AO: Den siste Neandertalaren – 2010 - Ett hisnande äventyr!

Regi: Jacques Malaterre

2010

Äventyr

Att vara den sista i sitt slag måste vara den största mardrömmen av alla. Att veta att ingen kan följa efter att ens eget liv har upphört. Det ligger något laddat i orden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men ska sanningen fram så väcktes mitt intresse för den här filmen på grund av dess omslag. Jag vet inte om jag hade Life of Pi i medvetandet för det finns onekligen något där som påminner om den. Det är väl det vilda djuret i förhållandet till människan jag tänker på förstås. I den här är det dock en betydligt mer övergående fas än i Life of Pi.

Filmen utspelar sig för 30.000 år sedan och bara det är väl en bedrift tycker jag. Det man utgår ifrån är att det ännu är oklart varför Neandertalaren dog ut. Om det bara var Homo Sapiens som utrotade dem eller om det var frågan om en sjukdom kan man bara spekulera i. Tittar man på filmen kan man få en möjlig förklaring till hur det hela gick till. Man får tänka sig lite själv.

Men det viktigaste med filmen är inte utrotningen, eller att någon faktiskt är den siste att dö ut. Så måste det alltid vara, är någon först måste också någon vara sist! Det intressanta är hur utanförskapet framställs. Jag gillar verkligen liknelserna man kan se med det moderna samhället som fruktar det som inte faller in inom ramarna för det ”normala”. Är man inte lika mycket värd för att man ser grotesk ut eller för att man inte har samma intellekt som ”alla” andra? Mänskligheten styrs i mångt och mycket av elitism vare sig vi vill det eller inte. Det var i alla fall vad jag trodde att filmen handlade om tills jag insåg att det egentligen var en kärlekshistoria inte olik den som berättas i Skönheten och Odjuret.

Vi har två helt olika individer, en Neandertalare – den sista, och en tidig Homo Sapiens. Inte den första kanske men ändå i den tidiga evolutionen. Man får höra hur de var för sig har tankar om sin omvärld och om den andre såklart. Det är oerhört intressant hur olika man kan uppfatta världen. Det enda jag har att säga emot det är att det sker på franska. Det är förstås en fransk film och det är inte det. Det hade varit lika illa med engelska eller något annat språk. Det känns bara fel med ett så begripligt språk i evolutionens början. Dock vill jag klargöra att det alltså bara är tankar som förmedlas på detta sätt, inte dialog mellan Neandertalaren och/eller Homo Sapiens. Självklart är detta en nödvändighet för att få narrativet begripligt men det för en konstig effekt som inte riktigt stämmer i huvudet på mig.

Smink och miljöer är helt fantastiska. Hur man har fått till scenen där AO slås med isbjörnen vet jag inte. Det ser oerhört verkligt ut. Om man ser om den några gånger hittar man säkert sekvenser som avslöjar dess hemlighet men det är onekligen väl dolt.

Slutet är oundvikligt men vägen dit är synnerligen intressant och gripande. Det är en storslagen film som helt klart förtjänar att ses med största andakt.

8/10

Recension: Disneys POCAHONTAS - 1995

Pocahontas

Regi: Mike Gabriel, Eric Goldberg

1995

Animerad

Det är svårt att inte se stora delar av den här filmen med en fuktad ögonvrå. Det är onekligen en stor berättelse. Man ska dock inte utgå ifrån att det som berättas på något sätt är historiskt korrekt. För även om Pocahontas har en verklig förebild behöver man inte forska särskilt djupt för att inse att det är en väääldigt romatiserad version av verkligheten vi får se. Om nu ens verkligheten är inblandad överhuvudtaget.

Men det spelar inte så stor roll om historien som berättas är historiskt korrekt eller inte. Det vikigaste är budskapet som framkommer. Själv är jag extra känslig för kärlekshistorier som utspelar sig över de trygga gränserna. Om det är mellan indianer och vita som här eller mellan homosexuella i en miljö där det är oacceptabelt. Tyvärr finns det alltför många miljöer av den typen än idag. Miljöer där förutfattade meningar fortfarande härskar och där den sanna kärleken inte ges möjlighet att spira.

Skulle en tiodel av den handling filmen som bjuder på vara sann, en hundradel av det mod Pocahontas visar vara realistiskt, en tusendel av den påverkan hon har på sin omgivning vara… ja, ni förstår vad jag menar. Själva ideologin är helt enkelt fantastisk – alla människors lika värde!

Naturligtvis måste man vara försiktig när man gör en sådan här film. Man kan inte bara kalla indianerna för ociviliserade vildar och komma undan med det. I vår tid vore det omöjligt att komma undan med en sådan rasistisk kommentar. Man måste vara väldigt noga med att låta indianerna få det sista ordet. Det är den vite mannen som är den stora boven i det hela och det är väl i och för sig historiskt korrekt också. Men man måste som sagt vara oerhört tydlig, i synnerhet eftersom en Disneyfilm av det här slaget i första hand riktar sig till barn. För oss vuxna är det väl så viktigt att poängtera rätt och fel så vi kan lära våra små! Liksom man i filmen liknar det vid – ringarna på vattnet. Någonstans måste man börja men det blir större och större efterhand.

Det är inte första gången jag skriver om filmer där infödingskulturer krockar med den vite mannens ”civilisation”. Ofta har det handlat om betydligt våldsammare filmer än den här men poängen är fortfarande det samma. Frågan ställs, om är omedvetet, till åskådaren, vad är det som är civiliserat? Är det jakten på guld eller är det att leva i fred med naturen? Jag inser förstås att jag förenklar väldigt mycket nu men essentiellt är det väl egentligen inte svårare än så.

Jag gillar som sagt filmens budskap väldigt mycket. Jag tycker Disney tar sitt ansvar och det är värt mycket att ett sådant globalt bolag försöker vara förebild. Det kan säkert påverka en och annan unge och som klyschan säger, påverkar det bara en enda i rätt rikting är det värt det. Jag är inte lika förtjust i all musik som förekommer. Det är väl inte lika mycket som det är i vissa av Disneyfilmerna men jag ser hellre humorn som fanns i de tidiga filmerna där musiken blev ljudeffekter än de här musikalfilmerna.

Som vanligt har jag tittat på filmen med svenska röster, vilken jag alltid gör när det gäller animerad film (om det går). I rollerna här vi Heléne Lundström (Pocahontas), Tommy Nilsson (John Smith), Stefan Ljungström (Ratcliffe) och Martin Timell (Thomas). Särskilt Stefan Ljungström är väldigt passande tycker jag! Bland de engelskspråkiga rösterna hörs bland annat Mel Gibson och Christian Bale.

7/10

Bilder: © Disney

Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Recension: Cannibal Holocaust - 1980

Cannibal Holocaust

Regi: Ruggero Deodato

1980

Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!

Amazonia - 1985 - en verklig historia?

Amazonia

Aka: The Catherine Miles Story

Regi: Mario Gariazzo

1985

Äventyr

Terminen är slut för Catherine Miles (Elvire Audray) som går på internatskola i London. Hon åker hem för att spendera sommaren med föräldrarna på deras ranch i Amazonasdjungeln. Under en båtfärd på floden, nära stora outforskade områden av djungeln, attackeras de och hennes föräldrar omkommer. Huvudjägare tar deras huvuden som troféer och Catherine som fånge till sin by långt inne i djungeln. Hon tvingas nu adoptera deras seder och med hjälp av krigaren Umukai (Will Gonzales) som blivit förälskad i henne lyckas hon överleva. Efterhand som chocken släpper och ju mer hon verkligen inser att Umukai verkligen älskar henne och har ett ädelt hjärta, desto mer upptas hennes sinne av flykt. När hon dessutom får lära sig att allt inte är som det verkar med föräldrarnas död tar hennes hämndinstinkt över fullständigt.

Den här filmen gör direkt anspråk på att berätta en verklig historia och att det vi ska få se är rekonstruerade händelser från Catherine Miles rättegång. Man går också så långt att man låter kameran filmen en påstådd intervju med den riktiga Catherine Miles vid Themsen efter som hon numera påstås bo i London. Det är ett lyckat grepp och blandat med rättegångsscener tvärsigenom hela filmen berättas historien på ett mycket dokumentariskt sätt. Kanske är det också därför man försökte haka på Cannibal Holocausts framgångar genom att betitla filmen som en uppföljare till denna succé. De har dock inget att göra med varandra.

Skulle du dessutom vara ute efter en renodlad kannibalrulle har du hamnat helt fel. Filmen innehåller nämligen ingen regelrätt kannibalism på något sätt och den enda referensen till sådana aktiviteter är en av de rivaliserande stammarna i området. Vad som däremot finns ganska gott ont är välutfört gore och en hel del nakna bröst också! Det hör väl ihop lite med genres natur och handen på hjärtat skulle det väl se ganska löjligt om infödingarna sprang runt med allt för mycket kläder på sig? Men makeupeffekterna är som sagt skickligt gjorda och de få gånger budgeten eller talangen inte räckt till löser man det genom listiga kameratricks så det ser bra ut i alla fall!

Men det här är en film som har mer än bara ytliga goreeffekter att frossa i. Karaktärernas inbördes relationer är intressanta och i vanlig ordning framställs ”vilden” som mer sofistikerad än den ”civiliserade” vite mannen. Det är också en film med fina naturbilder, både vackra och ovanliga miljöer och scener där t.ex. en leopard fångar en liten apa för att kalas på - allt för dokumentärkänslan och realismen.

Helt klart en av de bästa djungelfilmerna jag har sett och helt klart rekommenderar till den som är intresserad av sådant!

Frozen River - 2008 - Betydligt bättre än vad man kan tro!

På pappret inte en särskilt upphetsande film kanske. Detta förstås om man undantar den rad priser och utmärkelser, för både bästa film och för bästa skådespelerska som filmen både vunnit och blivit nominerad till. Men handlingen är egentligen försvinnande enkel och borde inte hetsa upp någon till intresse. Men det gör den ändå! Det tar inte särskilt lång tid innan man är helt fast i filmen och man inte kan vänta på att få veta hur det ska utveckla sig härnäst. Men framförallt är det verkligen en skådespelarfilm. Melissa Leo, som gör huvudrollen är hur trovärdig som helst och samspelet med Misty Upham, som spelar den smugglande indianskan är magnifikt! Hur är förstås också mycket passade i sin roll och de kompletterar varandras desperation mycket bra! Små sidohandlingar, till exempel med Ray Eddys (Melissa Leo) söner – T.J. och Ricky, gör filmen än mer intressant och lockande och helt klart bland det bästa jag har sett i år så långt! – 9/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

District 9

District 9 – Filmen börjar i form av en dokumentär, eller i alla fall en mockumentär, där en annorlunda verklighets historia berättas. Att nyttja sig att greppet att berätta filmen som om det vore sanning, men nyhetssändningar, intervjuer och så vidare är väl i sig inget fel men inget jag förväntade mig och, ärligt talat, inte särskilt väl utfört. Med det menar jag absolut inte att det skulle vara dåligt utfört på något vis, men tempot i berättandet är så långsamt att det blir riktigt tråkigt att se filmen redan efter några få minuter. Längre fram byter man stil och frångår allt eftersom den dokumentariska berättartekniken för att övergår till en mer konventionell action- och science fiction rulle. Denna del av filmen är klart mer underhållande även om man behåller en fladdrande kamera, som för att förstärka verklighetskänslan, filmen igenom. Likheter med verkligheten, metaforer med ett apartheidsystem eller förföljelsen av indianer är stor, men om man inte hade mer att säga än så tycker jag att man gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt! Jag kan gå med på att filmen är välgjord och att CG-effekterna är hur bra som helst, men innehållet har lika mycket djup som en vattenpöl. Nä, det här var inte min stil på film, vilket naturligtvis också avspeglar sig i betyget. – 5/10

Köp den på Axelmusic!

The Gods Must Be Crazy II

The Gods Must Be Crazy II – Om jag mindes första filmen med förtjusning så var det inget som inkluderade denna uppföljare i alla fall! Samma typ av slapstickhumor, uppsnabbade filmsekvenser för en komisk framtoning och så vidare. Fast här finns det inte mycket av den genialitet som var närvarande i första filmens inledning. Här är det mer pang på rödbetan och historien är mer gullig än rolig många gånger. Visst finns det komiska poänger och det vet i tusan om inte den här är jämnare än den första filmen som hade både högra toppar och djupare dalar. Funkar att se på som underhållning för stunden men har sett sina bästa dagar. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

The Gods must be Crazy

The Gods must be Crazy – När jag såg den här I min ungdom tyckte jag den var hur bra som helst och jag mindes den som en hejdlös skrattfest. När man ser om sådana filmer blir man dock allt som oftast besviken och så även denna gång. Inledningsjämförelserna är fullständigt briljanta och ironin klär filmen som en smäck, men den slapstickhumor, eller vad man ska kalla den tilltalar mig inte lika mycket längre. Det blir fånigt och tramsigt och utan den eftertanke som inledningsscenerna utlovar. Själva grunden i filmen, att någon kastar ut en coca-cola flaska från ett flygplan är egentligen så dum att det inte finns. Dock fungerar den som en utmärkt symbol för västerlandets korruption, ägandets baksida och allmänt fördärv för bushstammen. Några småskratt lockar den väl fram i kulturkrockarna men överlag en ganska dum historia. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm