Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10

Recension: Någon Annanstans i Sverige – 2011

Det här är en av de där filmerna där det känns rätt meningslöst att försöka sammanfatta handlingen till några få rader. Det händer egentligen inte särskilt mycket, ändå händer allt i den dystopiska byn filmen utspelar sig i. Det finns en centralhandling men den berättas fragmenterat och med en hel del utspel som egentligen inte krävs för att berätta historien. Det är helt enkelt ett porträtt av bygden, en ögonblickbild av vad som sker om man så vill.

Karaktärerna är ganska skruvade och definitivt egocentriska. Jag tror inte det finns någon i hela historien som egentligen är lycklig men det är underhållande att se på hur saker och ting snurrar till sig och hur den tryckta stämningen tillsammans med alkohol får allt att brisera. Skådespelarinsatserna är mycket bra från alla håll och det är en hel del kända ansikten också! Mikael Persbrandt, Sussie Eriksson, Björn Gustavsson, Helena Bergström och en hel massa kända ansikten som jag inte riktigt kan sätta namn på medverkar.

Man sitter förundrad över hur märkliga människor filmen porträtterar, nästan med lite gapande och förvånad min på munnen och det är ofta omåttligt underhållande. Någonstans fastnar kanske skrattet i halsen och sensmoralen i filmen är allt annat än lustig även om man inte kan låta bli att roas. Tyvärr håller det inte riktigt ända fram och när filmen börjar närma sig sitt slut känns det som att det inte riktigt håller ihop längre. Det är helt enkelt en film som egentligen är bättre under tiden som den varar snarare än när den har nått sin upplösning, det finns ju sådana filmer.

6/10

En Fyra För Tre

En Fyra För Tre – Det här är en serie som det inte är helt lätt att få tag på visade det sig. På olika auktionssajter kunde slutpriset för en enda säsong (åtminstone den första) hamna på flera hundra kronor över butikspris. Visserligen verkar allt vara slutsålt överallt och det gör ju förstås att priset skjuter i höjden om efterfrågan finns. Hur som helst så fick jag möjlighet att se alla säsongerna helt nyligen och eftersom jag inte sett dem när de gick på TV 96-97 var det med, både stor nyfikenhet och skepsis jag tog mig an uppgiften! I korthet handlar serien om tre ungdomar som bor tillsammans i en lägenhet, Kristin (Lina Perned), Jessica (Anna Jacobsson) och Tobias (Göran Gillinger). För att hyresvärden – Lennart (Björn Gustafson), som bor på våningen under, ska tillåta Tobbe att bo där måste Tobbe låtsas att han är homosexuell (så inga ”sexorgier” kan förekomma). Lennart är mycket strikt och gammaldags och förhållandet med frun Margareta (Birgitta Andersson) är väl lite knackigt. Hon tjatar på honom om sex och om pengar men han är som han är och han pikar väl henne tillbaka lika mycket han.

De första två säsongerna, med betoning på den allra första, är de bästa och roligaste. Det känns lite som om man försöker mjölka ur för mycket ur det hela sedan. Man börjar upprepa skämten om att de är sena med hyran lite väl mycket och man slarvar en hel del med manuset i de senare säsongerna. Man underskattar publiken helt enkelt och det är något som jag inte uppskattar. I sista säsongen byter till och med Kristin hårfärg och blir stereotypiskt blond, vilket är lite tråkigt. Det var lite av en friskt fläkt att ha henne korkad, fast med mörkt hår under de första tre säsongerna. Det känns också som om man försöker göra lite mycket och det är kanske det som gör att det inte blir lika roligt efter ett tag. Det är bara kul när någon kastar sig på soffan ett visst antal gånger innan det blir tjatigt.

Under alla förhållanden så byter man slutligen ut Lennart och Margareta, mot en ny hyresvärd – Bjarne (Göran Rangerstam), som är fanatiskt intresserad av dansband, under sista säsongen. Det kanske är ett desperat att förnya serien, vad vet jag, och det funkar väl till viss del, men samspelet mellan hyresvärden och hyrestagarna blir aldrig riktigt lika bra. Bjarne som karaktär är inte lika klockren som Lennart och Margareta var.

Det är gått om (medvetet) överspel genom hela serien, framförallt av Göran Gillinger, men även av många av de andra, Göran Rangerstam inte minst. Men Björn Gustafson håller måttet hela vägen och är en fantastisk skådespelare! Jag har sagt det förr men det tål att upprepas! Självklart förekommer det också en del gästskådespeleri i serien och om man bara ska nämna några namn kan man ju ta Mickel Dubois och Mi Ridell till exempel.

Tyvärr kan jag inte hänvisa till någon inköpsplats denna gång men om du hittar de första säsongerna tillräckligt billigt någonstans så tycker jag helt klart att du ska slå till!

Oj Då, En Till!

Oj Då, En Till! – En fars i översättning av Sven Melander, med bland annat Kent Andersson, Meg Westergren, Ulf Brunnberg och sist men inte minst Björn Gustavsson, från 1987. Som i många farser handlar det om missförstånd mellan de olika inblandade som alla får olika mycket information om saker och ting och där vi i publiken måste vara mycket vaksamma då det hela håller ett högt tempo! Björn Gustavsson är helt fantastisk i de tre(!) huvudrollerna! Det är snabba byten mellan hans olika karaktärer och jag har sällan varit så imponerad av en skådespelare! Handlingen är inte rolig från början, som alltid tar det en bra stund innan man hunnit presentera så mycket fakta att man kan börja skämta. Efter en stund ligger man dock dubbelvikt och tjippar efter andan, mycket på grund av Björn Gustavssons briljans, men också tack vare den komiska dialogen och de ”dåliga” ordvitsarna. Det är välskrivet och välspelad och hur kul och förvirrande som helst i slutändan! – 8/10