Recension: Krokodilskräckisen - PRIMEVAL - 2007



Primeval
Regi: Michael Katleman
2007
Horror/Thriller

Ett amerikanskt nyhetsteam beger sig till Afrika för att fånga en ovanligt skräckinjagande krokodil som enligt uppgifterna ska vara över sju och en halv meter lång med smak för mänskligt kött. Vad de inte räknat med är dock att Gustave, som lokalbefolkningen kallar krokodilen, ska vara så slug att den utan större problem undgår och överlistar de mänskliga fällorna designade att fånga honom. Han är istället ute efter ett rejält skrovmål och vad passar bättre på menyn än vilsekomna amerikaner som inte riktigt känner till den afrikanska vildmarken? Dessutom kompliceras saken av det rådande inbördeskriget och att den lokala gerilla ledaren placerat dem på sin dödslista…

Läser man enbart handlingen ovan kanske man lockas att tro att det här bara är en i mängden av alla de otaliga filmer som gjorts med en blodtörstig krokodil i centrum. Detta är dock inte riktigt sant. För det första är skådespeleriet av en helt annan klass än vad man är van vid och dessutom är själva krokodilen inte lika överdriven som brukligt är trots sin påstådda storlek. Detta innebär dock inte att det alltid ser bra ut när krokodilen är i action, för det gör det sannerligen inte, men själva grundkonceptet funkar förvånansvärt bra! Det som drar ned intrycket är istället den hastighet med vilken djuret rör sig, det ser så överdrivet ut att man tappar trovärdigheten.

Något som också skiljer den från dussinproduktionerna är inblandningen av en politisk handling, det fokuseras inte enbart, som brukligt är, på själva krokodiljakten (oavsett om man ser krokodilen som jägaren eller bytet i genomsnittsfilmen) utan man ger handlingen något mera kropp så att säga. Det finns en underliggande (och mänsklig) faktor som påverkat krokodilen till att utveckla sin smak för mänskligt kött som låter trovärdig och kanske rent av är det också. Saker och ting ställs i relation till varandra och man kan fundera över vad som egentligen är grymmast och mest skräckinjagande, ett blodtörstigt djur som följer sina naturliga instinkter eller den mänskliga inblandlig som skoningslöst enbart tänker på sin egen vinning genom medvetna val?

Verkligheten är i min bok oftast betydligt mer skrämmande än dikten men vem vet hur mycket sanning som ligger bakom? För det är ju trots allt en film som bygger på en verklig händelse, även om man vid det här laget lärt sig att ta den typen av påståenden med en liten nypa salt.

Personligen uppskattar jag att min gamle favorit Jürgen Prochnow medverkar i filmen, han får intresset att höjas ett par snäpp för mig och han sköter sig också galant, även om jag erkänner att jag kanske har en smula svårt att vara total objektiv om den saken. Han spelar i alla fall guiden och man förstår ju lång väg att det är han som sitter inne med den verkliga kunskapen och inte den såkallade ”experten” TV-teamet har med sig och som rent formellt leder expeditionen. Man kan väl utan vidare jämföra detta med en av de mest kända och ansedda djurskräckfilmerna av dem alla – Jaws!

I slutändan blir et alltså godkänt för Primeval och kanske lite mer ändå, så gillar du djurskräckisar ska du helt klart se denna!

The Lost World - 1925 - Den historiska betydelsen kan inte överskattas!



The Lost World
Regi: Harry O. Hoyt
1925
Fantasy/Äventyr

Professor Challanger hävdar bestämt att det ännu finns levande bevis för dinosaurier på denna jord. Ingen tror honom naturligtvis och han blir gjord till åtlöje av kollegorna. Han ger sig dock inte och presenterar bevis för sin sak. Dessutom ordnar han en expedition som en gång ska bevisa att det verkligen finns en svunnen värld djupt inne i Amazonas regnskogar. Sagt och gjort, man beger sig till platsen och det dröjer heller inte länge förrän man ser otroliga vyer med varelser man bara kunde drömma om…

När jag skrev om KingKongs Son eller om det var King Kong refererade jag till denna. Sedan slog det mig att jag faktiskt inte hade recenserat den och det bara måste jag ju! En klassiker som denna som inte finns representerad i recensionsarkivet kan vi ju inte ha… Faktum är att jag faktiskt en gång i tiden även läste Sir Arthur Conan Doyles bok som filmen bygger på. Jag har inga som helst minnen av den just nu men jag räknar med att även denna kommer att recenseras på bokbloggen så småningom!

På något sätt känns det här som ärketypen av fantasy- och äventyrsfilmer. Man ger sig iväg med full övertygelse om att man ska hitta något som hittills är okänt för mänskligheten och lyckas dessutom med uppdraget. Det spelar ingen roll om det handlar om dinosaurier, Atlantis eller Shangri-La. Det är samma sak egentligen. Det handlar antingen om att hitta ett paradis eller om någon mytomspunnen skatt. I det här fallet hittar man en försvunnen värld som bevisar tesen man hade redan innan man åkte.










Men det här är inte en film där handlingen står i centrum egentligen. Liksom King Kong och King Kongs Son handlar det mestadels om specialeffekterna, hur man lyckades göra dinosaurierna levande utan datorgenererade effekter, om hur mycket man egentligen kan göra med kameran. Förgrund och bakgrund och olika miniatyrer. Det är Willis O’Brien som ligger bakom och även om det inte är lika imponerade som King Kong så ser man var idéerna börja utvecklas. Förresten så är mycket av handlingen till King Kong lånad av den här också på sätt och vis. I alla fall den delen att man vill ta en av varelserna med sig ”hem”. I det här fallet handlar det dock om London och man får se Tower Bridge förstöras, snarare än King Kong på Empire State Building!

Men det är som sagt inte lika bra även om det är oerhört spännande att ta del av denna historiska film ur ett filmhistoriskt perspektiv. Animationerna har jag väl egentligen inget emot, det är ett gediget stopmotionarbete. Däremot lyckas man inte riktigt få till illusionen av att varelserna skulle vara så gigantiska som de borde vara. Jag är inte människa att instruera i vad man skulle gjort istället men det ser helt enkelt ut som miniatyrer många gånger. Den historiska betydelsen kan förstås inte överskattas!

5/10

Recension: Realismthrillern KILL LIST - 2011



Kill List
Regi: Ben Wheatley
2011
Thriller

Jay har stora psykiska problem, kanske beroende på det arbete han utför. Han är nämligen yrkesmördare. Nu var det ett tag sedan han var aktiv på grund av en katastrof som hände i Kiev. Han har ännu inte repat sig och Jays humör tär på förhållandet med Shel som han har sonen Sam tillsammans med. Men så kommer chansen att tjäna en hiskelig massa pengar för tre mord. Han och kompisen Gal tar sig an uppdraget som till en början inte verkar vålla några direkta svårigheter. Men det är som sagt var bara början, snart är allt nattsvart och en väl orkestrerad plan av deras uppdragsgivare…

Jag hade hört mycket gott om den här filmen innan jag äntligen tog mig tid att se den. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig ändå. Var det en skräckfilm? En Thriller eller något annat? Jag måste säga att relationsproblematiken är diskbänksrealistisk, medan resten av handlingen – yrkesmördarbiten kanske är lite för over-the-top för att kvalificera sig som sådan. Dock är det oerhört realistiskt genomfört och det finns en eller ett par scener som är rejält obehagliga att se!

Ska man jämföra det med något annat ligger Sprski Film och The Wicker Man nära till hands. Jag tänker dock inte avslöja varför, det är upp till var och en att ta reda på. Det borde inte vara särskilt svårt att lista ut vad jag syftar på när man ser filmen. Förresten så är det en mycket märklig känsla som infinner sig. Det är spännande och man är grymt nyfiken på hur det ska hänga ihop, ändå har man i princip fattat poängen. Vidare känner man helt klart sympati för Jay, även om han är yrkesmördare. De uppdrag han får är att likvidera avskum, eller så är det i alla fall vad han försöker intala sig.








Skådespelarmässigt kan jag inte hitta något problem överhuvudtaget! Neil Maskell som spelar Jay är fantastisk, hans kompis Gal görs av Michael Smiley som knappast är sämre och flickvännen Shel av blonda svenskan MyAnna Buring. Jag blev faktiskt överraskad när jag en bit in i filmen hörde ett telefonsamtal på svenska. Jag hade ingen aning om att hon var svensk så man får väl säga att jag inte reagerade på någon dåligt uttalad engelska i alla fall!

7/10

Recension: Så Jävla Metal - 2011



Så Jävla Metal
Regi: Yasin Hillborg
2011
Dokumentär

Vad är det som gör att man sitter totalt trollbunden av en dokumentär som egentligen inte bjuder åskådaren på något nytt? Jag menar, den svenska hårdrockshistorien är inget okänd för mig, jag var med när den började och var klart intresserad av dess utveckling under 80-talet i alla fall. Efter det kanske det blir lite gråa zoner som jag inte riktigt har koll på och kanske även de tidigaste åren om jag ska vara riktigt ärlig.

Men det spelar hur som helst ingen roll, det är så roligt och intressant att titta och lyssna på berättelser och skrönor att jag helt enkelt inte kan ta ögonen ifrån det jag ser. Mestadels är det frågan om intervjustoff men även intressanta arkivbilder som jag inbillar mig inte kommer fram i dagens ljus särskilt ofta. Till stor del är det förstås frågan om Europe, det är inte konstigt med tanke på vilken enorm popularitet det bandet fick. Har man inte, som jag, läst boken om EuropeOnly Young Twice – blir man säkert överraskad både en och två gånger av det som sägs.

En stor del går också till Yngwie Malmsteen som emellanåt verkar ha glömt bort det svenska språket. Det är svårt att höra vad det är han säger ibland och när han inte hittar orden drar han snabbt till med lite svengelska. Mycket av luckorna man möjligen kan ha fylls i av Anders Tegnér. Förresten så inleds hela dokumentären men ett legendariskt avsnitt av svar direkt där Anders förväntas svara på frågor av en upprörd studio fylld av moralpanik. Det var på något sätt så det började, hårdrocken var farlig och tidningen OKEJ som Anders Tegnér var redaktör för var oansvariga som sålde tidningar med en massa bilder på olika hårdrocksband som t.ex. ”satanisterna” W.A.S.P.






Men även de banden som man i första hand inte tänker på som en del av den svenska hårdrockshistorien representeras. Det är ingalunda några okända band men inte tänker man i första hand på Entombed, trots deras banbrytande Death Metal, eller Heavy Load, eller Candlemass? Det var riktigt kul att höra lite även från dessa ’band och kanske i synnerhet Ragne och Styrbjörn från Heavy Load och Leif Edling från Candlemass eftersom dessa band låg mig själv varmt om hjärtat. Jag är övertygad om att Quorthon hade medverkar om han hade levt idag. Och med tanke på vilken föregångsfigur det var inom Black Metal vore det väl skam annars. Här får han dock postumt ta emot äran för det han trots allt skapade!

Bland extramaterialet finns några av intervjuerna som använts återgivna i sin helhet. Det är egentligen samma sak som i filmen men bara utan inklipp av en massa annat. Det kan vara kul det också. Eller förresten, riktigt samma är det inte. Det är lite mer här. Och det finns ett par saker att lära sig. Joey Tempest har inte hört talas om Bathory, Yngwie Malmsteen har nästan inte hört talas om någonting och Lars Ulrich brukade skriva brev till hårdrocksfanklubbar när han var i 17-18 års åldern. Hur som helst är det en grym underhållande dokumentär!

10/10

Recension: Superhero Movie - 2008



Superhero Movie
Regi: Craig Mazin
2008
Komedi

Rick Riker (Drake Bell) blir beten av en genmanipulerad trollslända och får i och med detta superkrafter. Det är ett tveeggat svärd som naturligtvis ger honom många möjligheter att imponera på skolans snyggaste tjej – Jill Johnson (Sara Paxton) men samtidigt bringar honom olycka med allt ansvar det innebär att vara en superhjälte. Han kan ju inte ens flyga…

Hur många filmer av det här slaget finns det egentligen numera? Jag minns när första delen av Scary Movie kom och hur den sågades efter noter av kritikerna. Jämför man med vad man åstadkommer numera, till exempel med den här vill jag dock påstå att den var fruktansvärt innovativ och påhittig i sin humor om man jämför med det här dravlet, för det här gillade jag verkligen inte. Prepubertal humor blandat med kiss och bajs är inte min grej helt enkelt. Synd egentligen då jag finner ett stort nöje, rent generellt, i parodier av olika slag.

Men här går man alltså flera steg för långt. Komiken är så låg och förutsägbar att man knappt orkar dra på smilbanden någon enstaka gång. Dessutom så har man inte förstått vikten av att inte upprepa sig. Samma skämt, visserligen med små skillnader, dras om och om igen till vi inte har en chans att missa poängerna längre. Det överdrivs enormt och det som kunde ha varit roligt trycks istället ned i halsen på oss. Det är faktiskt något som gör mig en smula irriterad när jag vet att det faktiskt går att göra den här typen av humor riktigt riktigt bra (Top Secret, Airplane, The Naked Gun, Hot Shots för att bara nämna några!).






Något som alltid är kul är dock att koppla ihop det med den riktiga förlagan. En viss del av denna behållning finns lyckligtvis kvar här även om det oftast är allt för uppenbart var scenerna kommer ifrån och vad det egentligen är man driver med. Först och störst av förlagorna är förstås Spiderman, men även X-men och Batman tar upp lite utrymme. Skoningslöst och utan finess dissekerar man dem i jakt på humoristisk förlösning men det blir bara fel…

Som brukligt är medverkar Leslie Nielsen i filmen och bara där borde det väl ringa en varningens klocka numera. Undrar om han överhuvudtaget får några andra roller alls nuförtiden, han har blivit så synonym med crazyhumorn att det inte ens är roligt längre. Han är sitt vanliga jag och spelar samma roll som han gjort så många gånger förr – och med samma skämt! Även Pamela Anderson medverkar men låt er inte luras, det är inte särskilt många sekunder hon är med. Hon spelar en storbystad Susan Storm (invisible Girl – Fantastiska Fyran) som vänstrar med Xavier (X-Men) – vad annars?

Nä, nu har jag spytt tillräcklig galla över den här filmen…

Recension: TROMAS - Rabid Grannis - 1988



Det här är en väldigt gammal recension, en av de första jag skrev faktiskt. Tänk inte för mycket på grammatiken...

Rabid Grannies
Regi: Emmanuel Kervyn
1988
Horror/Komedi

Två gamla tanter bestämmer sig för att anordna en hej dundrade fest för sina släktingar i samband med deras födelsedag. Allt flyter på bra och gästerna håller god min, trots att de egentligen bara är ute efter de gamla tanterna pengar, tills en mystiskt paket dyker upp bland födelsedagspresenterna. Det är från Christopher, familjen svarta får (som dessutom är struken ur testamentet), som vill erbjuda en förlikningsgåva till de gamla tanterna. Knappt har de hunnit öppna den vackra asken som finns i paketet förrän de börjar genomgå en metamorfos och bli något annat än de egentligen är – blodtörstiga demoner!

Det går inte särskilt många minuter innan man inser att om man ska ta det här på allt för stort allvar kommer man att blir gruvligt besviken. Visserligen borde man ana oråd redan när man ser Tromas logo på DVDn, den ju oftast inte synonym med kvalitetsproduktioner menar jag.

Detta hindrar förstås inte att den är tämligen underhållande att se på hur de överspelande skådisarna presenterar upptakten till själva historien. Hur de samlas en efter en i tanterna stora gods och hur mycket de egentligen avskyr att vara där. Det blir en udda samling människor som mest av allt vill åt det gamla syskonparets pengar men som hycklar och håller god min inför tanterna. Gentemot varandra spelar de dock med mera öppna kort och alla vet vad som egentligen står på spel.

Lyckligtvis är denna inledning inte jättelång för den tenderar att bli lite seg efter ett tag och när det inte finns mer att göra med konceptet är det dags att gå vidare till nästa steg – själva förvandlingen. Den är ganska väl utförd och även om det naturligtvis inte ser det minsta skrämmande ut, märker man att det är gjort lite med glimten i ögat. Naglarna växer ut till långa klor och tanterna förändras också på allehanda andra klichéfyllda sätt.

Det blir en ganska billig splatterhistoria som inte saknar humor och välgjorda effekter. Men även när effekter inte är av toppkvalitet passar de bra in i produktionen. Ett ben eller en hand som slits av måste inte alltid se ultrarealistiskt ut för att humorn ska hållas vid liv och när filmen väl kommit gång håller den ett bra tempo.

Det här är helt klart en film att se ihop med ett gäng polare, några öl och en hel del humor.

Recension: Warning!!! Pedophile Released - 2009



Warning!!! Pedophile Released
Regi: Shane Ryan
2009
Drama

Efter sex år släpps Malachi ut från fängelset efter att ha anklagats för sexuella övergrepp mot tolvåriga Echo. Han har hela tiden nekat till brott och hävdat att han bara velat vara henne nära, som i vilken relation som helst egentligen. Hon har väntat på honom under nästan hela sin uppväxt och nu när han väl kommer ut kan de äntligen återförenas. Detta är dock något som verkar lättare sagt än gjort då det plötsligt sitter lappar uppsatta med hans ansikte över hela området som varnar för hans sexuella läggning. Pedofil Frisläppt!

Det här är nog en av de svåraste recensionerna jag gett mig på att skriva. Pedofili är ett så pass känsligt ämne så om man inte formulerar sig exakt rätt finns alltid risken att någon missförstår och tolkar det man skriver som någon form av ursäkt för ett vidrigt beteende. Betänk dock att det bara är en film och problematiseringarna som denna gestaltar är rent hypotetiska och något som man faktiskt måste ta ställning till på ett rent filosofiskt plan om man ska komma någonstans. Det gäller också att skjuta sina emotionella reaktioner åt sidan och rationellt analysera den situation som filmen berättar.
                                    
För det första tycks andemeningen vara att det är den sexuella avvikelsen som ska bestraffas, inte kärleken. Och hur skruvat det än låter så är det faktiskt en kärlekshistoria filmen berättar. Två människor som vill vara tillsammans även om deras ålderskillnad, han arton och hon tolv, sätter käppar i hjulen för dem. Hur mycket det ligger bakom de anklagelser som slutligen skickar killen bakom galler är inget som filmen avslöjar, om det faktiskt inte hänt något sexuellt mellan dem eller inte. Skulle anklagelserna om sexuellt utnyttjande eller liknande vara sanna kanske det i det senare skedet handlar om Stockholmssyndromet, då hon faktiskt tyr sig till och väntar på honom.

Men oavsett hur det ligger till är det en synnerligen provokativ film som verkligen sätter åskådaren på svåra prov. Kan man åsidosätta sin instinktiva avsky för själva situationen och se bortom utnyttjandet? Kanske det rent av handlar om ömsesidig kärlek? I vilket fall som helst så hävdarfilmen att situationen gör att flickan, som ju påstås vara tolv vid själva anklagelsetillfället, går ner sig i en ond spiral av dekadens i sin väntan. Hon upptäcker världen på det mest brutala och hänsynslösa sätt.

Visuellt gestaltas detta genom en rätt jobbig kameraföring som svischar fram och tillbaka mest hela tiden med tjejen i centrum. Det är jobbigt att titta på och symboliserar, så vitt jag förstår, hennes livsresa. Och det är just denna iakttagande känsla som nästan hela filmen är uppbyggd kring. Det finns inte så mycket uttalad handling att följa utan man får tänka sig det mesta själv och filmen hjälper till med att påverka med en sinnesstämning.

Shane Ryan och Kai Lanette, som ligger bakom filmen gör också de två stora rollerna som Malachi och Echo riktigt bra! Men eftersom filmen är uppdelad i tre segment och det mesta går ut på att visualisera Echos levnadsöde under olika tidsperioder, får hon dra det tyngsta lasset ihop med kameraföringen.

Recension: Torso - 1973



Torso
Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I
Regi: Sergio Martino
1973
Thriller/Horror

När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full gång igen.

Torso borde väl, med tanke på originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också är en viktig ingrediens i den här rullen.
                                                         
Den är nämligen ganska rejält sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han ju ha kvar i alla fall.







Men trots denna nakenhet blir det aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste jag säga!

Så till avdelningen våld då. Där är det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna, då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon, som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.

Ologiskt kan tyckas, men väldigt vackert!

Recension: Web of the Spider - 1971



Web of the Spider
Regi: Antonio Marghriti
1971
Horror

Journalisten Alan Foster slår vad om att han kan stanna en hel natt ensam i ett slott som sägs vara hemsökt. Det dröjer inte länge innan han upptäcker att han ingalunda är ensam. En efter en dyker människor upp, däribland den sköna Elisabeth som han snabbt förälskar sig i. Att stanna en hel natt borde inte vara något problem om det inte vore för att alla i slottet tycks vara döda och dessutom vara ute efter hans blod för att kunna fortsätta sin existens som levande döda.

Det här är en film som jag har haft stående i mina hyllor väldigt länge. Jag vet inte varför jag inte har tagit mig för att se den egentligen. Det är väl bara så det är ibland, man tar sig inte för… Ursprungligen köpte jag den, inte för att jag visste att det var en spökhistoria, utan för att jag med titeln som bakgrund hade fått för mig att det var en djurskräckfilm. Det är väl därför den har stått så länge antagligen.








Inte var den värd väntan heller. Det här är i princip dynga om man frågar mig. Kanske gör det sitt till att utgåvan är riktigt bedrövlig. Det är svårt att höra vad som sägs och det är inte den bästa bilden heller. Men jag har sällan varit med om en spökfilm som har varit så oengagerade. Nu är det förstås så att stora delar filmen ägnas åt en kärlekshistoria också, men så fort det står klart för Alan Foster att det handlar om levande döda borde man väl ha lagt inte en extra växel? Förresten så fattar ju vi – publiken, att det är frågan om något mystiskt från början och borde ha fått några kalla kårar längs vägen.

Det finns några snygga åkningar/klipp i filmen men för det mesta är det slöseri med tid att se den. Jag kommer aldrig någonsin att se om den, inte ens med tanke på att Klaus Kinski spelar en lite roll som Edgar Allan Poe. Han gör det bra men det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar på dygnet för att se den här fler gånger. Det utlovas på omslaget ett det ska vara en klassisk skräckberättelse och jag håller med! Premisserna blir knappast mer klassiska är så här det är bara det att det är uselt…

3/10

Recension: The Warrior and the Sorceress – 1984




Jag är en sucker för billiga fantasyäventyr och som sådan borde jag ha fått mitt lystmäte tillfredställt här. Och det är onekligen stunder då det är oerhört underhållande. Dock är det mestadels lite för lite äventyr, och fantasy också för den delen, över det. I korthet kan man säga att en främling kommer till stan, spelad av David Carradine. Han är krigaren som med sitt svärd egentligen skulle kunna få vem som helst på knä men istället väljer att konspirera och på så sätt vända de två sidorna i striden mot varandra. Samtidigt tjänar han också en hacka på det hela.

Främlingen som egentligen inte vill slåss och som verkar lite mystisk (och som spalas av David Carradine) fick mig först att tänka på 70-tals serien Kung Fu, där en mystisk shaolinmunk dra från plats till plats och löser problem utan att egentligen ta till strid själv. Delvis beror detta förstås på handlingen men även på att David Carradine spelade rollen även där. Men sen började jag fundera över vad det egentligen handlar om. Naturligtvis kom mina tankar snabbt in på spaghettiwestern För en Handfull Dollar med Clint Eastwood i huvudrollen. Så är det förstås, handlingen är mer eller mindre ärligt stulen från Yojimbo, Akria Kurosawas film som För en Handfull Dollar är en nyinspelning av…








Naturligtvis är det inte frågan om kvaliteter som kommer i närheten av någon av dem men det är under stundom en småmysig film med fantasifulla varelser. Det är fabulöst dåligt gjorde gummivarelser och sminket är inte bättre det. Det är så övertydligt att det handlar om sminkeffekter att jag knappast sett nåt liknande förr. Det kan finnas charm i det också, kalkonvärden, men lite tröttsamt blir det.

Rätt kul [sic!] är att det trots rejäla svärdsslagsmål knappast syns en enda droppe blod. Däremot är det gott om tuttar i filmen för den som gillar det. Jag tror det nästan bara är topplesssekvenser på kvinnorna i filmen faktiskt. Förresten så var Total Recall knappast första gången där en kvinna tilldelades en extra ranson bröst…

4/10