The Strangers - 2008 - Som Ils fast på engelska

Den här filmen är inte helt olik Them eller Ils som den hette på franska. Det är en intensiv film som inte varar riktigt i nittio minuter och det är kanske en del av fullträffen med den, eftersom det finns väldigt lite dödtid förutom några få scener i filmens inledning, där det känns lite livlöst. Tvärtom blir det spännande nästan direkt även om själva otäckheterna inte sätter igång genast. Man lär känna karaktärerna, som det egentligen bara finns två stycken av – Kristen (Liv Tyler) och James (Scott Speedman) och vilket förhållande de egentligen har gentemot varandra. De har uppenbarligen bråkat eller åtminstone genomhärdat känsloanstormningar redan när filmen börjar och vi får gradvis ta del av vad som sedan händer med deras känslor. Detta samtidigt som filmens huvudhandling, själva terrorn av, för dem (och även för publiken), okända individer som bara tycks vilja dem illa för sakens egen sadistiska skull. Man svävar också i ovisshet om vad som verkligen är på väg att hända och vilket motiv de okända gärningsmännen egentligen har. Överlag starka skådespelarinsatser, kanske framförallt från Liv Tyler som jag generellt inte brukar vara särskilt förtjust i och en totalt sett synnerligen effektiv film måste jag säga! – 8/10

Late Night Trains aka Night Train Murders

Late Night Trains aka Night Train Murders – Den här filmen marknadsfördes också som The Last House on the Left 2 och visst finns det likheter med Wes Cravens film. Jag tycker dock inte de är tillräckligt stora för att börja skandera rip-off eller liknande glosor som man kan se lite här och var på nätet. Handlingen i korthet är ganska simpel och heller inte särskilt ovanlig om man sett några rullar i rape/revenge genren. Eller ja.. vanlig och vanlig förresten, det roliga med den här filmen att det faktiskt, trots att övergreppen kanske rent fysiskt utförs av männen så är den en kvinnas lustar som ligger bakom och som orkestrerar och styr småskurkarna precis som hon vill. Det finns också en uppenbar tanke bakom filmen att belysa vart samhället är på väg, att ingen verkar bry sig om någon annan är sig själv och så vidare. En smula seg som film kanske, men med ett underliggande budskap och med några fantastiskt sadistiska scener! – 7/10

Friday the 13th: the Series – The First Season

Friday the 13th: the Series – The First Season – Trots sin titel har den här TV-serien ingenting med vare sig Jason eller Camp Crystal Lake att göra. Det handlar istället om två avlägsna kusiner – Ryan (John D. LeMay) och Micki (Louise Robey) som ärver en antikaffär av sin farbror. Så långt är allt frid och fröjd men det visar sig snart att farbrodern slutit ett avtal med djävulen och att samtliga antikviteter som gubben sålt eller finns i butiken har en förbannelse över sig. Med hjälp av Jack (Chris Wiggins) som kan ett och annat om det ockulta försöker de återbringa alla ondskefulla föremål till ett speciellt valv i källaren, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Trevlig TV-underhållning om man är intresserad av ockultism och förbannelser även om skådespeleriet ibland är riktigt uselt och historierna ibland är väldigt lika varandra. Några kända regissörer, bland annat David Cronenberg bidrar förresten med ett avsnitt då och då. – 6/10

Köp filmen på Axelmusic

End of the Line - 2007 - Tunnelbaneskräck!

De första tio eller tjugo minuterna av denna faktiskt ganska slafsiga och grisiga rulle är ganska bra och det finns en krypande stämning. Den superreligiösa sekten är framställd med en ordentligt krypande stämning och innan man har fått riktigt full koll på deras intentioner är det rent av lite spännande. Eller nja, spännande var kanske att ta i, men intressant i alla fall! Tyvärr händer det sedan något och intresset bara försvinner. Det känns som om man missat att ge ett större djup till filmen, vars historia faktiskt bara mynnar ut i en ganska trist och platt berättelse. Finns det religiösa fanatiker vill jag gärna ha lite mer kropp och själ till varför de är som de är, vad de tror på innerst inne och varför det blivit itutade den propaganda som de så benhårt tror på. I stort sett inget nytt under solen och ska man prompt se en film i tunnelbanemiljö rekommenderar jag hellre Creep eller The Midnight Meat Train! – 5/10

The Sting aka Blåsningen

The Sting aka Blåsningen – Det här är en av mina favoritfilmer – alla kategorier. Den är i stort sett helt perfekt. Skådespelarinsatserna är mycket bra och det gäller inte bara de största namnen Robert Redford och Paul Newman, heller inte Robert Shaw även om han är sanslöst bra i denna. Nej, även det mindre rollerna, besatta med folk som inte riktigt är lika kända, funkar strålande. Kanske hjälper själva tonen i filmen till att framhäva dessa då man verkligen lever i illusionen att det här är en verklig berättelse och inte bara en filmad historia. Det är väl egentligen ett av de bästa vitsord man kan få men det slutar inte där. Det är en perfekt avvägd, jag skulle nästan vilja kalla det för heist, även om det kanske inte strikt talat faller in under denna subgenre, film som både underhåller och lockar till skratt. Lägger man också till den fabulösa musiken av Scott Joplin, som definitivt hjälper till att sätta den rätta tidsprägeln på filmen råder det inget som helst tvivel om att vi faktiskt pratar om ett mästerverk här! – 10/10

Slapshot

Slapshot – Det här är onekligen en kultklassiker av stora mått och bör naturligtvis ses som ett referensverk alla dagar i veckan. Frågan är dock hur bra den egentligen är? Jag kan väl inte påstå att det tillhör mina absoluta favoritfilmer och jag vet inte ens om jag tycker den är särskilt underhållande som film. Visst, det finns vissa avsnitt i den som alltid funkar men många gånger tycker jag det är ganska omogen humor med slagsmål och annat som hör hockeyrinken till. Man tar väl det ett par steg för långt kanske men man måste ge en eloge för att man kör idén fullt ut och inte stannat vid några halvmesyrer. Bland skådespelarna hittar vi bland andra Paul Newman. – 5/10

M*A*S*H

M*A*S*H – Innan den kända TV-serien med samma namn kom till gjorde Robert Altman den här stjärnspäckade komedin om 4077:e mobila sjukvårdsenheten 1970. Medverkar gör, bara för att nämna några av de största namnen, bland annat Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall. Men den som kanske är mest förknippad, både med filmen och framförallt TV-serien är nog Gary Burghoff som spelar Korpral ”Radar”. Det är han som egentligen har koll på allting i hela lägret och som faktiskt många gånger ser till att allting fungerar som det ska. Det är en makalös film i alla avseenden och mycket underhållande trots att den egentligen behandlar ett väldigt allvarligt ämne och utspelar sig mitt under Koreakriget. Dialogerna är fullständigt briljanta och hur cyniska som helst och jag kan inte annat än att rekommendera filmen å det bestämdaste! – 10/10

Quarantine

Quarantine – I avdelningen karbonkopior har vi idag kommit till den amerikanska varianten av spanska [Rec]. Jag förstår inte riktigt vitsen med att göra om den här filmen när man inte gör något direkt nytt med den. Ok, jag ska väl inte påstå att jag är hundra procent säker på att allt verkligen finns med i den spanska förlagan, det fanns några enstaka scener som jag inte kände igen, men på det hela taget är det exakt samma film – fast på engelska. Överlag en besvikelse även om man såklart inte kan vara helt säker på att den här faktiskt inte hade varit mer spännande om man inte på förhand, via den spanska filmen, vetat precis vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Helt klart en onödig film, som visserligen är kompetent gjord men som inte kommer i närheten när det gäller spänning! – 6/10

The List aka Deception

The List aka Deception – Seg thriller, som till en början centrerar sig kring en telefonlista där mäktiga och rika eller betydelsefulla personer inom affärsvärlden är involverade, och till vilken man kan ringa om man vill ha obunden sex. Det utvecklas senare till något mer liknar en klassisk bedragarfilm där det inte är jättesvårt att räkna ut hur det egentligen ligger till. Stabila skådespelarinsatser av Ewan McGregor, Michelle Williams och Hugh Jackman är till filmens fördel men rår inte på den trista berättelsen och det långsamma berättartempot. – 3/10