Thanatomorphose – 2012 – Självbefläckelse!

Regi: Éric Falardeau

Horror

På baksidan av filmomslaget kan vi läsa att det rör sig om en så kallad extrem skräckfilm. Och det är det kanske? Det är bara det att det inte är helt självklart vad extrem skräck egentligen är. Oftast brukar denna ytterlighetsterm tillskrivas de filmer som innehåller mer splatter- och goreeffekter än vad som egentligen är nödvändigt för att föra handlingen framåt. Dock ska vi vara väldigt försiktiga med att kalla dessa filmer för splatter eftersom de inte riktigt faller inom den komiska subgenren där dessa oftast hör hemma. Snarare är det precis tvärtom faktiskt. Extrema skräckfilmer tenderar att ha en handling som är långt över det vanliga där själva existensen ställs på sin spets. Man kan också säga att många ”vanliga” skräckfilmstittare ibland har problem att ta till sig extremfilmerna. De är ofta mer äckliga än vad de är skrämmande. Där fick jag nog till det tror jag.

Och visst är filmen ganska äcklig. Effekterna är bra men tempot är plågsamt långsamt. Det är väl inget problem i början kanske, när det fortfarande finns en spänning om vad som händer, en frågande handling där man kan ana symbolik i bilderna.

Det är onekligen en sexuell film. Kvinnan vi får följa är inte bara intresserad av män utan även av att tillfredställa sig själv och man kan möjligen se filmen som en slags gammaldags varning mot självbefläckelse. Gamla myter om att man blir grön mellan fingrarna eller att hår kommer att växa ut i handflatorna om man håller på för mycket med sig själv känns adekvata. Men här han man tagit det lite längre. Kvinnan håller helt enkelt på att ruttna bort.

En dag när hon vaknar upptäcker hon att hon har ett mystiskt blåmärke. Nästa dag är det ännu värre och dagen därpå ytterligare värre. Snart finns det ingen skönhet kvar om det nu fanns någon från början förstås. Filmen är synnerligen destruktiv och den går ett vidrigt öde till mötes, liksom kvinnan. Snart lossnar naglar och på den vägen är det.

Detta leder oss tillbaka till inledningen på den här texten. Vad är egentligen extrem skräckfilm? Kvalificerar sig den här? Ja, det gör den definitivt och för att använda den gamla klyschan, det är inte en film för alla. Bara det som verkligen behöver något att rygga tillbaka inför lär ha något utbyte av denna. Personligen fann jag den inte vara något för mig. Det är en alldeles för långsam film. Den har visserligen bra effekter och helt ok skådespelare. Kvinnan som spelar huvudrollen är naken nästan hela tiden och har en jävligt cool tatuering på revbenen. Det är nog det jag tar med mig mest av allt från filmen faktiskt.

4/10

Polisen i Strömstad: Polisen som Vägrade Ge Upp – 1984 – Mer Nostalgi!

Den här är gjord två år efter föregångaren Polisen som Vägrade Svara. Det är en klart bättre historia och det märks att alla de inblandade har lärt sig lite av den förra serien. Överlag är skådespelarna bättre i den här jämfört med föregångaren och jag gissar att man haft tillgång till en bättre regissör den här gången. Det finns fortfarande några scener eller klipp som är rejält töntiga men det var kanske inte bättre ställt med svensk TV på den tiden?

Den röda tråden men Larssons medverkan i Pistolskytte VW för poliser är bibehållen och han kommer inte iväg den här gången heller. Jag tycker nog att hans kollegor är lite väl elaka mot honom. Visst är han lite bakom men han har ändå en tendens att springa på just de bevis som saknas för utredningen.

Den här gången handlar det om ett försvinnande som anmäls någon vecka efter att frugan har varit borta. Vi som åskådare vet att hon egentligen är död men polisen vet ingenting. Misstankar om att allt inte riktigt står rätt till väcks dock tidigt hos Jörgensson som inte riktigt kan sätta fingret på det. Och för den delen har vi inte alla pusselbitarna heller. Det dröjer innan vi får veta precis hur alla turer kring fallet ligger till och Kronborg får till och med åka på en tjänsteresa till grekland för att följa upp ett av spåren.

Det är mycket svartsjuka och utpressning inblandat i den här historien som är mer lik en deckarhistoria än den föregående serien. Här handlar det ju trots allt om att lösa ett fall snarare än att vänta ut några rånare.

7/10