Recension: Silent Assassins

Jag har väl redan nämnt det vid flera tillfällen, i stort sett vid samtliga tillfällen då jag har skrivit om en film som Linda Blair medverkar i, men jag har någon konstig fascination för henne. Den här har Linda Blair på omslaget och visst medverkar hon, men det inte mycket inte. Istället är det frågan om en mycket liten roll i en film där istället Sam Jones och Jun Chong har huvudrollerna. Vidare är det en actionfilm med lite karatesparkar här och där som andas till ChuckNorris vibbar (Tänk A Force of One eller så) som har en B-aktig charm även om den är seg och verkligen inte särskilt välspelad. En biokemist kidnappas och tvingas dela med sig av sina kunskaper för att en gangster ska kunna tillverka ett biokemisktvapen. En ganska stereotypisk handling och en ganska stereotypisk film som jag kanske inte kommer att se om på ett bra tag. Men Linda Blair är som sagt med och det var egentligen en enda anledningen till att jag köpte och såg den och det får väl räknas för något. 

4/10

X-Men 2 - 2003

Jämförelser med första filmen är förstås ofrånkomliga och i den jämförelsen står sig den här sig slätt. För även om första filmen inte var något mästerverk i berättarteknik fanns det ändå en charm och någon sorts originalitet över den. Det här blir mest som en actionfilm i mängden bara. Det känns som om man försöker lite för mycket och de actionsekvenser som finns är ganska ordinära. Inte för att det inte ser bra ut, för det gör det onekligen, men det är ändå inget man lyfter på ögonbrynen för. Det är en typisk uppföljare som exploaterar de som en uppföljare ska exploatera. Det finns inga direkta underliggande budskap, såsom första filmens nazijämförelser, utom lite grand på slutet då kanske där man konstaterar att man antingen kan lära sig något av historien eller upprepa samma misstag om och om igen. Skådespelarinsatserna är väl ungefär likvärdiga, Patrick Stewart har inte mycket utrymme, Ian McKellen något mer och Hugh Jackman, som Wolverine kanske mest. Det är också hans karaktär som driver filmen framåt kan man säga så hans mystiska karaktär är höljd i dimmor. Allt som allt underhållande för stunden men inget som ger några bestående intryck. 

5/10

Recension: Fragile

Fragile

Aka: Frágiles

Regi: Jaume Balagueró

2005

Horror

Amy (Calista Flockhart) är den nya nattsköterskan på ett barnsjukhus ensligt belägen på den lilla ön Isle of Wight. Det tar inte särskilt lång tid innan hon upptäcker att något mystiskt händer på den nedlägningsdrabbade kliniken och strax är hon i full gång med sina egna undersökningar av de misstänkt övernaturliga händelserna. Snabbt snappar hon upp legenden om den lilla mekaniska flickan Charlotte som sägs spöka på det övre våningsplanet, ett våningsplan som varit avstängt sedan femtiotalet och till vilket hissen inte längre går. Det finns inte ens en knapp för det längre, den har sedan länge fallit bort. Undan för undan kommer hon allt närmare sanningen och den lilla flickans öde, men allt är inte som det verkar – eller är det?

Inledningsvis upplever jag den här filmen som väldigt seg och onödigt berättande, jag får också vibbar av Guillermo del Toros – The Devils Backbone och undrar hur i hela friden filmen ska lyckas leva upp till mina förväntningar då. Jag sitter också och småirriterar mig på småsaker som hur Elena Anaya egentligen gestaltar sin roll som den andra sköterskan Helen.

                         

Inget av det där har emellertid någon betydelse en stund senare för det här är en film som eskalerar sin stämning hela tiden och bygger upp ett crescendo av skräck i slutändan. Dessutom finner jag det, så här med facit i hand, tämligen nödvändigt med den bakgrundsfakta som efterhand presenteras i filmen. Till exempel att Amy ännu inte förlåtit sig själv för en händelse i tjänsten hon egentligen inte kan lastas för. Ett misstag säger hennes kollegor, försumlighet säger hon själv. Detta kan mycket väl vara hennes drivkraft och ligga bakom den beskyddande instinkt hon har över barnen.

Lyckligtvis har man heller inte bara fastnat i fällan att göra en skrämmande film med plötsliga effekter och ljud man hoppar till av. Nej, det finns helt klart en djupare spänning än så har sin grund i en blandning av karaktärernas trovärdighet (ja, även Elena Anaya är trovärdig trots min tidigare kommentar) och effektfullt utnyttjande av klichéer. Det vill säga vetskapen om dem och hur man undviker dem på ett sätt som emellanåt lurar publiken. Denna medvetenhet gör också att man kommer undan med en del vinklingar i historien som annars kulle vara så fulla av floskler att resultatet skulle bli outhärdligt.

Det är också tydligt att man låtit sig inspireras av de asiatiska filmer som rönt så stor framgång i västvärlden på senare år. Man kan kanske inte peka på specifika händelser som är hämtade från den och den filmen men det finns helt klart ett liknande upplägg på själva spökhistorien. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket (som om det vore någon nyhet) men jag kan i alla fall säga så mycket som att ett par av filmens twists överraskade mig en hel del, dock gör man sedan misstaget att förklara dessa lite för mycket och det är väl främst detta som drar ned filmen från ett absolut toppbetyg för min del. Som det blir nu hamnar det bara snäppet under, men det är ju å andra sidan inte så illa i dagens skräckfilmsklimat, där allt tydligen ska vara äckeleffekter och tortyr.

Fragile är verkligen en klassisk spökfilm med inspiration från Asien som jag rekommenderar mycket mycket starkt!

10/10