John Carpenter, sämst till bäst, en topplista!

Då och då, inte allt för ofta, ger jag mig på att göra inbördes rangordningar av saker och ting. Det kluriga är att en topplista alltid är dagsfärsk i min värld. Det som gäller ena dagen är inte nödvändigtvis sant nästa dag. Kanske bara för att det känns så… Hur som helst så tänkte jag hålla det här kort. Det är 23 filmer totalt. Jag har ignorerat tidiga kortfilmer och även det absolut senaste som verkligen inte är att betrakta som långfilmer. Mycket nöje!

23. The Ward - Inte för att något John Carpenter har gjort på något sätt kan betraktas som dåligt. Men den här har jag inga minnen alls av. Det är väl nån spökhistoria på ett mentalsjukhus, goda förutsättningar med andra ord...

22. Ghosts of Mars - ytterligare en film som jag verkligen inte minns särskilt mycket av. 

21. Escape from LA - Jag vet inte om man kan kalla det för idétorka men jag tycker det är lite trist att göra i princip samma sak en gång till som man redan har gjort. Om flykten är från New York eller LA kvittar väl egentligen? Snake Plisken är med...

20. Det var inte länge sedan denna införskaffades på blu ray. Det var aldrig någon favorit men jag kände att det var dags att ge den en chans till. Bättre än jag mindes den, men fortfarande rätt trist. Fantastisk musik!

19. Det känns som jag sågar alla John Carpenters tidiga filmer här nu. Men den här har verkligen inte åldrats särskilt väl. Jamie Lee Curtis och kanske framför allt Adrienne Barbeau tillför filmen kropp och själ!

18. Body Bags - Egentligen en på tok för hög placering av den här antologin. Den är delvis regisserad av John Carpenter i samarbete med Tobe Hooper.

17. Vampires - Lite annorlunda vampyrjägarfilm. James Woods äger!

16. Village of the Damned - Detta är inte den enda nyinspelningen i John Carpenters filmografi. Jag har originalet i mina filmhyllor men har inte blivit färdig att göra jämförelsen. Christopher Reeve och Kirstie Alley medverkar.

15. Pro Life - Ett av John Carpenters två bidrag till TV-serien Masters of Horror. En ganska kort film såsom de flesta filmerna i serien. Men kort behöver inte vara dåligt och det är en ganska kompakt berättad historia.

14. Memoirs of an Invisibe Man - Det jag alltid har gillat med John Carpenters filmande är att han inte nöjer sig med att befinna sig i en enda genre och här har han nästlats sig in i komediernas värld. Han får till och med Chevy Chase att bli uthärdlig i denna sci-fi berättelse.

13. Escape from New York - En klassisk framtidsdystopi! Vad som händer när man gör en hel stad till ett fängelse och sedan måste skicka in någon i helvetet. Snake Plisken har väl inte direkt någon val...

12. Christine - Det här är reslutatet av John Carpenter och Stephen King. Jag brukar oftast inte gilla Filmer baserade på Stephen Kings berättelser men den här funkar...utom när den spårar ut framåt slutet.

11. Prince of Darkness - Alice Cooper medverkar. Inte för att det på något sätt skulle lyfta filmen men för en fantast är det ändå roligt. I övrigt är även en detta en film som lider en smula av sin ålder. Victor Wong är strålande och Donald Plessence är alltid en njutning.

10. Dark Star - John Carpenters första film. Åtminstone den första långfilmen och den tidigaste rullen i den här listan. Kanske borde denna genialiska film klättrat högre på listan. Mycket bra utförd historia med tanke på förutsättningarna. Denna kan inte ha kostat många kronor att göra.

9. Halloween - I mina ungdomsår hade denna film troligen toppat en sådan här lista. Och visst är det en bra film. Dess betydelse för slashergenren går sannolikt inte att underskatta. Jamie Lee Curtis är en fantastisk ScreamQueen och Donald Pleacense är som bekant alltid en fröjd.

8. They Live - Jag gissar att den här pärlan är lite bortglömd förutom av den största fansen. Jag vill påstå att det här är Carpenters mest politiska film någonsin. Eller så är det bara en satir om konsum konsumtionssamhället. Ett par glasögon kan göra mycket!

7. The Thing - En nyinspelning på The Thing From Another World. Så fantastiskt bra att man inte ens tänker på att det är en nyisnpelning. Kurt Russell är fantastisk. Effekterna är strålande (jo faktiskt) och slutet är gastkramande!

6. Cigarette Burns - När jag skriver detta får jag en lust att göra bekantskap med denna episod ur Masters of Horror igen. Helst för första gången, men det går ju inte. Bäst av alla episoder om man räknar både säsong 1 och 2. Ska man bara se en episod så är det denna (och la fin du absolute du monde).

5. Someone's watching me - En av de mest spännande filmer jag har sett nån gång faktiskt och så är det en TV-film. Jonh Carpenter bevisar att han inte räds formatet och att han bemästrar det till fullo också!

4. In the mouth of madness - Det är väl inte direkt baserat på HP Lovecraft, men man skulle nästan kunna tro det. En helt fantastisk film som inte förljer några givna mönster. Sam Neill är helt fantastisk!

3. Big Trouble in little China - Det här är filmen som verkligen inte liknar något annat! Det är en komedi, kung fu, drama, action, äventyr och monsterfilm. Blinkningar till klassiker och en fantastisk Kurt Russell ...och Victor Wong ...och James Hong ...och listan kan göras lång!

2. Starman - Jag minns att jag långt före den här filmen såg serien med samma namn. Den utspelar sig efter den här filmen. Jag tror dock att den blev tämligen kortlivad. Här gör Jeff Bridges en av sina paradroller. En helt fantastisk film som borde finnas i var mans hem. 

1. Elvis - Kurt Russell spelar inte Elvis i denna. Han ÄR Elivs! Bättre porträtt av kungen har inte skådats. Det här är en helt fantastisk film som även den är gjord för TV. Lyckligtvis finns den numera utgiven både på DVD och Blu-ray.

Recension: Ghosts of Mars - 2001

Ghosts of Mars

Regi: John Carpenter

2001

Horror/Sci-Fi

Skriven av: Linda Snöberg

Melanie Ballard (Natasha Henstridge) är en viljestark polisofficer och hennes team har fått i uppdrag att förflytta den farliga fången Desolation Williams (Ice Cube) från ett fängelse till ett annat på planeten Mars. De upptäcker att han är det minsta av deras problem. Året är 2025. Människor har koloniserat den röda planeten och bedriver sedan några år gruvdrift. Gruvdriften har fått en massa dödliga urgamla andar att vakna till liv och börja ta över människornas kroppar. De kommer inte att sluta förrän de har utrotat alla inkräktare på deras planet.

John Carpenter är kanske inte som han har varit tidigare, men jag tycker att filmen har något som tilltalar mig iallafall. Filmen börjar med en tillbakablick, det är tillbakablickar i tillbakablickarna. När man sen börjar njuta av filmen igen så kommer ytterligare en tillbakablick. Det är som att cykla när kedjan håller på att hoppa av hela tiden. Kanske en aning för många tillbakablickar.

Ice Cube var inte det bästa valet som ”Desolation Williams”, han var ju ingen klippa precis. Bara för att man får ett vapen och någon macho dialog, så tror man att man är Rambo. Blir ju inte heller alltid så bra när rappare ska försöka på att vara skådisar, borde hålla på med sådant de är bra på istället.

Många tycker att om man ser början på en film som i själva verket är slutet, då måste det vara något dåligt, men så behöver det inte vara, utan det kan vara bra också. Pam Grier som var kommendören försvann lite väl fort i filmen tyckte jag, de kunde ha gett henne ett bättre farväl. Clea DuVall såg inte ut som en polis utan mer som en civilperson, där hade man misslyckats totalt. Joanna Cassidy hade rollen som den som skulle berätta vad som hade hänt, men inget mera. Därefter var hon inget att ha. Lite för tvära kast kanske.

Men tro mig inte fel, för jag tycker att detta är en klart sevärd film.

Recension: Elvis - 1979

Elvis

Regi: John Carpenter

1979

Drama/Musikal

Elvis är en blyg yngling som knappt vågar framträda för publik. Han i hand med farmgångarna ökar dock hans självförtroende och han är snabbt på väg att bli den allra största. Hjälp på vägen får han av Tom Parker som ser till att hans stjärnstatus aldrig kommer att släckas ut. Han är sin mammas ögonsten och hon är honoms och han köper allt och skämmer bort henne så mycket han kan. Men vart är framgångarna på väg att ta honom? Han kan inte längre gå ut utan att få skrikande fans efter sig. Han isolerar sig mer och mer på Graceland som han köpt till sina föräldrar. Men efter att ha dragit sig tillbaka och inte framträtt offentligt på nästan ett decennium planerar han sin comeback – i Las Vegas!

Elvis Presley behöver väl ingen närmare presentation egentligen. Det är och förbliver en av de absolut mest kända personerna i världen och onekligen en av de största artisterna musikbranschen har skådat! Som de säger i filmen, han är inte en artist eller musiker, han är ett fenomen. Och jag tror att det är precis så, Elvis lyckades med bedriften att komma med sin speciella stil precis i rätt tid och blev på grund av rockens födelse etc. gigantisk! Ett fenomen, en legend!

Kurt Russell spelar inte Elvis, han ÄR Elvis! Det är ord som jag helt enkelt ställer mig bakom och önskar att jag själv hade formulerat. Det är nämligen något som står präntat på omslaget. Historien är gripande och känns naken och utelämnande. Jag kan inte Elvis liv och karriär i detalj men vissa saker har man fått med i alla fall, som att Elvis, när han kom till Sun Records, påstod att han inte sjöng som någon annan. Och han hade rätt! Likaså finns det många andra detaljer längs vägen som får anses vara milstolpar eller essentiella händelser. De torde alltså ha en stor historisk riktighet.

Liksom många andra filmer om människor som blir allt för stora stjärnor för sitt eget bästa: Walk the Line, Cornelis med flera, tycks Elvis brottas med sina inre demoner. Fast inte riktigt likadant som det brukar vara. Här framställs det mera som att demonerna kommer med framgången än vad det brukar vara. Det tär på hans styrka att han inte längre kan gå ut, han måste hyra hela ställen hela nätter för att han ska få vara i fred men sina kompisar. Framgången blir honom för stor helt enkelt. I likhet med många andra musikfilmer finns det tyvärr problem med synkningen mellan det som hörs och det som ska föreställa sång. I just den här filmen är det ganska bedrövligt faktiskt. Andra, som sjunger kör etc. funkar ganska bra, men Kurt Russell framstår som totalt omusikalisk när han inte ens kan låtsas trovärdigt.

Han framställs dock också som extremt jordnära och som mest av allt bryr sig om sin familj och då framförallt sin mamma som han verkar älska över allting annat. Det är nästan så man skymtar lite Oidipussyndrom men riktigt så långt behöver man kanske inte dra det. Han ger bort presenter, fram till sina föräldrar (mamman i synnerhet) men även bilar etc. till sina vänner. Han verkar vara en mycket generös natur som faktiskt blev slav under sina framgångar.

Filmen följer honom inte ända till graven och tur är väl det kanske. Den följer däremot början och toppen av karriären och låter Elvis sluta som en framgång. Det är en majestätisk film som låter oss följa Kungen från tvivel till framgång, genom kärleken och sorgen och till slut till den legendariska status han än i dag åtnjuter.

Recension: The Ward - 2010

The Ward

Regi: John Carpenter

2010

Horror

En ung kvinna hittas av polisen strax efter att hon har tuttat eld på ett hus på landet. Hon tas till ett mentalsjukhus för behandling men hon undrar varför hon är där, hon är ju trots allt inte galen! Undan för undan märker hon att de andra patienterna försvinner och att namn som fanns på avdelningen före henne dyker upp i olika mystiska sammanhang. Vad är det egentligen som håller på att hända? Är hon galen trots allt?

John Carpenter var faktiskt min allra första favoritregissör och även om det har tagit tid (jag såg inte TV-filmen Elvis förrän för några månader sedan) har jag sett hans samtliga filmer. Det är förstås skiftande kvalitet men jag friar heller än fäller när det gäller gamla hjältar. Innerst inne tycker jag kanske att John Carpenter har sina bästa dagar som filmskapare bakom sig men å andra sidan älskade jag ju hans del i Masters of Horror serien – Cigarette Burns. Hur som helst var det med viss oro i kroppen jag såg den här. Skulle det vara ett bevis på att min gamle hjälte faktiskt inte riktigt viste att han borde ha lagt av eller skulle det rent av bli en nytändning med nytt hopp inför framtiden?

Inledningsvis finner jag att gamle John fortfarande vet hur man ska göra och att det här kanske är en av de bättre filmerna på länge. Det är inte fantastiskt men det är kompetent och man blir åtminstone intresserad av att få veta hur det kommer att hänga ihop, vad det är för film och vad sluttwisten kommer att bli. Detta förblir intressant ända tills det är tämligen uppenbart att det handlar om en spökfilm och att man får se detta spöke lite för mycket. Det är lite förutsägbart kan man säga även om sminkeffekterna är hur bra som helst.

Personinstruktionerna verkar John ha full koll på för skådespelarmässigt har jag verkligen inget att klaga på. Det är extra viktigt att skådespelarna funkar när det handlar om att gestalta sinnessjuka patienter och det är precis vad det är frågan om här. Det mesta av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus som enligt alla konstens klichéregler har en barsk sjuksköterska som bestämmer hur saker och ting ska fungera. Sjukhusets läkare känns lite undergiven henne och hon lyssnar inte alltid på hans instruktioner.

Vi är nu någonstans mitt i filmen och intresset för den har svalnat något. Den är lite för standardiserad och det förtar spänningen för en som sett fler skräckfilmer än vad de flesta har kalsonger i byrån. Men efter ett tag så börjar man ana att twisten är på väg. Det är så gott som alltid en twist på sådana här filmer och den kommer också som ett brev på posten. Jag är mycket nöjd med upplösningen även om man naturligtvis hade kunnat göra ännu mera av det. Självklart finns det ingen möjlighet att gå in på några detaljer utan att avslöja för mycket men jag lovar att det är en lösning som ni alla har sett förut i någon form eller en annan. Men det spelar ingen roll att den redan tidigare är idogt använd, det är fortfarande ett bra sätt att visualisera den sinnessjukes innersta essens.

Recension: Big Trouble in Little China - 1986

Big Trouble in Little China

Regi: John Carpenter

1986

Action/Komedi

Kurt Russell är lastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt i Chinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun) blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när de ska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna som flytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör att hon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) som behöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och bli dödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan Styrda Wing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble in Little China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut med tillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv på allt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycket komiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helst men som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack och lite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Med en ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmål som sker runt om kring honom.

                             

Men han är egentligen en komisk sidekick och inte huvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menar är att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning om vad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna som blir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främling i de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen är särskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går lite hand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in i sammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för att äntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (Kim Cattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag och rätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men det passar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv på alldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livs scoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hong som tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjort över trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid går till honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att han nobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gången istället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder och Lightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter i Shogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassin är ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det inte finns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt, hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerade monster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också, enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmer från forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla den här filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finns tillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!

Subsamling - John Carpenter

John Carpenter var den första regissör som jag på allvar intresserade mig för. Jag försökte hitta alla hans filmer under den tid när hemortens alla videobutiker idogt besöktes och systematiskt gicks igenom. Vissa titlar var nästan omöjliga, framförallt TV-filmerna Someone's Watching Me och Elvis. Den första lyckades jag se via någon TV-sändning men den andra - Elvis förblev osedd tills helt nyligen. Vilket leder mig in på den här inläggets verkliga andemening...

Eftersom jag numera har investerat i bättre elektronik än jag någonsin haft möjlighet till, däribland en bluray-spelare känns det som att samla på nytt igen. DVD blev så pass billigt och lättillgängligt att man kunde handla lite bara för att se vad det var. Nästan lite slit och släng. Med bluray kommer saken i nytt ljus och jag tänkte påbörja arbetet med att införskaffa alla John Carpenters filmer på detta nya format. Om jag går kronologiskt vet i tusan, Dark Star kanske inte ens finns tillgänlig, men ha dem ska jag!

The Ward - regionsfri!

Jag har inte hört särskilt mycket gott om denna, John Carpenters senaste film, men regionsfri och med ett bra pris på Axelmusic finns den i alla fall. Jag tror jag fixar den till nästa löning!