Recension: Re-Animator - 1985

Re-Animator

Regi: Stuart Gordon

1985

Komedi/Horror

Är döden verkligen slutet? Detta tror i alla fall inte Herbert West (Jeffrey Combs) ett smack på. Hans experiment går nämligen ut på att återuppväcka de döda och han gör det också med viss framgång. Tillsammans med läkarstudenten Dan Cain (Bruce Abbott) försöker han fullända sina teorier utan att ta hänsyn till vem eller vilka som står i hans väg. Men än mer hänsynslös är Dr. Carl Hill (David Gale) som vill stjäla Wests upptäckter till varje pris. Han är också besatt av Dans flickvän som dessutom råkar vara sjukhuschefens dotter och med honom ur vägen finns det inga gränser för vad han kan göra…

Stuart Gordon är väl framförallt förknippad med filmatiseringar av HP Lovecraft även om han gjort mycket annat i sin karriär. Orsaken, enligt mitt förmenande, grundar sig definitivt i den här filmen. Få rullar kan titulera sig med sådan kultstatus och de är heller inte ovanligt att folk, som normalt sett inte ens gillar eller bryr sig om splatterfilmer av det här slaget, känner till den här filmen. Som splatterfilm är den kanske lite ovanlig, inte för att den är gjord med glimten i ögat och har en stor portion överdrivet våld, utan för att den är fantastsikt välgjord. Då menar jag inte enbart effekter och liknande som brukar vara splatterfilmens starkaste stöttepelare. Nej, hela produktionen doftar kvalitet. Allt från den mycket passande musiken, som åtminstone får mig att tänka på gamla klassiska matinéskräckisar från 50-talet, till skådespeleriet och manuset. Låt vara att det är en ganska enkel historia egentligen och att man inte ens försöker att undvika klichéerna, men det är helt klart en del av charmen.

                                                             

Även Jeffrey Combs, som blivit en av mina absoluta favoritskådespelare med åren, har säkerligen mycket av sin karriär att tacka för den här rollen. Han liksom är Herbert West, såsom ingen annan skulle kunna vara det, fylld av sin egen galenskap eller om det är genialitet. Vem vet, de båda egenskaperna kanske går hand i hand. Han har repriserat rollen två gånger än så länge (och en fjärde installation i serien ska vara på gång). Det går heller inte att klaga på övriga skådespelarprestationer. Visst, det förekommer överspeleri vid några tillfällen, men inte på annat sätt än att det passar mycket bra in i produktionen. Det tillför en del av den humor som är närvarande hela tiden och som gör det här filmen så underhållande!

Självklart förekommer det lite naket och lite sex i filmen också. Men det känns upplyftande att dessa scener faktiskt är motiverade av handlingen och inte bara inskriva i manuset för att locka lite extra testosteronstinna tonåringar att se filmen. Jag har sett allt för mycket omotiverade nakna bröst för att bli vidare imponerad av det förfarandet, men inte här alltså, bra och smakfullt genomfört, dessutom under tämligen naturliga former. Man underskattar inte publiken och det är något som jag verkligen gillar.

Men bara för det innebär det inte att allt i manuset fungerar helt logiskt, inte ens i den lilla värld som filmen utspelar sig i. Hur kan till exempel ett huvud separerat från sin kropp tala (och andas utan lungor)? Att det lever och kan styra sin huvudlösa kropp har jag inget emot men ibland förundras man över i vilka banor manusförfattarna tänkt. Hur som helt är några logiska misstag här eller där inget att haka upp sig över, historien funkar kontinuitivt och det är det viktigaste!

Recension: Re-cycle - 2006

Re-cycle

Aka: Gwai Wik

Regi: Danny & Oxide Pang

2006

Horror/Fantasy

Efter tre bästsäljande kärleksromaner, baserade på författarinnans egna erfarenheter saknar Tsui Ting-Yin (Angelica Lee) inspiration inför sitt nästa verk – skräckromanen re-cycle. Hon tecknar dock ned de mystiska händelser som händer runt omkring henne och som i samband med renskrivningen blir allt underliggare. Samtidigt dyker en före detta pojkvän från åtta år sedan upp. Han berättar att han skilt sig från sin fru och vill ha Ting-Yin tillbaka men hon vill inte lyssna på det örat. Det dyker också plötsligt upp en långhårig karaktär från den nya boken och när hon följer efter hamnar hon i en mardrömsvärld där hon varken vet ut eller in. Hon träffas på en liten flicka (Qigi Zeng) utan namn som inte vet vem hon är, Ting-Yin tycker om flickan och ger henne namnet Ting-Yu. De börjar tillsammans söka efter en väg tillbaka till den riktiga världen men vilket pris tvingas Ting-Yin i så fall betala? Och vilken är egentligen den stora hemligheten den lilla flickan bär på?

Tydligen så betyder den kinesiska originaltiteln ”Gwai Wik” nånting i stil med ”Spökland”. Detta stämmer förvisso in på filmen som både innehåller stämningsfulla mardrömslandskap och otäcka zombies. Men samtidigt är det att göra det onödigt lätt för sig. Det här är inte någon vanlig spökfilm och bör knappast heller betraktas som en sån, det finns alldeles för mycket klurigheter utspridda längs vägen och dessutom underliggande meningar i handlingen. Det är något som i alla fall jag uppskattar.

Därmed inte sagt att filmen inte är skrämmande, för det är den! Jag skulle vilja gå så långt att kalla den för riktigt genuint otäck och det är väldigt få filmer som kan stoltsera med den utmärkelsen. Dessutom vill jag påstå att den är riktigt råspännande och man sitter och väntar på vart historien ska ta oss nästa gång. Jag ska väl inte sticka under stol med att en del av filmens twists och överraskningsmoment inte är särskilt oväntade, men de har ändå en tajming som gör att det funkar på något sätt.

En del scener är pompösa och vackra medan andra får en att känna oro över Ting-Yin, gränsen mellan skräck och fantasy är i det närmaste utsuddad och det är ett grepp som passar mig som handen i handsken. Det ger utrymme för en djupare historia och en begriplig sensmoral. Man luras till och med att hoppa till vid något av de tillfällen man överraskas av ett plötsligt ljud och även om inte filmen är någon Hollywood-produktion ser man klara likheter, åtminstone ljudmässigt med dessa. Musiken är även den mycket bra och ovanligt framträdande för att vara en asiatisk film.

Huvudrollsinnehavaren Angelica Lee gör ett strålande jobb och bär, åtminstone skådespelarmässigt, upp filmen nästan helt på egen hand. Hela handlingen kretsar runt henne och endast några få mindre biroller krävs för att fullborda illusionen av en mycket större rollbesättning. Annars är filmens viktigaste tillgång dess visuella mönster, som må vara gjort i en dator men ser mycket bra ut i alla fall. Landskapen som uppenbarligen kommer från huvudpersonens egna undermedvetna är härligt trolska, storslagna och fantasieggande och skulle kunna vara tagna ur vilken mörk saga som helst. Zombies, gåtfulla rebusar och kraftfull symbolism är en del av filmen och Ting-Yins resa tillbaka till verkligheten.

Att överösa filmer med allehanda superlativ tillhör inte mina vanligaste sysselsättningar, men i det här fallet känner jag att det verkligen är befogat. Så som komplement till ovanstående, förhoppningsvis smickrande text, vill jag tillägga att det här bland det absolut bästa jag sett i år och den skrämde nästan skiten ur mig!