Zozo - 2005 - Seriöst av Josef Fares!

Zozo

Regi: Josef Fares

2005

Drama

Året är 1987 och Zozo är en liten kille som lever ett förhållandevis drägligt liv i Beirut tillsammans med sin familj. Han går i skolan, har kompisar och allt annat som kännetecknar en normal barndom med den stora skillnaden att ett inbördeskrig råder i landet. Familjen förbereder sig för flykt men väntar på att alla papper ska bli klara. Paradiset – Sverige är deras mål. Allt går dock inte riktigt som planerat och efter att ha förlorat sin familj tvingas Zozo ge sig av på egen hand mot det nya landet.

Josef Fares tredje film skiljer sin helt och hållet från hans tidigare två komiska manifestationer. Den genomsyras inte av den humor som gjorde Jalla! Jalla! så framgångsrik och den har inte heller den buskisliknande framtoning som Kopps hade. Det här är en mycket allvarligare film och berör ett enormt viktigt ämne!

Redan efter några få minuter vet man ungefär hur filmen kommer att utveckla sig, vilket gör att man sitter och begrundar det som komma skall och när så olyckan drabbar Zozo gång efter annan infinner sig den fuktiga ögonvrån och klumpen i magen som brukar beteckna en riktigt lyckad tragisk film. Det finns en känsla av oundviklighet och man känner också en viss vanmakt över att inte kunna räcka ut handen och påverka situationen!

Tyvärr förmår inte Josef Fares att hålla kvar denna känsla av hjälplöshet riktigt hela tiden. Bland annat kantas vägen av en talande kyckling och ett starkt ljussken på himmeln som kanske ska symbolisera Gud. Visserligen ger dessa scener möjlighet att tolka in metaforer men jag måste trots allt erkänna att jag störde mig mer på dem än vad jag fann dem viktiga. Halvvägs genom filmen skiftar den också karaktär från att ha varit konsekvent tragisk till att bli mera tragikomisk. Man skattar eller fnissar åtminstone åt ganska allvarliga saker. Mötet med den svenska kulturen som Zozos farfar tolkar lite som han själv vill och att allt minsann inte är en dans på rosor i Sverige heller. Det går naturligtvis inte kan ställas i relation till Zozos bakgrund och tragedier men trots att han nått ”paradiset” upphör inte hans problem och man inser ju att han kommer att bära med sig horribla minnesbilder för resten av livet.

Personligen tycker jag det här är Josef Fares bästa film. Han visar att han inte behöver gömma sig bakom humor för att berätta en trollbindande historia. Han använder sig av enkla knep för att nå sina mål och de okända skådespelarna gör filmen mera trovärdig.

En mästerlig film av underbarnet Josef Fares!

8/10

Leo - 2007 - Josef Fares bortglömda film!

Leo

Regi:  Josef Fares

2007

Drama

På väg hem från sin egen 30-års fest stöter Leo och hans tjej på två killar de aldrig tidigare sett. De blir tända på Leos tjej och kan inte ta ett nej från hennes sida för vad det verkligen betyder. Bråk uppstår och det hela eskalerar till våldsamheter bortom Leos fantasier, en av killarna tar plötsligt fram en pistol och Leos flickvän blir skjuten. Hon dör senare och Leos tidigare lyckliga liv slås i spillror. Mer och mer börjar hans tankar gå ut på att hämnas, detta blir viktigare än något annat för honom. Han säger upp sig från jobbet, går till en psykolog men kan inte få ordning på sitt liv förrän han gjort det som måste göras…

Har man sett Josef Fares tidigare filmer kommer hans utveckling som filmskapare i och med den här inte som någon egentlig överraskning. Han visade redan i Zozo att han var kapabel att berätta en allvarlig historia till skillnad från i hans tidigare filmer – komedierna Jalla Jalla och Kopps. Det här är en ganska obehaglig historia med våldsamheter som ligger väldigt nära verkligheten i sin framställning, det här är något som verkligen skulle kunna inträffa, till skillnad från de, ofta våldsglorifierande, filmer vi är vana vid från det stora landet i väster. Och inte nog med att den har en påträngande upptakt, den rymmer också en sensmoral mot det meningslösa våldet, att ta lagen i egna händer – hämnden, och att våld föder våld!

Skådespelarmässigt brukar ju Josef Fares använda sig av släkt och vänner i rollerna och man känner man i alla fall hans pappa i en mindre roll. Dessutom har han tagit på sig en av rollerna själv och jag tycker faktiskt han sköter sig ganska bra. Det är kanske ingen ekvilibristisk gestaltning som frambringas, men i alla fall tillräckligt stabil för att vara fullt trovärdig. Han spelar en av Leo närmaste vänner och faktiskt den som verkar ha mest sans när det börjar talas om hämnd, han är emot idén men ställer ändå upp fullt ut för sin kompis. Det filmen vill förmedla är kanske att den bästa kompisen är den som får sina vänner på rätt köl igen, kanske genom det extremaste av alla medel – nämligen att bryta totalt med vederbörande. Men oavsett om denna sensmoral är medveten eller en produkt av min överanalys kan man fråga sig vad som gör bästa nytta i slutändan, det är svåra beslut minsann!

I vilket fall som helst så väcker filmen helt klart känslor och är mycket sevärd. Den gråtrista vardagen kommer verkligen i fokus och den dekadens som speglas i händelserna är mycket talande. Den som dessutom tycker om när filmerna bryter mot etablerade konventioner vad gäller handlingens utveckling och upplösning bör finna den här mycket intressant. Jag vill inte direkt säga vad som händer eller hur det slutar, men det är i vilket fall som helst inte samma standardiserade händelser som man sett så många gånger förr i de här sammanhangen.

Så har du ännu inte tagit tag i att se denna, så tycker jag det är dags att göra någonting åt det nu. Det kanske är en bagatell till film nu, men ge det några år och den kommer att ingå i den framtida kulturskatt där att Josef Fares filmer kommer att vara samlade.

Farsan – 2010 - En komedi av Josef Fares

Josef Fares har enligt mig lyckats med varenda film han tagit sig för att göra. Några har förstås blivit mer framgångsrika än andra och hans första film – Jalla Jalla är kanske fortfarande den bästa. Och även om jag gillar både Zozo och Leo vill jag påstå att hans rätta element är komedin! Han har en härlig touch när det gäller och det märks inte minst när han använder sig av sin egen familj i rollerna. Han bror Fares Fares är inte med i den här men precis som titeln antyder så är det hans far – Jan Fares, som spelar huvudrollen. Givetvis handlar det till stor del om situationskomik med fokus på kulturkrockar och det är något som kan vara riktigt roligt att titta på om det är gjort på rätt sätt. Är det för prenetiöst blir det bara påträngande och jobbigt men om det är, precis som här, gjort med en viss självdistans kan det bli hur bra som helst! Dessutom gör det faktum att Torkel Petterson, som har blivit något av en favoritskådespelare för mig (och för Josef Fares också verkar det som) att det hela blir intressantare. Och även om själva handlingen inte tillhör de mest avancerade så blir man glad av filmen, man skrattar åt farsan, som inte riktigt förstår hur det svenska samhäller fungerar och man får helt enkelt en ögonblickbild av de inblandade personernas livssituation. 

7/10