27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta

Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.

Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10

Dårfinkar och Dönickar – 1988 – Könsrollsproblematik

Den här TV-serien från 80-talet är väl egentligen något som jag aldrig skulle ha tittat på. Men slumpen är som slumpen är och av olika anledningar tittade DVDn in i min spelare i alla fall! Det är en barn- och ungdomsserie om en flicka som flyttar till en ny ort med mamman och hennes nya älskare. Simone som flickan heter tycker verkligen inte om den nye älskare – Yngve, men har förstås inget val med tanke på att hon bara är tolv år. Efter ett gräl klipper hon av sig sitt lång röda hår i protest och ger sig iväg för sin första dag i den nya skolan. Där visar det sig att en bokstav fallit bort från hennes namn och fröken presenterar henne som Simon, den nya pojken i klassen…

Jag har vid flere tillfällen refererat till filmer som Tootsie och Mrs Doubtfire när jag har skrivit om filmer där könsrollerna kastas om ända. Det finns förstås fler exempel och eftersom det i det här fallet är en flicka som blir pojke är kanske Boys Don’t Cry ett bättre exempel. Här ä det dock inte frågan om något allvarsammare utan det hela är egentligen ganska lättsamt. Åtminstone om man tillhör seriens främsta målgrupp. Som vuxen kanske det är lättare att se underliggare problematik när Simone förälskar sig i Isak eller när Kattis blir kär i Simon, som hon ju tror är en kille. Det är inga konstiga förvecklingar egentligen, men tämligen underhållande. Jag skulle rent av vilja kalla det spännande när det efter sju och ett halvt avsnitt är dags att klara upp förvirringen.

Eftersom jag gillar historier där var och en får chansen att vara sig själv, utan att andra egentligen har något att säga till om, fastnar jag snabbt för historien. Det är inte det att Simone egentligen vill vara pojke, det bara blir så, men var och en – oavsett kön – ska väl ha rätt att bete sig som man själv vill och trivs med. Att kunna röra sig över de stereotypiska könsrollerna är få förunnat!

Och det finns faktiskt en hel del underliggande pedagogik också. När morfar flyttar in hos mamman och hennes älskare för att han inte vill dö på sjukhuset kommer det också lite allvar in i bilden. Inte för att serien egentligen handlar om döden, för det gör den inte. Men redan i unga år konfronteras ändå många med den. Mor- och far föräldrar dör och till och med föräldrar går bort, för att inte tala om husdjur. Det är ett ämne som är svårt att greppa men som alla utan undantag förr eller senare måste konfronteras med. Det är också morfar som definierar seriens titel. Dårfinkar, de som behöver lite spänning och äventyr, gör lite tokiga saker för att se vad som händer, och, dönickar som tar det säkra före det osäkra och på så sätt inte riktigt får uppleva livet på samma sätt som dårfinkarna. Det är riktigt bra beskrivet faktiskt!

Jag gillade serien mer än jag trodde jag skulle göra. Det är åtta avsnitt som håller på i ungefär 30 minuter var. Det går väl att plöja alltihop på en gång om man är intresserad av det men det är också en utmärkt serie att ta ett eller två avsnitt varje dag, så är det över på en vecka. Det är inget som kommer att revolutionera en vuxen människa och ett barn kanske inte förstår hela konceptet med utanförskapet men det är helt klart givande underhållning i ett par timmar!

7/10 

Polisen i Strömstad – Fem miniserier från 1982-1996!

Jag har tidigare skrivit om två av de här miniserierna – de två första: Polisen som vägrade svara och Polisen som vägrade ge upp. Nu har jag även sett de övriga tre i samma serie miniserier och tänkte helt sonika slå ihop mina intryck till en enda text.

Först och främst måste jag konstatera att det är tämligen stor skillnad mellan dem i kvalitet. Generellt skulle jag vilja säga att de blir bättre och bättre ju mer åren går. Det vill säga att de senare är bättre än de första. Det stämmer väl på sätt och vis. Man har lärt sig lite längs vägen kan man tycka. Och det har man, det är inte samma misstag i slutet av serien som det är i början. Poliserna är allt som oftast genomkorkade fortfarande och karaktärerna är mer underhållande som parodier än som något man kan ta på allvar i en spännande polisserie.

För särskilt spännande är det ovanligt att det blir. Fallen är ofta ganska enkla egentligen men det tar långt tid att komma till skott för polisen. I det avseendet är det kanske realistiskt, men om man ska till att jämföra med andra polisfilmer är det inte särskilt representativt. Ofta är det mer nostalgi än kvalitet om man ska vara riktigt ärlig.

Något som är kul att det faktiskt förekommer en hel del kända ansikten som svischar förbi i mer eller mindre små roller. För att nämna några kan vi ju ta Lars Väringer och Carl-Einar Häckner i Polisen och Domarmordet. Per Ragnar medverkar i Polisen som vägrade ta semester och i den sista miniserien Polisen och Pyromanen kryllar det av kändisar i mindre roller. Bland annat ser vi Siwert Öholm och Lasse Brandeby i cameos, helt utan repliker.

Att försöka räkna ut hur det ligger till är en blandning av meningslöshet och självklarhet egentligen. Det kan vara precis så man tror att det ligger till eller hur omständigt och långsökt som helst. Det är inte riktigt det som är poängen med de här miniserierna. Det har nog aldrig varit tydligare att det är persongalleriet och skådespelarnas samverkan med varandra som är det underhållande. Inte minst när det gäller Stefan Ljungkvists karaktär, den något tröge polisman Evald Larsson. Denne blev föresten omåttligt populär hos svenska folket när serierna ursprungligen gick på SVT. Det är inte svårt att förstå varför. På något sätt verkar det alltid som att en underdog får sympatier och man kan väl inte påstå att de andra poliserna är särskilt snälla mot honom. Det är helt enkelt synd om honom…

Som en röd tråd genom hela serien finns också Evald Larssons Pistolskytte VM för poliser som han aldrig kommer iväg till. Han lyckas alltid skada sig på något vis så att han inte kan delta. Det är just denna och andra komiska sidospår som gör serierna till vad de är. Lika röd tråd är att han faktiskt lyckas charma fruntimren i bygden hur lätt som helst. De andra är förundrade över hans metoder! Till syvende och sist är det en mycket dedikerad polisman och det får han tillfälle att bevisa gång efter gång utan egentligt gehör från kollegorna.

Jag gillar serien men det är som sagt lite skillnad på kvaliteten. Den sista miniserien är nästan hur bra som helst medan ett par av de andra håller högst medelmåttig klass. Det som det oftast brister på är slagsmålsscener med onödigt överdramaturgisk musik. Så nu vet ni det. Även om det finns en komisk ton genom hela serien är det knappast meningen att det ska vara det pekoral som det faktiskt blir när man tar i alldeles för mycket med dramaturgin. På det hela taget tycket jag dock att man borde införskaffa boxen, inte minst av nostalgiska skäl om man är tillräckligt gammal.

Polisen i Strömstad: Polisen som vägrade svara – 1982 – en nostalgitripp!

Det här är en filmserie eller snarare en serie miniserier som visades på TV när det begav sig. Jag var tolv år när den här spelades in och jag har ingen aning om hur gammal jag var när den visades. Jag minns dock tydligt att jag såg den med stor förtjusning och kände väl såsom alla andra lite sympati för Evald Larsson, gestaltad av Stefan Ljungkvist, den lite enfaldige men oerhört dedikerade polismannen.

När man ser det här i dagens ljus slås man direkt av hur oerhört mycket 80-tal det är. Klippen i slagsmålsscenerna är fruktansvärda och det är under stundom hur löjeväckande som helst. Åtminstone i det första av den fyra avsnitten som miniserien håller på. Dialogen är så tafflig att man emellanåt har svårt för att ta den på allvar och karaktärerna är ibland så korkade att det inte går att göra något annat än att gapskratta åt alltsammans.

Bland skådespelarna märks, förutom Stefan Ljungkvist, Per Oscarsson samt en sjuhelsikes massa kända ansikten som det är lättare att känna igen än att sätta ett namn på. Jag tror det är lättare att räkna upp de man inte känner igen faktiskt. Många är mycket unga, som Lars-Erik Berenett till exempel. Det var med nöd och näppe jag kände igen honom och hade det inte varit förresten så kanske jag inte hade lyckats. Alla är verkligen inte bra, men det är frågan om man ska lasta dem för det. Snarare är det en konsekvens av sniken TV-produktion än något annat.

Att kalla historien för en deckare eller thriller vore att ta i. Det är visserligen ett kriminalfall men det är till formen mest relationsdrama och det känns nästan som ett examensarbete av någon sort. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade jag förmodligen inte ens sett klart första avsnittet. Men nu finns det trots allt ett sådant värde och det är dessutom mycket högt. Jag ska inte säga att jag inte blev besviken för mina minnen från serien var mycket lovande. Det var inte riktigt lika bra som jag hoppades… men nostalgin är fantastisk!

7/10

Recension: EN PILGRIMS DÖD - Mordet på Statsminister Olof Palme - 2013

En Pilgrims Död

Regi: Kristoffer Nyholm, Kristian Petri

2013

Dram/Thriller

Statsminister Olof Palme är död! Han mördades i korsningen Sveavägen Tunnelgatan och gärningsmannen flydde sedan uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare på David Bagares gata. Så säger historieböckerna, men är det verkligen vad som hände? Var det en ensam galning eller blev han helt enkelt likviderad för att han inte lydde order? Låg säpo bakom? Teorierna har varit många genom åren och här filmatiseras de som Leif GW Persson de framläggs i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens Fall.

Egentligen behöver vi väl inte mer teorier om vad som verkligen hände den där kvällen i februari även om de råkar komma från kriminologiprofessor Persson? Fast det är klart. Han har ju en besynnerlig förmåga att fånga vårt intresse och argumentera för sin sak på ett omotståndligt sätt. Åtminstone är de filmatiseringar jag har sett av hans romaner sådana! Han själv verkar allt som oftast inte allt för intresserad av det han håller på med när man ser honom på TV men det tar vi en annan gång.

Här är det då frågan om det alltigenom hederlige helyllepolisen Lars Martin Johansson som högst inofficiellt får i uppdrag att en gång för alla ta reda på vem som egentligen mördare Palme. Det är väldigt noga att han verkligen inte ska dra igång en ny Palmeutredning utan snarare ’sortera papper’ som han uttrycker det. Alla inom de innersta kretsarna vet förstås vad det egentligen rör sig om, men utåt sett försöker man hålla det hemligt. Rolf Lassgård spelar som vanligt en ganska stabil polisroll, han är inte bättre eller sämre än vanligt. Han är som vanligt bara.

Medverkar gör även en rad andra kända skådespelare Johannes Brost, Claes Malmberg, Helena Af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Lars-Erik Berenett, Göran Ragnerstam och så en hel massa andra som man inte nödvändigtvis minns namnen på men väl känner igen, som Johan Hedenberg och Henrik Norlén för att nämna ett par av dem. Över hela linjen är det stabilt från alla håll och kanter.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall som inte ännu är uppklarat får vi ibland följa handlingen via ganska långdragna tillbakablickar. Jag har inget emot dem utan tycker att de ger historien ett intressevärde. Samtidigt som vi får följa den nya utredningen, som alltså bara handlar om att ’vända papper’, får vi all bakgrundsfakta genom dramatisering av vad som verkligen hände, eller åtminstone det som GW menar hände. Sakta men säkert tar detta oss till historiens upplösning. Hur seriöst man ska ta den vet jag inte. Om GW verkligen på fullt allvar tror att det var så här det gick till eller om han spånat fritt kring själva händelsen och kommit på ett intressant och – möjligt – scenario!

Jag tycker det är kul att GW använder sig av gamla figurer i handlingen. Det är Jarnebring och Vindeln bland annat. Och så väver man in historien från Mannen Från Mallorca som är en av mina absoluta svenska kriminalfilmer. Det är helt klart ett mycket lyckat drag om man frågar mig!

För alla snuskpellar som brukar läsa min blogg kan jag upplysa att Helena Af Sandeberg är ganska generös med att visa brösten och att det finns en hel del sexuella anspelningar av det grövre slaget. Sexuellt utnyttjande och rena sadismen skulle jag vilja säga. Detta tog mig faktiskt lite på sängen men gör bara allt lite mer levande. Allt blir mer trovärdigt på det sättet skulle jag vilja säga. Svin blir ännu större svin och eftersom allting verkar vara skrivet på ett sätt där sarkasmerna haglar och ingen verkar tycka om någon annan överhuvudtaget. Det är mycket motsättningar helt enkelt, både kollegor emellan men även inom de politiska kretsarna som gestaltas. Palme själv porträtteras inte med någon älskvärdhet. Man kan förstås ha åsikter om hur mycket man svartmålar en person efter sin död. Men är man en offentlig person förblir man nog det även efter sitt frånfälle. Tragiskt men sant!

Jag gillade miniserien, som är fyra avsnitt lång – nästan fyra timmar – och jag gillade kriminalhistorien. Men mest av allt gillade jag dialogerna och sarkasmen, i synnerhet de repliker som Claes Malmberg fått till sitt förfogade. Repliker som både få en utmärkelse för sin uppfinningsrikedom när det gäller förolämpningar!

8/10

Bilder: © 2013 Sveriges Television AB

The Triangle – 2005 - Den mytomspunna Bermudatriangeln

Ett av mina allra tidigaste intressen var faktiskt mysteriet med Bermudatriangeln. Var för har så många fartyg förlist och flygplan försvunnit just där? Förmodligen finns det en alldeles vettig förklaring till det hela men myten existerar och är det något jag lägger tid på så är det myter och dess eventuella ursprung. När så en miniserie på ämnet dyker upp måste jag ju bara ta mig tid att se den. Naturligtvis ska man inte räkna med att den kommer att ge några definitiva svar men ett par nya teorier kan den kanske rendera i!

Skådespelarna är alla stabila och faktiskt riktigt bra och passande i sina roller. Eric Stoltz, Catherine Bell, Lou Diamond Phillips, Bruce Davison, Michael E. Rodgers och Sam Neill som extra krydda på moset. Den senare anlitar de andra för att ta reda på den riktiga sanningen om vad som egentligen försiggår. Han är ofantligt rik och lovar dem alla fem miljoner dollar förutom all betala alla utgifter som kan tänkas uppstå under projektet.

Effekterna är oerhört bra för att vara en miniserie! Allt är förresten av mycket bättre kvalitet än vad man brukar räkna med från en miniserie! Det är spännande och det dröjer innan man är helt med på vad det egentligen är som händer. Det är inte den enklaste lösningen man har klurat ut och kanske har man krånglat till det lite för mycket i vissa avseenden men det funkar trots allt bra, de vetenskapliga aspekterna känns väl genomarbetade och efterforskade. Det är naturligtvis långt över min kompetensnivå att bedöma den saken men det känns helt rätt ändå!

7/10

Recension: Riket II - 1997

Riket II

Aka Riget II

Regi: Lars Von Trier

1997

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Judiths (Birgitte Raaberg) son (Udo Kier), som redan vid födseln visade sig ha abnorma mått växer sig gigantisk, Fru Drusse (Kirsten Rolffes) blir påkörd av ambulansen och således inlagd utan att simulera den här gången, Underläkare Krogshøj dör medan överläkare Helmer febrilt försöker återuppväcka honom från de döda, men är han verkligen död? Vem är det som tillber Satan i sjukhusets nedersta källare och vilka metaforer döljer sig verkligen i de två mongolida diskarnas samtal? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

I denna nästan fem timmar långa fortsättning på Lars Von Triers – Riket tar man ut svängarna betydligt mer än vad man gjorde i första installationen av berättelsen. Visserligen följer berättelsen direkt på i händelseförloppet men det finns inte längre en lika påtagligt fokusering på karaktärernas utveckling, det har utvecklats mera till en kamp mellan det onda och det goda. Mer och mer av historien behandlar istället oförklarbara övernaturligheter och metaforer. Då pratar jag inte om de två mongoloida diskarna som fortfarande får betraktas som en sorts ciceroner. Har man förresten inte sett de första delarna av serien föreslår jag att man slutar läsa här då spoilers kan förekomma nedan.

                                                              

Det finns också betydligt mer utrymme för skratt i den här andra delen och då menar jag inte nödvändigtvis uppenbar slapstick eller konventionell humor som man vanligtvis definierar den. Det handlar mer om absurditeter staplade på varandra eller svart tragikomisk humor om hur saker och ting går käpprätt åt helvete! Oväntade vändningar som egentligen inte borde vara speciellt oväntade med tanke på vad som tidigare försiggått tidigare på Riket. Man kastar också in några nya karaktärer som kanske inte är fullt lika underhållande men som förvisso måste anses ha en betydande del i handlingen. Sjukhusdirektören som är ute efter att jaga kostnader till exempel, han leds runt i alla möjliga korridorer och man försöker att manipulera honom på alla möjliga sätt. Logen, den frimurarliknande orden, som överläkarna tillhör vill ju inte att man ska skära i de anlag som varje avdelning får, det ser efter sina medlemmars bästa och är, trots att de delvis är till för att bekämpa ockultismen, beredda till seanser för att skydda sina intressen.

Skådespelarmässigt finns det egentligen inte mycket som är förändrat jämfört med första delen. Det är allt jämnt stabilt levererat från de danska skådespelarna men jag tycker mig märka en liten avsaknad i glansen som omhöljde Ernst-Hugo Järegård i första säsongen. Jag tror inte det är hans fel egentligen, det är bara det att han blivit något mjäkigare efter sin Haiti-resa. Naturligtvis spökar även historien om Mona fortfarande för honom, mer än någonsin kanske eftersom han väntar åtal. Hans advokat, som visserligen endast förekommer några få minuter i serien spelas förresten av Stellan Skarsgård. Kanhända ingen svår roll, men Stellan gör ändå bra ifrån sig och det visar sig att Mona faktiskt har mer att uttrycka än vad någon egentligen vet.

Man beger sig också mot en mer konventionell miniseriekaraktär och använder sig av betydligt tydligare cliffhangers än vad som hade varit tänkbart i första säsongen. Jag tycker det är synd att man valt den inriktningen men det verkar dessvärre som om detta kompenserar bristen på viljan att lösa mystiken och spiritualistämnena. Det blir allt tydligare ju närmare slutet man kommer att allt inte kommer att lösas och att vi inte kommer att presenteras någon lösning i vanlig ordning. Kampen mellan gott och ont fortsätter och den personifieras riktigt skapligt av kultskådisen Udo Kier som får göra en dubbelroll som far och son (ont och gott) och faktum är att jag tror att det är lika bra att det hela förblir olöst. Det är just det som är lite av storheten med serien, att manusförfattarna inte behövt ta hänsyn till lösningar när de skapat intrigerna, man får ju aningen friare tyglar på det viset.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den här andra omgången inte når upp till riktigt samma höjder som tidigare, men nog tusan gör den mig sugen på en fortsättning!

Recension: Riket - 1994

Riket

Aka Riget

Regi: Lars Von Trier

1994

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Vem är till exempel den lilla flickan fru Drusse (Kirsten Rolffes) hör gråta i hissen? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

Låt mig genast slå fast att den här danska miniserien i fyra delar egentligen inte kräver en speciellt utpräglad och linjär handlig för att fungera. Självklart finns det dock en handling men den är ganska kort och jag vill påstå att det är utfyllnaden runt omkring denna som gör den här serien så bra. Det är udda skruvande karaktärer, som visserligen är excentriska på sitt eget vis, men som aldrig övergår i totala karikatyrer. Man skulle nästan, trots den negativa klangen i följande, kunna beskriva den som vilken genomsnittlig amerikansk såpopera som helst, om det inte vore för det eminenta genomförandet.

                                           

Genast i första avsnittet blir vi presenterade för sjukhusets personal samt de patienter som senare kommer att bli väldigt viktiga för utvecklingen. Först och främst gäller detta Fru Drusse, som simulerar sjukdom för att bli inlagd på sjukhuset och på så sätt kunna ägna sig åt sina spiritualistiska utsvävningar. Bulder (Jens Okking), hennes son och tillika sjukhusets vaktmästare, som motvilligt får finna sig i att delta i hennes andliga utsvävningar. Avdelningschefen, Professor Moesgaard (Holger Juul Hansen), som verkar vara mera intresserad av personalens välbefinnande och ägnar mycket av sin tid på rena diplomatilösningar. Överläkare Helmer (Ernst-Hugo Järegård), en stroppig, självgod egocentriker som tänker mer på sitt eget bästa än på patientens. Underläkare Krogshøj, som är hans raka motsats, han tar villigt risker för att hjälpa andra och driver dessutom en svart marknad i källaren, med sjukhusets prylar för att resurserna ska hamna på rätt ställe som han säger. Förutom denna grundläggande presentation introduceras vi med sparsamma övernaturligheter som trots allt är fullt tillräckliga för att vi ska se fram emot nästa del med stor spänning.

Efterhand drivs sedan handlingen mycket långsamt framåt men ju närmare lösningen, om man nu ska kalla det för en sådan, man kommer, desto mindre vill man att det verkligen ska lösa sig. Man önskar att det fanns ännu fler konflikter på sjukhuset och att detta blev en evighetsserie istället för en tidsbestämd berättelse för jag kan inte nog betona de intressanta karaktärernas utveckling. Det blir heller inte mindre intressant av den frimurarliknande order som sjukhusets mest framstående läkare tillhör och som håller sina sammankomster i källarlokalerna. Dessa tycks sätta sig över gällande lagar och regler för att gagna sina medlemmars, ibland riktigt rubbade, önskningar. Eller för den delen sömnlabbet där läkarstudenten och tillika avdelningschef Moesgaard’s son drömmer om kannibaler som kommer och äter på honom under sömnen. Makabert värre!

Det finns också ett återkommande inslag med två mongoloida diskare som på något sätt utgör seriens ciceroner. Deras samtal med varandra är allt ifrån metaforiska till förklarande eller för den delen rena sanningar. Jag kan inte låta bli att tänka att det är de som verkligen sitter inne med alla svaren. Den gamla klyschan om vem som är normal eller inte dyker upp. Kanske är det så att just de där två, som tycks förstå hela händelseförloppet, är de kloka medan vi andra, inklusive sjukhusets skruvade personal, inte har mycket att komma med?

Skådespelarmässigt gör dock de två minst intryck på mig, de funkar och känns visserligen väldigt äkta, men replikmässigt finns det en del att önska. I övrigt är det stabila danska skådespelare, vars historiska karriär jag egentligen inte har någon koll på. Jag har i alla fall inget att klaga på och det är trovärdigt rakt igenom. Dock går det helt enkelt inte att komma ifrån, stjärnan i showen – Ernst-Hugo Järegård, som briljerar och äger i stort sett varje scen han medverkar i och skulle jag ha nånting negativt att säga så skulle det vara att han inte får tillräckligt mycket tid framför kameran.

Jag tror det här är första gången jag skriver om en miniserie och det är definitivt första gången jag rekommenderar en så starkt. Den lider inte alls av de kvalitetsbrister som den genomsnittlige TV-filmen eller miniserien gör, även om bilden inte ljuger om sitt ursprung. Den filmades på video direkt för TV och det gör tyvärr att det är suddigt, lite grått och lite trist rent visuellt. Å andra sidan går mycket av fotot i sepiabruna färgnyanser så det kanske inte gör nånting när allt kommer omkring. Kanske är det rent av en poäng med det då miljöerna får en verkligare framtoning och i kombination med dokumentärkänslan i den handhållna lika skakiga kameran känns det nästan som om man vore där.

Recension: Master of the game - 1984

Master of the game

Regi: Kevin Connor, Harvey Hart

1984

Drama

Kate Blackwell (Dyan Cannon) firar sin födelsedag på ålderdomens höst, men oroar sig för att det inte finns någon naturlig arvinge till hennes affärsimperium. Vi får följa historien från början och under tre generationer stifta bekantskap med den släkt och de värderingar som börjar med girighet och hämnd, fortsätter med kontrollbegär och kampen om att hålla sig i maktens topposition, helt enkelt om vad det innebär att vara spelets härskare!

Efter att vi tagit del av inledningsscenerna som tycks utspela sig i nutid förflyttas vi tillbaka i tiden för att få ta del av själva början på historien. Det är mycket intressant att de vilket liv och leverne förfadern Jamie McGregor (Ian Charleson) levt och med vilken möda han kämpat för att bli rik, hur han blir lurad av holländaren (Donald Pleasence) och sedan ägnar all sin kraft åt att hämnas denna oförrätt. Det är mycket intriger redan från början och det tar inte lång tid innan maktkampen är i full gång. Vi förflyttar oss långsamt framåt i tiden och det är faktiskt ganska fängslande, åtminstone fram till generationsskifte nummer ett då det sker en viss förändring. Det blir initialt inte riktigt lika spännande längre och tiden förflyttas också oroväckande snabbt innan det slutligen stabiliserar sig tjugo år senare eller så. Efterhand blir dock även denna generations historia intressantare och intressantare även om den aldrig riktigt tangerar historiens början.

                                               

Ett problem i serien är att karaktärernas åldrar inte är en smack trovärdiga. Någon som ska vara i artonårsåldern kan se ut som fyrtio, medan någon som rimligen borde vara runt sextio eller så ser ungefär lika gammal ut. Det är klart att det är svårt att trovärdiggöra detta när handlingen sträcker sig under så pass lång tid, men man kanske kunde ha gjort lite mera av det trots allt. Nu menar jag inte att skådespeleriet är dåligt på något sätt, det passar utmärkt in i produktionen men jag hade velat ha det där lilla extra också, det är intrigfylld historia som verkligen förtjänar det bästa i sin framställning och sminkjobbet i dessa avseenden måste betecknas som miniseriens största minus.

Ett annat problem är förstås längden, det är svårt att hitta tillräckligt mycket intressanta vändningar och genomtänkta forceringar av framtidsvalen utan att det blir en aning förutsägbart och tjatigt. Man ser efter ett tag vad som komma skall och man blir inte alls förvånad över vad filmens huvudpersoner tar sig ann för att kunna styra händelseförloppet efter egen pipa och för sina egna egoistiska syften.

I och med inträdet av tredje generationen skiftar karaktären av serien en smula igen, inte lika mycket som i första generationsskiftet, men ändå tillräckligt för att det ska märkas. Det blir intriger som skulle kunna platsa i vilken såpa som helst och teorierna om vem det egentligen som ligger bakom det som händer kan debatteras i oändlighet. Att handlingen nu centrerar sig kring ett tvillingpar, där den ena visar sig vara hur skoningslös som helst medan systern är den raka motsatsen, gör inte saken sämre. Det är inte lätt för oss tittare att veta vem som är vem av de oskiljaktiga tvillingarna, framförallt inte när det uppenbarligen är så att den ena ger sig ut för att föreställa den andra och så vidare.

Det finns också många fler krafter i rörelse än i det tidigare skedet och alla, med några få undantag, tycks vilja komma åt makt och rikedom för egen del. Kanske skymtas det någon form av sensmoral till slut, men det är inte alls säkert att så är fallet. När miniserien slutar är det inte alls ställt bortom allt rimligt tvivel att spelet är över även om man kan tycka att andra värderingar än pengar har kommit i betydligt större fokus än tidigare.

Men jag har bestämt mig, jag vet vem spelets härskare är – vet du?

Recension: Memories of Midnight - 1991

Memories of Midnight

Regi: Gary Nelson

1991

Drama

Catherine (Jane Seymour) vaknar upp på ett kloster utan några minnen om vem hon egentligen är. Efter att ha tillbringat över ett år där, konstant drömmande samma dröm börjar hon dock få tillbaka sina minnen så sakteliga. Hon blir övertygad om att hennes namn är Catherine Alexander vilket gläder hennes och klostrets välgörare, den mäktiga och ofantligt rike Constantin Demiris (Omar Sharif). Han tar hem henne till sitt hem och låter henne bo där men blir orolig när hon efter en shoppingdag på stan träffat på en spådam som känt igen henne som Catherine Douglas. Vilka hemligheter döljer egentligen hennes minne och varför är Costa, som Constantin kallas av sina vänner så orolig för att hon ska börja minnas?

Det här är tredje miniserien eller TV-filmen baserad på Sidney Sheldon skriverier som jag recenserar på relativt kort tid och ska sanningen fram så börjar det bli ganska tjatigt, med både Master of the Game och If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd i bakhuvudet. Med det menar jag att både den här och de andra filmatiseringarna naturligtvis fungerar på egen hand men att de också är tämligen lika varandra i uppbyggnad och att intrigerna skulle platsa i vilken såpa som helst. Uppenbarligen är den här inget undantag men den stoltserar trots allt med några kända namn i huvudrollerna.

                                            

Jane Seymour, kanske en av de vackraste kvinnorna i världen axlar rollen som kvinnan som inte riktigt minns vem hon är men som kämpar för att återfå minnet. Eller nja, jag tycker inte hon kämpar särskilt mycket faktiskt. Hennes karaktär är ganska illa skriven och är många gånger inte alls särskilt intressant. Hon beter sig alltför naivt och lägger inte manken till på det sätt som torde vara realistiskt av en dam i hennes situation. Hon går mest runt och är vacker, men det är hon ju å andra sidan väldigt bra på.

Omar Sharif å andra sidan är betydligt bättre och briljerar vid några tillfällen så att man nästan tappar andan. Han har ett sätt att spela med ögonen som gör att hans blick verkar kunna tränga igenom stål om det skulle behövas. Han är helt klart filmens behållning vad gäller skådespeleri och det maktspel han och hans svåger bedriver med varandra är ganska underhållande. De verkar åtnjuta en ömsesidig respekt för varandra, samtidigt som de inget annat vill än att önska livet ur sin rival. Det de mest av allt älskar verkar dock vara pengar och de skyr inga medel för att skydda sina rikedomar.

Det här är en filmatisering på nära tre timmar och det är kanske svårt att göra detta utan att det spretar iväg åt något håll och att resultatet blir en smula ojämnt. Så även här och man får säga att den första disken (utgåvan innehåller två diskar) faktiskt är ganska seg. Det händer inte särskilt mycket utan vi matas med bakgrundsfakta och karaktärsbyggnad. Andra disken är mycket intressantare, intrigerna har börjar komma igång och Omar Sharifs skådespeleri blommar ut fullständigt. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända eller vem som lurar vem i slutändan så när som möjligen på några små detaljer.

På det hela taget kan nu den genomsnittlige såpafantasten tycka om det här, och vi andra också om inte annat som tidsfördriv!

Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?

Tracys Hämnd - 1986 - En hämnd i tre delar

If Tomorrow Comes

Regi: Jerry London

1986

Drama

Tracy (Madolyn Smith Osborne) hör inte riktigt hemma i de kretsar hon rör sig i, hennes fästmans familj är en av de mest inflytelserika i landet och status är väldigt viktigt för dem. Samma sak kan gälla hans vänner, det är inte fint nog att jobba på bank, banker är något man äger. Men Tracy skäms inte för sin bakgrund, hon tycker att honom kommer från en framgångsrik familj där föräldrarna startade med två tomma händer och skapade ett framgångsrikt företag. Det finns ingen skam i att detta företag mestadels tillverkade avgasrör. Men så begår mamman självmord några år efter pappans död och Tracy får veta vilken gangster som egentligen ligger bakom denna händelse, den som lurat mamman och plockat ut alla tillgångar ur företaget. Det finns bara en saka att göra – att hämnas!

Att det handlar om en produktion gjord för TV är från början väldigt uppenbart. Dessutom är själva historien uppdelad i tre delar, vilket naturligtvis sammanfaller på ett utmärktsätt med de tre diskar Nobles Nya utgåva innehåller. Självklart vävs allt samman i slutändan och det är en naturligt serie händelser som sker, men ändå men klara och tydliga avbrott mellan dem.

Först ut är Tracys egentliga hämnd. Hur hon försöker hämnas på gangstern som låg bakom plundringen av mammans företag och saker och ting går snett. Det visar nämligen att han har alldeles för mycket kontakter inom rättväsendet och att Tracy dessutom är allt för blåögd, vilket naturligtvis resulterar i ett långvarigt fängelse straff. Hennes fästman bryter med henne eftersom familjens status verkar viktigare, kort sagt så går ett antal sanningar upp för henne innan hon kommer ut.

Samtidigt fokuseras det även på Jeff Stevens (Tom Berenger) som livnär sig på att blåsa rika människor på deras pengar, hur han kommer in i samma familj som ratat Tracy och hur han förstår skillnaden på att blåsa folk som enligt honom förtjänar det och de som inte gör det, han får inblick i de rikas liv på ett helt annat sätt än tidigare helt enkelt.

Nåja, Tracy Kommer ut och hämnden som hon tänkt ut under fängelsestraffet skall verkställas. Det är en trevlig del och även om det kanske inte är helt realistiskt hela tiden så är det en ganska underhållande och påhittig hämnd hon har tänkt ut. Den här den slutar på strax över två timar.

Sedan är det såklart dags för Tracys återgång till samhället, hur hon går från klarhet till klarhet i att ingen vill anställa en gammal fängelsekund som hon, även om hennes avsikter från början varit begripliga. Till slut finns det inget annat väl än att ge sig in på brottets bana och bli juveltjuv. Jeff Stevens finns med även här, faktum är att han går som en röd tråd genom historien, det är han som är den konstanta motparten till Tracy och det är inte svårt att räkna ut var deras relation ska hamna i slutändan.

Efter diverse äventyr är det sedan dags för utveckling till fullfjädrad lyxbrottsling, det vill säga, bara de finaste (och rikaste) offren duger och det är detta tredje delen handlar om. Här gör också Liam Neeson och David Keith framstående roller, som interpoolpolis respektive försäkringsagent. De gör visserligen inte sin debut i serien just under den här episoden, men det är här deras roller har störst betydelse för handlingen. Detta gäller i synnerhet David Keith som visserligen länge jagat Tracy, men som nu lyckats övertala interpool att samarbeta med honom. Hans inre demoner, som vi stiftat bekantskap med sedan tidigare, gör sig mer och mer påminda och det är uppenbart att han inte tänker ge sig. Det känns som tvångsbeteenden inte ligger långt borta från hans sida och han måste helt enkelt lyckas för att få sinnesfrid och detta känns starkt kopplat till traumatiska barndomsminnen.

På det stora hela tycker jag det här helt klart är en sevärd och underhållande miniserie. Handlingen är komplex, åtminstone i det avseendet att det händer ganska mycket, att karaktärernas väga korsar varandra och att handlingen sträcker sig över ganska många händelser och lång tid. Å andra sidan pratar vi på en speltid som ligger över fem timmar också, så det finns ju verkligen utrymme att får plats med en hel del.

Det är lite tantsnusk över det, även om det är Sidney Sheldon som skrivit boken. Men lite romantik har väl aldrig heller skadat någon och det är faktiskt ganska nöjsamt med all glamour. Skådespelarna är snygga och propra och passar onekligen bra in i kontexten. Även rollerna runtomkring huvudkaraktärerna är stabila och hela produktionen är tämligen följsam. Den bryter inga givna konventioner, och skapar inga direkta överraskningar men är å andra sidan lättsam förströelse som lämpar sig utmärkt att lägga ned några timmar på.

Recension: Goltuppen - 1991

Goltuppen

Regi: Per Berglund

1991

Drama/Thriller

Lars-Peter Forsman (Torsten Flinck) sitter inlåst och har gjort så i större delen av sitt vuxna liv. I ett desperat försök att lappa ihop förhållandet med Nina (Marie Richardsson) rymmer han dock från fängelset. Strax innan har hans halvbror, den misslyckade småtjuven Matte (Pontus Gustafsson), kommit över en större summa pengar tillhörande Milan (Lucian Muscurel), en av Lars-Peters fängelsekamrater och i samband med detta bragts om livet. Lars-Peter, nu på fri fot, vet inte vem som ligger bakom hans halvbrors död, men är fast besluten att hämnas. Det som dock står högst upp på hans agenda är att hämnas på den som satte dit honom – Goltuppen!

Det här är ett kriminaldrama skrivet av den person som jag kanske håller allra högt när det gäller kunskap på området av alla – Leif GW Persson, som också skrivit förlagan till en av mina absoluta favoriter när det gäller svensk kriminalfilm – Mannen från Mallorca. Dock är jag lite besviken på hur det svenska polisväsendet framställs. Om inte det är meningen att de ska framställas som korkade idioter som enbart lyckas lösa någonting på ren slump och genom ren jävla tur om man utrycker sig på ren svenska.

                     

I övrigt finner jag produktionen ganska ojämn, det är emellanåt hur spännande som helst och karaktärerna stabila för att i nästa ögonblick nästan bli en parodi på sig själva. Dialogen följer samma mönster och det känns lite som om regissören Pelle Berglund, som jag egentligen hyser stor beundran för, kanske inte riktigt är rätt man för att skapa den täta thriller som det här mycket väl skulle kunna vara om alla förutsättningar varit rätt.

I de stora rollerna fungerar det dock bättre och Torsten Flinck är utmärkt i huvudrollen. Det finns väl inte så där mycket av mångfacetterad karaktär att jobba med men jag tycker han gör det på ett bra sätt. Historien vinklar sig också på ett sånt sätt at man faktiskt känner en del sympati för honom även om han på intet sätt är bättre än någon av de andra skurkarna i historien. Eller jo förresten, något bättre är han nog, han verkar drivas fram mer av sina känslor och sina hedersövertygelser än enbart av profithunger eller ren girighet som en del av de andra. Kul är förresten att se en del figurer i småroller som man senare kom att förknippa med något helt annat såsom Adde Malmberg och Gert Fylking.

Som helhet kan man nog säga att det här definitivt är en miniserie man bör snoka reda på om man är intresserad av svensk kriminalfilm. Historien är komplex och intrigerna många, karaktärerna tvinnas omkring varandra och allting har ett samband helt oavsett om det är uppenbart eller mera långsökt. Personligen tycker jag historiens början är mera intressant än dess upplösning, men det är nog mer de personliga preferenserna som talar än en adekvat objektiv bedömning. Eller så är det så att det faktiskt saknas intressanta bitar som egentligen borde varit med under de dryga tre och en halv timmar som serien varar.

Recension: East of Eden - 1981

East of Eden

Regi: Harvey Hart

1981

Drama

Cyrus Trask, som just blivit av med sitt ena ben i Arméns tjänst, förlorar också sin hustru som dränker sig en dyster natt. Han skaffar förstås en ny flamma och allt eftersom att honom också blir svag och matt växer sönerna Charles (Bruce Boxleitner) och Adam (Timothy Bottoms) upp. Att de endast är halvbröder är kanske de som gör att de är så olika och medan Charles slåss för sin fars kärlek, och i processen gör Adam illa både fysiskt och psykiskt, vill Adam inget hellre än att bli lämnad i fred. Hur som helst så visar det sig att Cyrus behandlar Adam hårdare för att de faktiskt är han som är faderns favorit och att han behöver ”härdas”. Adam Skickas till armén och Charles stannar hemma får att sköta om gården. En dag när de båda bröderna återförenats efter många år och fadern avlidit hittar de en ung kvinna (Jane Seymour) halvt sönderslagen och i behov av läkarvård på yttertrappan. Detta startar en livslång rivalitet mellan Adam, som förälskar sig i Cathy, och Charles som ser igenom hennes vackra yttre och skådar hennes mörka, destruktiva eller rent av onda sida! Det blir upptakten på en berättelse där historien kommer att upprepa sig och för alltid förändra släkten Trasks framtid.

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte sett filmen från 1955 – en av James Deans tre stora filmer. Läser man dock på lite så finner man att de skiljer sig åtminstone på ett plan. Filmen endast behandlar slutet på historien som berättas i den här miniserien, man får inte all den bakgrundshistoria som presenteras här. Om detta är bra eller dåligt i jämförelsen är förstås svårt att säga med bara den ena versionen i referensramen, men jag måste säga att jag gillar historier som spänner över flera generationer och i synnerhet när de är så välgjorda och välspelade som här.

Noble Entertainments utgåva av filmen stoltserar med tre namn, förutom John Steinbeck som skrivit den litterära förlagan: Bruce Boxleitner, Jane Seymour och Timothy Bottoms. Detta är väl de mest kända namnen i hyfsat stora roller kanske, men det finns mer namnkunniga skådisar än så i rollistan. Lloyd Bridges, Anne Baxter och så en hel massa andra kända ansikten som inte nödvändigtvis är enkelt att sätta ett namn på. Stora roller gör också Sam Bottoms (Timothys yngre bror) Hart Bochner, som Aron Trask, Karen Allen och förstås Soon-Tek Oh, som den ständige betjänten Lee i Adams liv.

Särskilt goda intryck gör Timothy Bottoms, vars föråldringsprocess är remarkabel, Soon-Tek Oh som står för den österländska visheten och är en mycket intressant och mångfacetterad karaktär. I bräschen går dock Jane Seymour som är fullständigt briljant! Jag har sällan eller aldrig egentligen sett henne prestera som hon gör här. Det är inte bara det att rollen är något som vi inte är vana att se henne i, hon exekverar den med sådan träffsäkerhet att det nästan blir kusligt och detta oavsett vilken av sina skepnader eller ålder hon ska gestalta. Sällan har väl en Golden Globe varit så välförtjänt!

Men även resten av produktionen är mycket trovärdig. Det handlar inte om att det utspelar sig i början av seklet, det ÄR början av seklet. Känslor spelas ut mot varandra och själva poängen med alltihop tycks vara att historien upprepas oavsett om vi vill det eller inte och blod kanske inte alltid är tjockare än vatten. Det är tragiska levnadsöden som lätt griper tag i åskådaren och har man väl börjat titta är det svårt att stänga av trots att miniserien faktiskt ligger på runt åtta timmar.

Mästerligt – mer eller mindre!

Recension: Dead Set - 2008

Dead Set

Creator: Charlie Brooker

2008

Horror

Under inspelningen av den senaste säsongen av Big Brother händer något som ingen kunnat förutse. Utanför det igenbommande huset bryter nämligen en okänd epidemi ut, det börjar lugnt och försiktigt men slutar med att befolkningen en efter en blir blodtörstiga zombies som attackerar de som fortfarande lever för köttets skull. Plötsligt blir Big Brother-huset det säkraste stället att vara och de deltagande bland de sista som överlever attackerna. Men för att överleva måste de nu samarbeta närmare än vad de någonsin gjort förut, in kommer också Kelly, som till vardags jobbar bakom kulisserna, hon besitter kunskap de verkligen behöver för att överleva, hon har sett hur det ser ut utanför huset. Nu måste de barrikadera sig, men först måste de skaffa proviant…

Det finns väl en del filmatiseringar av instängda miljöer i bästa Big Brother anda sedan tidigare, men det här är, mig veterligen, den första gången som det är riktigt uttalat och dessutom första gången man blandar in zombies och gör hela idén med Big Brother så verklighetstrogen.

Nu är jag inte familjär med den brittiska varianten av Big Brother, men för mig är det inte särskilt svårt att ”översätta” det till den svenska motsvarigheten. Jag kan verkligen se Adam Alsing framför mig, även om han nu senast inte längre var programledare för dokusåpan, när jag ser programledaren. Deltagarna är också härligt stereotypiska och de är inte särskilt svårt att byta ut mot lämpliga motsvarigheter från Sverige, eller Norge för den delen. Hur skulle Carolina Gynning, Linda Rosing och Elita Löfblad reagera på en liknande situation?

Men det roliga med det här är att det faktiskt inte rör sig om en regelrätt film. Nej, det här är faktiskt en serie i fem avsnitt. Varje del är inte speciellt lång, runt tjugo till tjugofem minuter om man undantag första episoden som kanske är dubbelt så lång. Jag tror att detta är ett riktigt bra format att berätta i historien i. Själv sträcksåg jag den, men jag tror den förlorar lite av sin charm på det sättet. Den är inte tillräckligt gripande för att fängsla under en längre tid, men helt klart tillräckligt underhållande för att fungera under kortade halvtimmespass.

Skådespeleriet fungerar riktigt bra tycker jag, och det kanske till viss del beror på att man speglar en realityshow. Det blir visserligen lite metafilm över det, men det märks oftast inte. Trovärdigheten är hög och även om detta innebär att man stör sig på en eller annan deltagare, eller för den delen någon ego-producent som lyckats överleva genom att offra andra, så är det en del av den verklighet de medverkande tvingas leva i. Att avgöra vem som ska leva och vem som ska dö för att gruppen ska ha störst chans att överleva kan sannerligen inte vara det lättaste.

Nåja, för den som vill se något annorlunda rekommenderar jag helt klart den här. Det är zombiehistoria med ett lite annat stuk än man är van vid, men om du inte tål lite fart och fläkt ska du förmodligen hoppa över den, här är det inte frågan om hasande och släpande zombies inte. Och inte att helvetet råkar vara fullt heller, det ges helt enkelt ingen särskild förklaring, saker och ting bara händer och så är det med det…

Recension: Meteor

Det här är ytterligare en i raden av miniserier som handlar om någon form av global katastrof. En komet träffar en av asteroiderna i det stora asteroidbältet mellan jorden och mars, som kommer ur kurs. Den är nu på väg rakt emot jorden och dess massa beräknas vara ungefär så stor som tre Mount Everest. Historien är klassisk och funkar minst lika bra här som den brukar göra och den fick mig dessutom att tänka på en sak. Jag har tidigare delat upp katastroffilmer enbart i två kategorier, dels de där någon form av global, närmast apokalyptisk, katastrof inträffar och de där dammar brister eller skyskrapor brinner, filmer som begränsar katastrofen till en specifik plats. En tredje kategori bör dock införas, nämligen de filmer där katastrofen är förestående men aldrig inträffar. Filmer där själva spänningen går ut på vad som skulle kunna hända med som aldrig händer helt enkelt. Jag vill inte säga att den här filmen faller under den sista kategorin helt och hållet men den ultimata katastrofen uteblir i alla fall! Och det är heller inte särskilt oväntat, man förstår kanske snabbt hur det kommer att gå. Jag gillar filmen, men den är på tok för lång – runt tre timmar, och har alldeles för många sidospår som egentligen inte tillför själva grundhandlingen någonting. Jag tror man skulle kunna klippa ner filmen med nästan halva tiden faktiskt. Men jag gillar den trots allt och fann den klart underhållande! Flera känna skådespelare såsom Christopher Lloyd, Jason Alexander och Stacy Keach medverkar.  

7/10

Recension: Zonen - 1996 - Svensk miniserie

Det här är egentligen ingen film utan en miniserie gjord för TV. Det märks ganska tydligt, inte minst för att den presenteras i avsnitt och är 300 minuter lång… Skämt å sido så har ju TV produktioner ett annat tempo än filmer och man behöver inte ha sett särskilt mycket för att märka detta. Jag vill dock inte förringa den här miniserien för jag fann den riktigt underhållande det mesta av tiden. Man kanske kunde önska en lite starkare avslutning men på det hela taget är det helt klart en spännande berättelse. Och det säger jag inte för att man sitter som på nålar eller att karaktärsutvecklingen är strålande. Nej, det handlar snarare om de små detaljerna i berättelsen, det som handlar om konspiration och mörkläggning. Det är det som är det mest intressanta! Medverkar gör en mängd kända skådespelare – Peter Haber, Jacob Nordenson, Thomas Hanzon, Katarina Ewerlöf, Sissela Kyle och en hel massa andra ansikten som man kanske inte sätter ett namn på i första hand. 

7/10