Spielberg och Peter Jackson är alldeles för rutinerade vid det här laget för att lämna något åt slumpen. Sedan ska vi också komma ihåg att de är uppbackade av en enorm marknadsföringsapparat som inte skyr några medel för att sprida order om filmen och kanske till och med att skapa en mytbildning omkring den.

Hur som helst, en kul film – onödig kanske, men lagom underhållande för stunden. Och faktum är att jag ser fram emot en uppföljning av historien, den som i albumen följer i Rackham den Rödes Skatt!