Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959



Ryttare i Blått
Regi: Arne Mattsson
1959
Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.






Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10