Regi: Quentin Dupieux
Komedi
Jag har sett den här filmen rubricerad som däckskräck och
även om den termen känns fyndig i sammanhanget är det inte vad jag anser filmen
vara. Visserligen kan jag inte förneka att det förekommer mord, utfört av däck,
i filmen som är både blodiga och spektakulära. Men tar man det här för en
skräckfilm är man helt fel ute anser jag. Själva poängen med filmen går helt förlorad
om man ser det som en ryslig film där ett däck får eget liv och ger sig iväg på
mördarturné. Nej, istället bör man fråga sig vad man vill ha sagt med filmen.
I min värld är det här en meta-meta-meta-metaforisk film.
Det är inte alltid lätt att hänga med i jämförelserna och det är därför jag
menar att det är en meta-metaforisk film på så många plan. Det första steget är
oftast inga problem att hänga med på. Man gör jämförelser mellan filmpubliken
och hundar, (gorehounds?) som sväljer precis allt man föder dem med. Med nästa
steg av meta-metaforen är kanske inte lika lätt att redogöra för. I de allra
flesta fall gäller det att vara med och hjärnan går på högvarv hela tiden för att
översätta det som verkligen händer bokstavligt och vad man vill ha sagt med det
hela. I min värld är det ingen tvekan om att det är en gliring till
filmindustrin men varför får ni allt vara så snälla och klura ut själva.
Inledningsscenen sätter egentligen tonen för resten av
filmen, och är helt nödvändigt för att resten av kontexten ska bli tydlig. Det
handlar om ett tal, där allehanda stora kritikerrosade, men också
publikfavoriter, filmer räknas upp. Man frågar retoriskt om vissa beståndsdelar
i dem, till exempel varför E.T. var
brun. Svaret, liksom i alla de andra retoriskt ställda frågorna är – ingen
orsak. Därefter börjar galenskaperna den här filmen utsätter sin publik för på
allvar.
Inledningsscenen är briljant och det håller samma
mästerliga klass en stund till. Hade filmen varit kortare, kanske hälften så
lång som den spelfilm det är, hade den varit helt briljant. Men liksom publiken
(publiken i filmen) interagerar med innehållet vill man snart att Graham Chapmans rollkaraktär, översten,
från Monty Python sketcherna, ska
kliva in och stoppa alltihop eftersom det blir för löjligt efter ett tag. Det
blir också lite för upprepande att se samma däck döda sina offer på samma sätt
hela tiden. Vill man ha fullt utbyte av filmen får man försöka att ignorera de
delarna helt enkelt. Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!
Jag gillar filmen men jag är den första att medge att det
kräver sin man att stå ut med hela. Att se om filmen igen, inom en snar framtid
vill jag inte ens tänka på. Den är rolig men den är rolig på ett sådant
omständigt och intellektuellt sätt att det blir svårt att ta till sig humorn.
Man måste allt som oftast analysera den bokstavliga handlingen i flera steg för
att kunna tillgodogöra sig den. Klarar man det och uppskattar fullständigt
absurda filmer bör man ta en tid på den här. Jag garanterar att ni inte sett
något liknande förr!
8/10
