Recension: Salem Witch Trials - 2002

Salem Witch Trials

Regi: Joseph Sargent

2002

Drama

I det lilla puritanska samhället Salem börjar mystiska saker att inträffa. Barnen börjar reagera märkligt och faller i dvala eller visar upp panikartade beteenden utan synlig orsak. Snart börjar anklagelser om häxkraft att hagla mot byns kvinnor och rättegångprocesserna är genast igång. Ingen vågar motsätta sig kyrkans makt av rädsla för att bli nästa offer för den absurda förföljelsen men hur länge kan häxslakten pågå innan någon slutligen sätter stopp för den?

Det här är på intet sätt någon skräckfilm eller något som ens liknar det på håll, men historien i sig är faktiskt ganska skrämmande och blir än mer så av att veta att den faktiskt är historisk förankrad. Jag menar inte att saker och ting hänt precis som de visas i filmen, för det är väl klart att det dramatiseras lite när det handlar om en filmatisering, men häxjakt är tyvärr en del av mänsklighetens mörkaste historia och något vi måste minnas för att förhindra att historien upprepar sig som den annars har en tendens att göra.

                                              

Men det är inte en skrämmande tanke från början, eller jo, det är klart att det är, men inledningsscenerna är egentligen mer färgade av själva absurditeterna i resonemangen som kyrkan för i filmen; orsakerna som gör att de anklagade måste vara skyldiga bortom allt rimligt tvivel etc. Detta gör att man faktiskt snarare gapskrattar än tar det man ser på allvar. Hur i hela helskotta kunde folk resonera så på den tiden frågar man sig själv. Man inser att religion i alla dess fanatiska former är en fara för rättsäkerheten och att det aldrig bör kombineras ihop med politik.

Efter den inledande teasern får man möjlighet att lära känna några av byns mest prominenta personligheter och den släktfejd som tydligen pågår mellan två rivaliserande familjer. Senare planteras också misstankar om att denna släktfejd är något som är av synnerlig betydelse för de kommande häxanklagelserna. Det är ganska tydligt att det rör sig om en TV-film av alla de orsaker som brukar karaktärisera en sån, dessutom finns det uppenbara avbrott i historien för reklamavbrott men detta är egentligen inget som stör. Och oavsett om det handlar om en TV-film eller inte så fungerar skådespeleriet oftast förvånansvärt bra. Man har lyckats få med riktigt stora namn i rollistan som Kirstie Alley, Shirley MacLaine och Rebecca De Mornay och de gör ett stabilt jobb. Faktum är att jag nästan blir lite imponerad av Kirstie Alley, som jag generellt har svårt för, hennes ögon passar utmärkt för en kvinna fylld av tårar.

Nåja… Allt eftersom den tre timmar långa filmen vara (teknisk sett är det förstås en miniserie i två delar) desto mer seriös blir den. Man tar mer och mer på allvar hur anklagelserna haglar över alla som verkar vara obekväma för dem som spyr ur sig anklagelserna. I slutskedet är det inte alls lika skrattretande som inledningen var och det är faktiskt ganska rörande att se hur en efter en går döden till mötes utan att erkänna sin påstådda skuld som häxa eller häxmästare. Eller för den delen att se hur det trots allt till slut visar sig att den finns civilkurage i den lilla byn. Efter att ha sett filmen har jag också lärt mig att några av de avrättade faktiskt inte fick officiell upprättelse förrän på 2000-talet, sisådär 300 år efter att de avrättats i häxprocessen!

Recension: Crime and Punishment - 1998

Crime and Punishment

Regi: Joseph Sargent

1998

Drama

Rodja Raskalikov har mördat en gammal kvinna och dennes syster. Hon var ockrare och livnärde sig på andra människors fattigdom. Hon var en lus, ingen kommer att sakna henne, han gjorde världen en tjänst. Det är åtminstone det som Rodja försöker intala sig själv. Systern däremot var ett misstag och förtjänande inte att dö. I feberyra springer Rodja omkrng på St Petersburg gator och kämpar mot sitt dåliga samvete. Ska han erkänna sitt brott, fast han inget brott har begått?

Det här är första gången i hela mitt liv som jag sett en film med boken i färskt minne. Det var till och med så att jag såg filmen med intention att jämföra de två kulturformerna. Det är något som jag aldrig har gjort under mitt filmskrivande liv som sträcker sig tio eller femton år tillbaka i tiden. Dessutom har jag varit motståndare till allt vad jämförelser av det här slaget heter. Att boken skulle vara bättre än filmen är så befängt som det kan vara, det är inte samma typ av media helt enkelt. Det är vad jag har hävdat i många år och jag tänkte inte gå in närmare på denna tes här. Men det kanske kommer en artikel om detta så småningom, det har jag nog redan skrivit ett par gånger förstås.

Men oavsett om jag hyser agg mot jämförelser eller inte så råder det ingen tvekan om att en massa detaljer har gått förlorade i och med filmatiseringen. Då ska man också veta att jag personligen tyckte att boken var lite för ”enkel” och att jag har önskat lite mer kropp när det gäller den. Här blir det under stundom tämligen obeskrivligt och vissa centrala händelser har helt och hållet försvunnit. Dessutom är händelseförloppet alldeles för snabbt. De inre monologerna från boken gestaltas alldeles för snabbt och illusionen av att Raskalikov plågas under en längre tid går förlorat.

Att det är en film gjord för TV blir också smärtsamt uppenbart redan i inledningsscenen. Det gör kanske inte så mycket egentligen och man har snart vant sig. Skådespelarna har jag dock inget emot. Patrick Dempsey i huvudrollen är utmärkt och Ben Kingsley (Polischefen) är minst lika karismatisk som vanligt. Det här är helt klart en film som bärs fram av skådespelarprestationerna!

På det hela taget alltså en besvikelse men samtidigt för jag erkänna att den här ”magrare” varianten av historien gjorde att ett par frågetecken rätades ut för mig. Något har alltså filmen bidragit med förutom skådespelarinsatserna.

5/10