Amer - 2009 - ett magnifikt bildspråk

Amer

Regi: Hélène Cattet, Bruno Forzani

2009

Thriller

Njutafilms

En tredelad löst sammanhängande historia om en flicka/kvinna som på olika sätt råkar ut för mystiska händelser. Redan som barn tycks hennes döda morfar förfölja henne och liknande händelser förföljer henne sedan genom livet. Allt med en touch av sexuell attraktion…

Jag slog upp det franska ordet ”amer” som utgör titeln av den här filmen med hjälp av en av Internets alla tjänster för ändamålet och kom fram till att det betyder ungefär ”bitter”. Det passar rätt bra med filmens kontext även om jag kanske inte kan förklara det i ord. Det är mer en sådan där känsla som man få ibland av bildspråket och musiken kombinerad. Det känns bittert helt enkelt.

Det är också en smula bittert, åtminstone för min personliga del, att jag inte uppskattade filmen mer än vad jag gjorde. Jag hade byggt upp otroliga förväntningar och tyvärr föll den lite platt. Man försöker sälja den som en giallo – en italiensk thriller, trots att den är fransk men det har jag verkligen inget emot. Jag anser inte att man måste följa terminologin strängt och det finns flera franska och spanska filmer som är mer giallo än de italienska ekvivalenterna.

Men jag kan inte få det till en giallo ändå, åtminstone inte i konventionell mening. Det finns visserligen mysterier längs vägen men ingen utpräglad röd tråd och definitivt inget mordmysterium som den mest stereotypiska giallon brukar ha. Den är däremot väldigt vackert filmad och det är där behållningen kommer in i bilden. Det är sexuellt insinuerat mest hela tiden. Nja, kanske inte precis i början av historien som handlar om flickan innan hon blir kvinna så att säga. Denna del påminde mig dock en smula om Mario Bavas antologi Black Sabbath, och då i synnerhet the Drop of Water. Men att jämföra den här med ett sådant mästerverk känns lite som ett helgerån, en skymf faktiskt. Det påminner men kommer ändå inte i närheten av intensiteten i Mario Bavas film.

Och däri ligger lite av problematiken med hela filmen. Den är tråkig och det är oerhört svårt att intressera sig för den. Allt krut tycks ha lagts på bildspråket (som är magnifikt) på bekostnad av ett intressant innehåll. Det är synd, för det fanns onekligen potential att skapa något klassiskt.

Anamorph - 2007 - En film som underskattar publiken

Anamorph

Regi: Henry Miller

2007

Thriller

Det har nu gått fem år sedan den beryktade fallet med seriemördaren ”Uncle Eddie” klarades upp. Det vill säga, om det nu verkligen klarades upp för nu verkar det figurera nya fall som påminner om dem. Polisen är förtegen och vet inte om det handlar om en Copycat eller om det verkligen är så att den man som man knöt fallen till för fem år sedan i själva verket var oskyldig och om den verkliga mördaren i så fall kom undan. Stan Aubray (Willem Dafoe) som utredde de ursprungliga morden kallas åter in på fallet. Framför honom målas ett groteskt händelseförlopp upp där man inte kan vara säker på någonting och framförallt inte lita på sina egna ögon.

Den här typen av thrillers, med en polis på dekis efter ett långdraget och ansträngande fall, kanske seriemördare som här, går det väl tretton på dussinet av. Vill man lyckas med premisserna gäller det således att verkligen sticka ut från mängden och göra någonting annorlunda med det. Tyvärr lyckas inte det här och alltihop blir bara en enda ljummen gröt som visserligen funkar som bukfylla men som inte ger någon bestående näring och definitivt inget man håller sig pigg av en längre stund.

                                                    

Skådespelarmässigt är det helt ok, men inte mycket mer än så och jag blir faktiskt lite besviken av att man underskattar publiken på det här sättet. Man kunde väl åtminstone försökt utveckla storyn lite och inte förlita sig på de få (och ganska billiga) kameratricks som används för att gestalta tillbakablickar. Det finns heller inte någon egentligen jakt på mördaren och inte ens några misstänkta och/eller villospår läggs ut. Nej, filmen baserar sig i stället på att följa Aubray (Dafoe) och hans sätt att bearbeta sina intryck. Att han varit med och utrett originalfallen är uppenbart och att det påverkat honom på alla möjliga sätt likaså, Han mår verkligen inte bra, men att spendera 99 minuter på att visualisera detta faktum kräver mer talang än vad denna film kan uppbringa.

Dock vill jag påstå att mördarens metoder är ganska underhållande. Det handlar inte om en vanlig dussinmördare i den bemärkelsen, utan snarare om en kall och beräknande, närmast artistisk, människa som verkar se sina mord som ett slags konst. Jag tycker nog att man kunde ha utvecklat detta lite mer och på så sätt fått lite mer originalitet i filmen.

Vår egen Peter Stormare medverkar förresten också i filmen. Han har en mindre roll men jag tycker han sköter sig utmärkt. Faktum är att det är nog han som gör det största intrycket och spelar skjortan av både Willem Dafoe och Scott Speedman utan större ansträngning. Hans roll är förvisso inte mer mångfacetterad än deras men han har lite mera utstrålning, i alla fall i just den här filmen och så är det ju lite roligt att lyssna när han försöker prata amerikansk engelska. Jag säger inte att han har ett dåligt uttal, men det är trots allt uppenbart att han inte är infödd amerikan!

Recension: Killer Wave

Killer Wave – Tsunamis är väl inte det vanligaste föremålet för katastroffilmer och i synnerhet inte sådana skapade av människan. Men det är precis vad den här filmen handlar om och till en början är det uppfriskande. Jag gillar vatteneffekterna som allt som oftast kan förstöra en film som den här men tempot är lite väl lågt emellanåt. Det är oftast inte frågan om någon katastroffilm överhuvudtaget utan snarare en film om konspirationer och penninghungriga företagsledare. Fast det sistnämnda är ju inte direkt ovanligt när det gäller katastroffilmer, jag tänker på fuskbyggen och liknande. Hur som helst blir det lite segt framåt slutet och eftersom det här är en miniserie gjord för TV har den ett lite annat upplägg än om det hade varit en regelrätt film. Nu när jag tänker efter så har det varit oerhört mycket katastrof-TV-film för mig de senaste månaderna. Har jag ser Katastroffilm så har det varit miniserier gjorda för TV. Det här är inte den bästa av dem men om man är intresserad av genren finner man säkert intresse här också. Det är lite mer teknologi än vanligt och den känns på något sätt mer trovärdig än många av de andra. Den är som sagt var bara lite väl seg framåt slutet. 

5/10

Recension: Devil

Devil – Fem personer fastnar i en hiss och efter att klaustrofobin och paranoian slagit in börjar mystiska och övernaturliga saker inträffa, en efter en går de ett våldsamt öde till mötes. Det här är väl på pappret ganska tilltalande premisser och filmer med övernaturligheter brukar alltid vara intressanta. Tyvärr är det lite segt och handlingen är lite för långsam, det finns ingen riktig stake i den om man säger så. Det är absolut sevärt och helt ok, men det lilla sista för att det ska kunna bli riktigt spännande saknas. Själva djävulsmytologin känns genomarbetat och skådespelarinsatserna är det inte något fel på heller. Men det är svårt att göra en film med bara ett par olika scener att arbeta med. Lyckligtvis är det inte i hissen hela tiden allting utspelar sig, vi får också följa de som bevakar, säkerhetspersonalen och polisen helt enkelt. Det ger en bra balans och hjälper säkert upp filmen en aning också men på det hela taget är det en ganska medelmåttig betraktelse enligt min mening. 

6/10

Recension: Transformers: Dark of the Moon

Transformers: Dark of the Moon

Regi: Michael Bay

2011

Action/Sci-fi

På månens baksida, den mörka sidan, finns ett kraschat rymdskepp som Autobotarna nyligen fått reda på. Det är ett mytomspunnet och legendariskt rymdskepp som tidigare antagits vara förlorat. Varför detta skepp så skyndsamt lämnade deras hemplanet är något som robotarna hållit hemligt i alla år men nu tvingas berätta för människorna. Mänskligheten i sin tur har hållit hemligt dess existens i många år och redan i rymdålders tidiga barndom utforskat platsen för nedslagen och till och med bärgat en del material därifrån. Autobotarna för smått panik då de inser vilken skepp det är och vad det innehåller. Nu är det bråttom, de måste hinna dit innan de ondskefulla Decepticons kan ta teknologin som kan vinna kriget i besittning. Ombord på skeppet finns också en sargad Sentinel Prime som är Optimus Primes föregångare och mästare och måste räddas till varje pris. Men vilket är priset och är det trots allt inte för högt?

Jag var väl inte särskilt imponerad av den här filmens föregångare även om den första filmen i serien var något bättre. Därför är det med glädje jag kan meddela att den här lyfter sig igen. Det är fortfarande en effektfilm, det är inget tvivel om det, men jag tycker även att handlingen är lite mer intressant än vad den tidigare har varit. Det finns heller inget nyhetens behag att leva på längre, vilket innebär att man måste satsa mer om man ska lyckas. Och det är precis vad jag tycker att man har gjort. Actionscenerna är vildare än förut och man har givit robotarna mera personlighet, i synnerhet Sentinel Prime vars röst görs av min gamle favorit Leonard Nimoy.

Man tycks också ha lånat utseende från honom för jag tycker helt klart att man känner igen vissa drag. Som om inte det vore nog levererar han även ett par klassiska Star Trek citat vilken jag finner omåttligt underhållande. Dessutom finns det en robot som bryter på skotska och som för tankarna till samma Star Treks Mr Scott. Det är svårt att förklara men se filmen så går det säkert upp ett ljus.

Filmens största fiende är dess längd, den hade inte behövt vara två och en halv timme lång. Det finns inte så mycket handling att man klarar att fylla ut allting och en del delar känns både krystade och sega. Har man, som jag, dessutom inte vuxit upp med den animerade förlagan har man kanske heller inte den förkunskap som skulle kunna göra även de mest sega scenerna intressanta och underhållande, är det än större problem att behålla intresset vid några tillfällen.

På det hela taget tycker jag dock att det är en underhållande actionfilm och kanske rent av den bäst av de tre så långt. Jag säger så långt för man lämnar definitivt en öppning för en fortsättning i slutet av filmen. Vi får väl se vad som händer…