Big Hero 6 – 2015 – Disneyklassiker nr 53

Faktum är att den här Disneyklassikern helt och hållet hade gått mig förbi om inte det faktum att jag blev påmind av en pressrelease hade inträffat. Av det kan jag dra två slutsatser. Dels är jag ovanligt ouppmärksam och dels har man misslyckats ganska kapitalt med att göra reklam för sin produkt. Jag menar, jag ska inte behöva vara särskilt uppmärksam för att få nyss om en ny Disneyklassiker, det är lite mot lagen – eller nåt…

Sen kan man som vanligt fråga sig varför en alldeles ny film plötsligt blir en klassiker men vi har debatterat det så många gånger att jag är lite trött på frågeställningen. Från och med nu räknar jag det enbart som en film i en filmserie med siffror på ryggen. Och den siffran är 53 i det här fallet. Den passar bra in i hyllan bland de andra.

Disney borgar för kvalitet som vanligt. När det gäller yta och utförande är det hur snyggt som helst och det finns verkligen inget att klaga på. Innehållet är det däremot lite si och så med. Det är en lite för standardiserad historia för min smak. Man behöver inte ha sett eller läst särskilt mycket för att genast känna igen sig. Det kanske är lite annorlunda karaktärer men grunden är den samma som är berättad tusentals gånger förr.

Tecknarstilen som en gång i tiden var synonym med Disneyanimationer är som bortblåst. Det finns inget av den klassiska stilen här. För mig skulle det lika gärna kunna vara en film från Pixar, det är ungefär känslan som jag får. Det är absolut inget ont i det eftersom de onekligen är kända för sina fantastiska animationer också men riktigt samma nostalgiska känsla får jag inte. Dessutom är det animerade människor vilket för min del blir lite konstigt. Jag är van vid att karaktärerna ska vara djur.

Däremot är det upplyftande att det är en ”riktig” historia som berättas och inte en massa lösrykta scener som täckmantel för en massa sångnummer. Det är istället en film med början, mitten och ett slut. Och det finns så klart en sensmoral eller två inbakade längs vägen.

Bland de svenska rösterna hörs bland annat Morgan Alling, Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Nour El-Refai, Steffo Törnquist, Tomas Bolme och Per Myrberg. Jag tycker de funkar bra och eftersom jag föredrar att se just Disneyfilmer dubbade till svenska har jag inget att klaga över. Väljer man att se den engelskspråkiga varianten hittar vi istället namn som jag knappast känner till. Det behöver inte vara någon nackdel men det är i alla fall inte en av filmerna som kryllar med kändisar i rollistan.

Överlag är det trots allt ganska underhållande trots att historien är lika gammal som berättarkonsten. Ytan tar överhanden och det är snyggt utfört. Det är kanske det som är det viktigaste för Disneyproduktionerna numera? Det är underhållande att se i alla fall!

6/10

Bilder: ©2015 Disney

Recension: Månguden - 1988

Månguden

Regi: Jonas Cornell

1988

Thriller

Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen. Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom. Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är på väg att lösas.

Så länge jag kan minnas har det pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.

Infriade den då dessa förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord. Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält – ungefär.

                                     

Skådespelarmässigt fungerar filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare lyckats med sina karriärer!

Dock är jag fortfarande glad över att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!) så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas mer på!