Recension: Saw - 2004

Saw

Regi: James Wan

2004

Thriller/Horror

Två män vaknar upp i varsin ända av ett rum, fastkedjade och med ett lik mellan sig. De vet inte varför de blivit inspärrade, var de är eller vem den andra personen i rummet är. Genom ledtrådar gömda på de mest finurliga ställen börjar de så småningom förstå att de är offer för en seriemördare som polisen namngivit till Jigsaw, en mördare som leker lekar med sina offer och får dem att göra de mest fasansfulla saker i kampen för sin egen överlevnad. Denna gång går leken ut på att mannen i ena änden på rummet (Cary Elwes) ska döda mannen i andra änden på rummet (Leigh Whannell) innan klockan slår sex annars dör fru och barn. Klockan tickar och de båda männen inser att varje pusselbit i sig är ett pussel.

Jag gillar verkligen den här typen av film, när man med väldigt små medel lyckas skapa nånting stort och komplext. De mesta av filmen utspelar sig i det lilla rummet där de två männen hålls inspärrade och det krävs det där lilla extra av skådespelarna för att hålla dramaturgin vid liv. Andra filmer som lyckats med samma sak är t.ex. Cube och Phonebooth.

Historien känns genomarbetad även om tankarna ibland fladdrar tillbaka till Seven och dess groteska, synnerligen planlagda mord. Det är förresten ingen dålig jämförelse när man betänker hur mycket tid och arbete mördaren egentligen lagt ned på sitt verk. För jag tror att mördaren tänker på sina gärningar på det viset. Inget tycks lämnat åt slumpen och en viss stolthet skimrar över hela den utarbetade planen.

Som tittare hålls man på sträckbänken och filmen avslöjar inte mer än den behöver. Detta gör att man hela tiden känner en hunger av att veta mer och att sluka i sig de pusselbitar som mördaren lämnat åt sina offer. Stundom tycker man sig ha räknat ut vad det egentligen handlar om för att några ögonblick senare inse att man faktiskt fått det hela om bakfoten.

Som jag tidigare nämnt utspelar sig filmen mycket på ett och samma ställe, detta varvat med flashbacks och fragmenterad parallellhandling. Genom denna metod får man veta mer och mer om bakgrunden till de två männen, mördaren och om polisutredningen kring fallet utan att för den skull bli övertydlig. Visserligen finns där logiska luckor lite här och var men om man betänker att det här var regissören James Wans första film och skådespelaren Leigh Whannells första manus så tycker jag att man får ha överinseende med detta.

Trots allt en film som underhåller och som kanske till och med kan få en att stundom tappa andan och se bort från de plågsamma och psykologiskt vämjeliga dödsscenerna.

Recension: Student Bodies - 1981

Student Bodies

Regi: Mickey Rose

1981

Komedi

En mördare känd som ”the Breather” går lös på en skola och tycks mörda alla ungdomar med sexdrift. Bland de tillhyggen som används återfinns bland annat gem och äggplanta. Mördaren ringer också både obscena samtal till sina offer och till polisen med rösten förvrängd genom att tala genom en gummianka. Det är ett mordmysterium utan dess like och ingen går utan misstankar.

Så har jag då äntligen återsett en film som jag letat så länge efter. Faran med det är väl att man målar upp en bild av hur man mindes filmen för att sedan oftast bli besviken när man väl får se filmen igen. Den här var tyvärr inget undantag. Den är visserligen rolig och den driver onekligen hutlöst med hela slashergenren på ett sätt som kanske närmast kan liknas vid de senare scary movie filmerna. Har man sett några filmer i slashergenren, och det har man nog gjort om man överhuvudtaget ger sig på att se denna parodi, känner man igen vissa klassiska scener, kanske inte direkt från specifika filmer, utan mera generella klichéer som eventuellt använts allt för ofta i seriösa skräckisar.

Det som gör den här filmen så speciell är väl kanske inte det faktum att alla collagefilmsstereotypiska karaktärer verkligen tycks vara samlade på ett och samma ställe, utan de förklarande textskyltar som gång på gång dyker upp i bilden för att förklara på ett övertydligt sätt att t.ex. dörren är olåst, om nu någon mot all förmodan skulle ha missat det.

Det märks ganska tydligt att den här filmen är gjord i kölvattnet efter Halloween och Friday the 13th, många av referenserna är hämtade därifrån och det är kanske inte så kontigt. Man kan ju tycka vad man vill om de filmerna men att de tillhör de mest kända, åtminstone från den här tiden, verkar synnerligen lönlöst att argumentera emot. Dessutom tycks i princip alla karaktärerna vara misstänka för morden vid en tidpunkt eller en annan. Vem som däremot utförde morden anser jag vara tämligen ointressant, det roliga är hur det framställs så att säga.

Kanske inte den bästa komedin/parodin genom tiderna, men sannerligen inte den sämsta heller!

Recension: KUNGSGATAN - 1943

Kungsgatan

Regi: Gösta Cederlund

1943

Drama

Marta lockas bort från statarlivets fattigdom mot stadens glitter och glamour. Hon ger sig iväg och får snart anställning på ett kafé. Det dröjer dock inte länge innan hon får välja mellan att ”jobba över” och allt vad det innebär eller sluta sig anställning. Hon är inte beredd att ta klivet över till den breda vägen och vägrar gå med på kraven. Allt eftersom, och efterhand som hon hör de andra flickornas skvaller lockas hon dock till det ljuva livet. Ett liv som inte bara ger henne en hög levnadsstandard utan även ger henne möjlighet att skicka hem pengar till förändrarna. Men allt som har en början har också ett slut och tiden kommer tills slut ikapp den underbart vackra tösen från landet. Hon är inte längre de rikaste männens juvel. Prostitutionen har tagit ut sin rätt med könssjukdomar och annat.

Jag har visserligen på senare år även börjat bokblogga men ska sanningen fram har jag ingen som helst aning om vilken litterära stil Ivar Lo-Johansson, som skrivit både boken och filmens manus, representerar. Extramaterialet innehåller en snabb bekantskap med honom men det ger mig inte särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Jag förstår förstås att det var en författare som tidigt beskrev skeenden som andra inte skrev om. Som här till exempel – prostitution och könssjukdomar. Det är väl inget märkligt idag men 1943 var det nog inte speciellt mycket filmer som behandlade ett sådant tungt ämne. Det är förstås bara min egen slutsats.

Som så många gamla svenska filmer är mycket av deras behållning av kalkonkaraktär. Det är ofta så pass illa agerat och regisserat att det är rent löjeväckande. Så även här tyvärr! Inte hela tiden förstås och heller inte av alla aktörer och aktriser. Vissa scener är helt magiska medan andra känns så oerhört konstruerade att det blir tramsigt. Castingen känns emellanåt oerhört märklig men det var kanske inte det viktigaste att de små rollerna besattes av trovärdighet under den här tiden? Kanske nöjde man sig med de stora rollerna? Nja, jag är inte imponerad över rollbesättningen i alla fall. De större rollerna funkar som sagt men det räcker inte.

Framåt slutet blir den uppenbara sensmoralen aningen plågsam. Det är så tydligt att det ska prackas på publiken åsikter och kunskap om liv och leverne att det är jobbigt att se. Kunde man verkligen inte vara lite mer subtil med detta? Att vara subtil tycks i alla fall inte ha varit något problem när det kommer till de sexuella anspelningarna! Skulle det här vara en film som hade gjorts idag hade de undvikande beskrivningarna inte kunnat tolkas som något annat än ironi. Man får säga att det är intressant hur utvecklingen utvecklats.

Som ett tidsdokument känner jag ett stort intresse när jag ser filmen. De filmtekniska aspekterna som skådespel och regi drar ned det en hel del liksom den förutsägbara dramaturgin men jag skulle trots allt vilja kalla det för en underhållande film. Och det finns glädjestunder också!

6/10

Recension: Rest Stop - 2006

Rest Stop

Regi: John Shiban

2006

Horror

Nicole (Jaimie Alexander) och Jess (Joey Mendicino) rymmer hemifrån och beger sig mot Los Angeles i hopp om att finna sina drömmars mål. Allt går dock inte riktigt som de tänkt och när de svänger av stora vägen för att ta en genväg begår de sitt livs största misstag. De finner en rastplats och när Nicole passar på att uträtta sina behov, försvinner Jess spårlöst. Snart står det klart att han gått ett våldsamt och fatalt öde till mötes och Nicole hamnar mitt i en katt och råtta lek med en galen mördare där fantasi och verklighet tycks smälta samman till ett enda gytter av sadism, blod och terror.

Till en början funkar den här historien förvånansvärt bra trots att den vid det här laget är lite uttjatad. Personer som kommer på avvägar och möter galna familjer eller inavlade galningar har ju fått någon form av renässans på senare år, mycket på grund av nyinspelningen av The Texas Chainsaw Massacre skulle jag tro. Andra filmer som använder samma typ av idéer, förutom Texas Chainsaw Massacre originalet är till exempel; Wrong Turn, The Locals och The Hills Have Eyes (både remaken och originalet).

Skillnaden i den här är att man dessutom lägger till en övernaturlig touch där huvudpersonen ser syner som till en början verkar verkliga även för tittaren men som sedan gör att man tvivlar lite på huvudpersonens förstånd. Man misstänker på grund av detta tidigt att filmen kanske skulle ha liknande upplösning som franska Haute Tension men eftersom filmen har fem extra slut vid sidan av det ingående i filmen, kan man välja lite själv hur man tycker att filmen ska sluta. För Er som sett den kan jag tillägga att det andra slutet i extramaterialet är mitt personliga favoritslut.

Annars vill jag påstå att många av dessa övernaturligheter gör filmen mindre trovärdig och rejält ologisk på sina ställen. Samtidigt kan man naturligtvis komma undan med mera just på grund av detta ologiska faktum. Man kan koncentrera sig på terrorn och behöver inte lägga så stor vikt vid logiken. Det är synnerligen blodigt och rent av obehagligt på sina ställen. Tyvärr väljer man inte att arbeta med de mest obehagliga inslagen fullt ut, men det är kanske å andra sidan tur. Kanske hade man i så fall hamnat alltför nära tortyrfilmer som Hostel, Wolf Creek och Live Feed då.

Trots detta anser jag att filmen lätt kvalificerar sig till att hamna på ett betyg en bit över medel. Till viss del beror detta på att skådespelarinsatserna, framförallt från Jaimie Alexander, är riktigt bra. Hon bär upp filmen nästan helt på egen hand och övriga delar i rollbesättningen fungerar enbart som tillfälliga sidkicks. Spänningen hålls också högt tvärs igenom hela historien på grund av de många mysterierna, tyvärr får de flesta av dessa ingen förklaring framåt slutet som tveklöst är filmens svagaste del. Hade man bara lyckats knuta samman allting hade den här filmen kunnat vara hur bra som helst!

Blodigt, spännande och ologiskt!