Recension: Dark Water - 2005

Dark Water

Regi: Walter Salles

2005

Horror

Mor och dotter flyttar, efter en separation med maken/fadern, in i en sjabbig lägenhet i ett mindre attraktivt område. Men även om vårdnadsprocessen är jobbig och tär på moderns psyke så är det inte det enda problemet. Mystiska ljud och händelser i det nya boendet gör att Dahlias fantasi börjar skena iväg. Hon börjar själv mer och mer intressera sig för den mörka vattenfläcken i lägenhetstaket och finner att något mystiskt börjar hända med henne. Till råga på allt har hennes dotter en låtsasvän som bär samma namn som den försvunna flicka i lägenheten ovanför…

Den senaste i raden av alla remaker från Hollywood, en ganska onödig sådan också. Inte för att den är mycket sämre än många av de andra som gjorts efter asiatiska succéfilmer de senaste åren, nej snarare bättre faktiskt! Detta kanske beror på att man faktiskt inte ändrat speciellt mycket. Framförallt är det i början som man känner igen filmen nästan scen för scen och man har till och med imiterat det japanska bildspråket till viss del – mycket statisk kamera ur spännande vinklar.

Men även om den här nu skulle råka vara bättre än mycket annat är det inte speciellt bra ändå. Varför göra en exakt kopia om man nu prompt måste göra om? Vore det i så fall inte mer acceptabelt att göra en tolkning av den ursprungliga filmen?

Jennifer Connolly, som spelar modern Dahlia, imponerar kraftfullt. Hon visar åter igen att hon är en skådespelerska att räkna med och att det faktiskt nu gått ganska många år sedan hon trollband oss i Argentos Phenomena. Hon ser gammal och tärd ut och det var precis vad rollen krävde det!

Förutom denna insats finns det faktiskt inte mycket dramatiskt att säga om filmen. Det är varken speciellt intressant eller spännande och jämför man den här med originalet finner man snabbt att allt som var oklart i den japanska filmen och som krävde lite extra tankekraft för att förstå är fullständigt solklart i den här. Inget lämnas åt fantasin och även om jag inte vill sträcka mig så långt som att kalla den här för övertydlig ligger ändå begreppet nära till hands.

Man skulle dock kunna påstå att man lagt ned mer fokus på själva dramahistorien – vårdnadstvisten och Dahlias psykiska tillstånd än i originalet och därmed skulle man kunna få ut någon poäng av den. Jag tycker dock inte att detta räcker och historien är inte tillräckligt kraftig för att se filmen ur ett dramaturgiskt perspektiv.

En tråkig och meningslös remake där Jennifer Connolly bör omnämnas!

Recension: Das kabinett des Dr. Caligari - 1920

Das kabinett des Dr. Caligari

Regi: Robert Weine

1920

Horror

Francis (Friedrich Feher) berättar en historia om sin vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) och sin fästmö Jane (Lil Dagover). Han berättar om hur Alan tar med honom på en utställning där de möter Dr. Caligari (Werner Krauss). Caligari visar upp en sömngångare vid namn Cesare (Conrad Veidt) som han kan kontrollera och som kan förutspå framtiden. Alan frågar hur länge han har kvar att leva och Cesare svarar: fram till gryningen. Profetian går i uppfyllelse när Alan blir en i raden av mystiska mordoffer som verkar följa Caligaris fotspår. Francis misstänker att Caligari ligger bakom men polisen ignorerar honom så han börjar göra en egen undersökning varvid han upptäcker att Caligari beordrar Cesare att utföra dåden. Caligari försvinner men Francis spårar honom till ett dårhus och upptäcker att Caligari är chef där, eller är han?

Har man aldrig sett en stumfilm kanske man inte ska börja med den här. Det är kanske inte den mest lättillgängliga och det kväver trots allt en del av tittaren att avstå från dialog och förlita sig helt på agerande. Det tar ett tag att vänja sig vid textskyltar osv. Å andra sidan kan det vara en fördel också, man slipper ju distraheras av dialogen och kan lägga allt krut på underliggande budskap osv.

Just i den här filmen tyckte jag första att textskyltarna var svårlästa då de stod i ett spretigt teckensnitt. Nu när jag sett filmen förstår jag att det måste vara så, för även om ingen talad dialog finns så finns känslan kvar att förmedla. Det görs effektivt via olika stilar på textskyltarna. Nåja, nog tjatat om dessa.

Allt eftersom filmen går blir den bara bättre och bättre. Framför allt slutet är mycket bra med många vändningar och twists vilket gör att man aldrig känner sig säker på vart filmen är på väg. Miljöerna är passande och i högsta grad surrealistiska vilket ger filmen ytterligare en dimension. Det kanske känns som lite mycket studioinspelning på sina ställen men man måste komma ihåg att den här filmen gjordes redan 1920. Man måste se den med det som utgångspunkt. Givetvis hade man kunnat göra en bättre film rent tekniskt idag.

Det är lätt att se att många av nutidens filmskapare har inspirerats av den här filmen, Tim Burton inte minst. Han har använt många grepp från den här filmen genom årens lopp så inflytelserik måste man säga att den är.

Även om det inte är den bästa filmen från den här tiden jag har sett skulle jag rekommendera den om man har lite intresse av film i den här genren eller den här tiden. Om inte annat så i utbildnings/referens syfte.

Cold Eyes of Fear - 1971 - Inte en giallo i vanlig mening

Cold Eyes of Fear

Regi: Enzo G. Castellari

1971

Thriller

Peter (Gianni Garko), som just raggat upp den lättfotade Anna (Giovanna Ralli), är på väg till sin farbrors villa för lite rajtan-tajtan. Han anar inte ett välkomnande av den beväpnade Quill (Julián Mateos) som brutit sig in i huset och håller dem i ett järngrepp. Snart står det dock klart att Quill bara är en hantlangare åt den verkligen skurken – Welt (Frank Wolff) som till varje pris vill hämnas på Peters farbror, som är domare, för en gammal oförrätt. Peter och Anna måste nu ta till alla tillgängliga medel för att överlista och framförallt överleva kvällen…

Det här är väl egentligen ingen giallo i vanlig mening. Den innehåller inget komplicerat mordmysterium och det finns således ingen direkt utredning och en okänd mördare saknas också. Däremot så saknas inte estetiken och faktum är att den här är helt klart en av de snyggaste filmerna jag har sett på länge. Vinklarna och kameraarbetet är innovativt och mycket intressant att titta på.

Det där låter som en bra början eller hur? Som om inte det vore nog är det faktiskt ganska spännande utan att man egentligen behöver undra någon gång hur saker och ting hänger ihop. Giovanna Ralli har ögon som få andra och varenda kvinna borde egentligen vara abnormt avundsjuk på henne. Jag vet inte om titeln syftar på hennes ögon eller inte, men de är i vart fall de enda som är värda att nämnas. Hon funkar också mycket bra som skådespelerska i sin roll som ska vara ganska sexig. Givetvis är det inget explicit för henne då hela skådespelarensemblen är riktigt trovärdig.

En berättarteknik som inte är helt ovanlig i genren används, nämligen nyttjandet av tillbaka blicka för att visa ett tidigare händelseförlopp. Dock är det inte frågan om att avslöja själva grunden till Welts hämnd begär utan snarare för att åskådliggöra vad som hänt innan han kom till huset för att hålla gisslan. Att han är ute efter papper som finns någonstans i huset och som, enligt hans plan, ska kunna användas till att visa att Peters farbror – domaren, är korrumperad är från början uppenbart. Detta skapar också en intressant relation till medhjälparen Quill, som bara är ute efter pengar.

Så vill du se en nervkittlande thriller, som jag inte riktigt tycker faller under epitetet giallo, där själva mysteriet inte handlar om en mordgåta utan snarare om en tidigare rättsprocess där någon anser sig ha blivit orättvist behandlad, ska du definitivt se denna. När det kommer omkring tycker jag nog förresten att etiketten ”terror” passar bättre in på filmen. Det är personer som hålls som gisslan och även om den inte är lika starkt stilistisk som några av de mest kända filmerna i genren (Rabid Dogs eller House on the Edge of the Park) eller att personerna inte tvingas till förnedring, vilket är brukligt, är det en av de bästa filmer jag har sett på ett bra tag nu!