Green Lantern
Regi: Martin Campbell
2011
Action/Sci-Fi
Universums kraftfullaste kraft är det gröna ljuset från viljan.
Väktarna har tämjt denna kraft och skapat en armé som alla drar sin energi från
denna kraft. Via en lykta ger en ring dess ägare möjligheten att via sin vilja
skapa precis vad som helst, det är enbart fantasin som sätter gränser. Hal
Jordan kommer i besittning av en sådab ring och eftersom det sägs att det är
ringen som väljer sin ägare och inte tvärtom måste det finnas något i hans
person som anses vara värdigt ringen. Enligt legende ska en Grön Lykta – som
alla som har en sådan ring kallas för, vara total orädd, något som Hal Jordan
inte är även om har verkar vara det i sitt yrke som testpilot. Men nu är det en
ondskefull kraft på väg mot jorden och det finns bara en som kan stoppa den
uråldriga varelsen som är i besittning av det mäktiga gula ljus av rädslan. Det
finns ingen tid att förlora och ingen möjlighet att vara rädd. Gröna Lyktan
måste agera!
När jag växte upp med mina
serietidningar var Gröna Lyktan faktiskt en av mina favoriter. Det där att
kunna styra sin omgivning med viljan var något som tilltalade helt klart. Trots
detta märkte jag till min förvåning hur lite jag egentligen visste om denna
karaktär, åtminstone i fråga om ursprung och jag har faktiskt ingen aning om
ifall den historia som presenteras i filmen är förankrad i serietidningens
värld eller inte!
Men det spelar egentligen ingen
roll, jag gillar förklaringen m en annan planet och de gamla odödliga väktarna
som har en hel armé av Gröna Lyktor som var och en är tilldelad en sektor av
universum för att beskydda den från ondskan. Jag gillar hur de olika raserna i
denna armé ser ut och jag gillar definitivt hur man har visualiserat den gröna
energin som används. Det spelar liksom ingen roll om det är datoranimerad
grafik eller inte det funkar ändå. Och eftersom det ska vara lite
serietidningskänsla över det behöver det heller inte se helt perfekt och
realistiskt ut!
Men även om handlingen och kanske
i viss mån effekterna är det viktigaste i filmen har man heller inte glömt bort
skådespeleri. Det är kanske inget över sig och har kanske heller inte oerhörd
betydelse men jag tycker det funkar bra. Det är lite med glimten i ögat så där,
vilket jag tycker förstärker känslan av serietidningen ytterligare!
Naturligtvis har man också vävt
in en kärlekshistoria men det gör mig inte så mycket. Den finns där men tar
inte för mycket fokus samtidigt som den faktiskt förstärker karaktärer. Jag
gillar filmen och tycker faktiskt att det är en av de bättre
superhjältefilmerna jag har sett på länge. Det är ju dessutom en superhjälte
som jag har egen erfarenhet av i serietidningsformat, till skillnad från mycket
av den varan som kommit de senaste åren och det måste räknas för något. Det ger
i alla fall pluspoäng när det gäller nostalgi!
