Recension: The Last Hunter - 1980

The Last Hunter

Regi: Antonio Margheriti

1980

Krigsfilm

Efter att kapten Harry Morris (David Warbeck) blivit vittne till hur hans bäste vän skjutit av sig skallen på en bordell i Saigon, tar han på sig ett topphemligt uppdrag som leder honom in bakom fiendens linjer. Hans mål är en radiostation som systematiskt sänder ut propaganda till de amerikanska soldaterna designad att bryta ned deras stridsmoral. Till sin hjälp får han ett antal erfarna soldater, som är honom till viss hjälp. Han träffar också, i detta sammanhang, på krigsfotografen Jane Foster (Tisa Farrow) som följer insatsen så objektivt som möjligt, trots att hon sedan länge tappat all tro på kriget. Ett krig är emellertid ett krig och snart står han på helt egna ben, enbart med Jane vid sin sida, fast besluten att lyckas med sitt uppdrag.

På något sätt känns det som om man kan klassificera krigsfilmer i två kategorier. Dels dem som visar krigets fasor på ett så skitigt och naturtorget sätt som möjligt, och dels de som mera känns som grabbäventyr, där klatschiga tillrop och nästan löjeväckande machosnack tillhör dialogen. The Last Hunter, som i Njutafilms nya utgåva heter Djungelmassakern, innehåller helt klart delar från båda dessa ärketyper när det gäller krigsfilm. Visst är det enormt blodigt emellanåt, där realismen faktiskt är imponerande närvarande, men under samma stridsscen kan det också vara enormt blodfattigt vilket skapar ett lite förvirrat intryck. Något som talar emot den förstnämnda typen av krigsfilm som jag nämnde här ovan, är det musikval, som visserligen måste betecknas som tidstypiskt, man valt att använda. Det kanske funkade 1980, men nu känns det malplacerat och nästan lite komiskt vid flera tillfällen.

Skådespelarmässigt funkar det dock förvånansvärt väl, inte bara David Warbeck och Tisa Farrow imponerar utan kanske till ännu större del de skådespelare som finns runt omkring, i allt från större biroller till mera statiskliknande inslag. Det känns helt på sin plats att slänga in en synnerligen cynisk Major (John Steiner), som man placerar i en, till synes, strategiskt oviktig grotta i handlingen (och på så sätt föder hans cynism ytterliggare) som avlösande humor när det faktiskt börjar bli lite segt och lite tråkigt.

En fullt objektiv beskrivning av våldsamheterna är naturligtvis svårt att bedöma, det är fortfarande så mycket politik man måste sätta sig in i för att kunna förstå Vietnamkriget fullt ut att det inte ens är värt mödan, men här känns det som om man, i de mer allvarsamma avsnitten, lyckats fånga andemeningen bakom meningslösheten. Tidigt i filmen konstaterar man krasst att man faktiskt inte vet vem fienden är eller varför man krigar. Går det överhuvudtaget att upprätthålla någon stridsmoral då? I vilket fall som helst så torde fienden – Charlie, ha det betydligt lättare att implementera sin motpropaganda under dessa förutsättningar.

Nåja, när filmen är slut är man tämligen övertygad om krigets meningslöshet, vilket måste anses vara en bra effekt. Under de 96 minuterarna blev man onekligen under stundom underhållen och dessutom, om inte övertygad, så åtminstone medveten, om vilken effekt effektiv propaganda kan ha, hur mottaglig en nedbruten och bräcklig människa kan vara och att en film av den här trashiga kalibern måste vara europeisk för att lyckas!

The Life Before Her Eyes - 2007 - Skolmassaker driven till sitt yttersta!

The Life Before Her Eyes

Regi: Vadim Perelman

2007

Drama/Thriller

Det har gått femton år sedan den skola som Diana och hennes bästa vän Maureen går på råkade ut för en brutal skolmassaker. Inte nog med det, mördaren ställde dem det ultimata valet – en av dem skulle dö och de skulle själva välja vem! Nu närmar sig årsdagen och mystiska saker börjar inträffa. Dianas stillsamma familjeliv är än en gång på väg att slås i spillror, ska hon aldrig få glömma vad som hände den där dagen, när hon tvingades göra det svåraste valet i sitt liv.

Det här är en film som med ett tema man aldrig vänjer sig vid, åtminstone hoppas jag att man aldrig gör det. Skolmassaker är ett ord som egentligen inte borde få finnas och dess blotta existens vittnar om ett samhälle som, åtminstone i vissa avseenden, rämnat. Det positiva är att man, utan att egentligen vara speciellt medveten om det, påverkas av historien. Detta blir kanske än mer påtagligt eftersom den är upplagd så att man får veta lite i taget av vad som verkligen hände den där ödesdigra dagen, resten av filmen utspelar sig i nutid. Både Uma Thurman, som spelar den vuxna Diana och den yngre Rachel Wood fingerar bra i sina roller. Kanske överglänser Uma den yngre versionen, men det är inget som gör något i det stora hela.

Det är också intressant att se vilken skillnad i liv och leverne det är mellan dessa både versioner av samma karaktär. Man känner verkligen att Diana lärt sig något om vad som är det viktiga i livet längs vägen, eller att honom givit någon form av löfte att bättra sig eller så. Hur mycket hennes bästa kompis Maureens Gudstro betyder i sammanhanget kan man givetvis spekulera kring. En annan kul grej är hur mycket man än tror att man har klurat ut hur saker och ting hänger ihop så åker man på en överraskning i slutet i alla fall!

Men på tal om Maureen så är mycket av filmens behållning den karaktärsutveckling som belyser dessa båda ungdomars relation till varandra. Mycket av filmen går ut på att visa oss hur mycket de betyder för varandra även om de verkar vara varandras motpoler i många avseenden. De retar varandra och har väl en och annan åsikt om varandras liv också, till exempel huruvida Diana förtjänar att bli kallad för slampa eller om Maureen verkligen måste vara oskuld när hon gifter sig.

Jag tyckte filmen helt klart var mycket bra i alla avseenden och höll mig intresserad hela tiden, vilket inte är någon självklarhet nuförtiden även om storyn i teorin är intressant. Man kan bara spekulera om vilka kval man måste känna om man var tvungen att ta beslutet om vem som skulle dö, ens bästa kompis eller en själv!