Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Die Zombie Zombijäger - Sickfilms utgåva

Eftersom jag redan har recenserat själva filmen Die Zombiejäger sedan tidigare tänkte jag göra något jag nästan aldrig gör med denna och skriva lite om själva utgåvan istället. Jag har få, om ens några, riktiga tungviktare när det gäller mängder av extramaterial i mina hyllor och den här utgåvan från Sydsvenska Sickfilms stoltserar alltså med hela två diskar lull-lull.

Först ut är några scener bakom kulisserna där man får lite mer kött på benen om hur det gick till innan själva tagningarna och lite briefing av skådespelarna från filmens regissör Jonas Wolcher och sådant. Avsnitten avslutas med att vi får ta del av hur själva scenen sedan egentligen blev, ganska intressant faktiskt!

Det finns också en telefonintervju med någon av zombiestatisterna av Jonas Wolcher. Säkert intressant för den som är i faggorna att starta egna projekt i zombiegenren, sådana tycks ju växa på träd numera, men inget jag fastnade för alls faktiskt. Däremot är det ganmska intressant att ta del av hur själva sminkningen gick till och man får säga att Jonas Wolcher och teamet faktiskt är ganska duktiga på att få fram olika makeupeffekter! Det är fascinerande att se hur en människa sakta transformeras till en zombie med hjälp av lite smink. Fantastiskt egentligen!

Som lök på laxen bjuds vi också på filmens soundtrack som är inkluderat på en utav diskarna och så vitt jag förstår är det här enda sättet att utforska denna musik i sin helhet, åtminstone på något fysiskt format.

Men allt det där är egentligen av underordnad betydelse! Anledningen till att man bör införskaffa den här utgåvan är snarare att man valt att inkludera en tidigare kortfilm – Zombienoid, som även den, om jag inte är helt fel ute, är exklusiv för den här utgåvan. Det är en sorts föregångare till Die Zombiejäger som kort handlar om en kille som spelar dataspel. Det handlar förstås om något spel som går ut på att döda en massa zombies och killen har problem att klara just den specifika banan som han har fastnat på. Allt medan hans trötthet eskalerar filosoferar han mer och mer för sig själv vad som skulle hända om man blev en zombie om man drack för gammal mjölk. Knullar zombies? Det äter väl vara hjärna?

Filmen är runt en halvtimme lång och på engelska, men jag tänker inte beklaga mig över språkvalet för jag tycker det funkar ganska bra faktiskt! Det var riktigt kul att se denna lilla kortfilm och det är som sagt enda chansen att få se den (så vitt jag vet). Jag påstår inte att den är värd alla pengarna i världen, men om man som jag är lite av en komplettist är det riktigt roligt att se förlagan som senare skulle bli Die Zombiejäger, för det finns onekligen en hel del likheter som man inte bara kan ignorera. Det är uppenbarligen så att det här r inspirationskällan som sedan vidareutvecklades till en längre film!

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer - 2010 - En äkta kalkonrulle!

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer

Regi: Jonas Wolcher

2010

Action

Claudio Dragonetti är en iskall yrkesmördare som kallas till Göteborg för att göra ett jobb. Han blir emellertid lurad på sina pengar, det är åtminstone Dragonettis uppfattning och känner att han måste hämnas på sin uppdragsgivare. Detta startar en serie våldsamma händelser där det är osäkert vem som ska gå segrande ur striden. När Dragonetti blir tillfångatagen och torterad är problemet löst (tror gangsterledaren) men då har det hela bara börjat. Dragonetti tål behandling som skulle få vem som helst at krokna och under den grymmaste av tortyrmetoder skrattar han mest åt sina plågoandar. Dragonetti har nämligen sålt sin själ till Satan i utbyte mot evigt liv…

Först och främst måste jag erkänna att jag äger en försvinnande liten del av den här filmen. En del så liten att den knappt ens kan räknas i promille. Jag såg ett par tidiga storyboards och kände genast lusten att investera några kronor i den. Nåväl, det här är alltså filmen om Dragonetti, en karaktär som först dök upp i Die Zombiejäger av samme regissör 2005. Die Zombiejäger fick nästan en omedelbar kultstatus och det är väl inte så märkligt att man vill fortsätta exploatera temat kanske. Men det är det som är grejen, den här filmen liknar inte Die Zombiejäger på något sätt, inte när det gäller handlingen i alla fall. Den har dock en del svagheter som fanns även i föregångaren (som alltså utspelar sig efter den här).

Den dåliga synkningen mellan ljud och blid är något som blir uppenbart redan vid den första talade repliken i filmen och skådespelarna är verkligen värdelösa. Jag vet inte om jag ger Jonas Wolcher som har regisserat filmen för mycket credit men det känns lite grand som om det är meningen att filmen ska ha den där stämningen av kalkonrulle. De som gör bäst intryck av skådespelarna är Averno Schaller, som spelar rollen som kock i en scen där Dragonetti demolerar en hel restaurang, och Tommy Sporrong som gör gangsterbossen Ivans (Johan Westergren) högra hand – 187! Märkligt namn på en karaktär men jag har för mig att det är någon sorts slang för mördare eller liknande.

Klichéerna duggar tätt och manuset ger ett förvirrat intryck. Ibland känns det som om de olika scenerna inte har något med varandra att göra. Skådespelarnas uttal, det vill säga de som spelar roller som ska ha utländsk härkomst, är lite väl överdrivet och ger verkligen inget bra intryck. Det är ingen trovärdig dialog och det känns många gånger som att det är skrivet på svenska sedan översatt ordagrant till engelska med uttryck som helt enkelt inte funkar på engelska. Samma sak kan gälla textningen, även om detta inte tillhör själva filmen, fast tvärtom. Översättningar från engelska till svenska på ett sätt som inte fungerar i det svenska språket. Uttryck etc. som används på helt fel sätt.

Sminket är däremot helt ok och är en av filmens starkaste tillgångar även om de övriga effekterna tyvärr inte håller riktigt samma klass. Kalkonvärdet är högt och det finns mycket underhållningsvärde även om filmen egentligen är hur usel som helst.

Die Zombiejäger - 2005 - Göteborg är fullt av Zombies!

Die Zombiejäger

Regi: Jonas Wolcher

Action/Horror/Komedi

2005

I en inte allt för avlägsen framtid har Göteborg blivit invaderat med horder av zombies, polisen står maktlös mot dessa levande döda och tvingas söka hjälp från Tyskland. Man anlitar något som ska vara en respekterad firma på området och tre erfarna zombiejägare skickas omedelbart till Sverige. Snart står det klart att deras uppdrag är än mer farligt än normalt då allt anti-zombie serum i området tycks vara slut, en enda skråma och de kan hälsa hem. Väl inne på området börjar de det de gör bäst, fimpa zombies! Men vad ligger egentligen bakom denna plötsliga massinvasion. Vem har spridit smittan och av vilken orsak?

Redan i inledningsscenerna förstår man att det här kommer att bli något mycket mer än bara ytterliggare en i mängden av amatörzombiefilmer. Att budgeten inte var större än blygsamma 4000 euro märks inte särskilt väl och de udda kameravinklarna, som oftast brukar kunna förstöra mer än de tillför, passar väl in i produktionen. Att den är lite virrig och inledningsvis nosar runt lite varstans i handlingen, funkar också riktigt bra, då filmen listigt maskerar sig lite som en dokumentärfilm, med nyhetsinslag som beskiver tillståndet i den infekterade staden Göteborg. Vi får på så sätt reda på mycket av bakgrunden till den egentliga handlingen.

                     

Rent skådespelarmässigt funkar filmen över förväntan, åtminstone från de flesta större rollerna – de tre zombiejägarna och Ewa, flickvän till en av jägarna. Några av de andra rollerna, till exempel den blonda bimboreportern som till varje pris ska ha tag i scoopet och tar sig in bakom avspärrningarna tillsammans med sin kameraman Roger, är tyvärr under all kritik. Jag tror inte jag kunde uppfatta en enda trovärdig replik från det hållet faktiskt. Samtidigt måste man naturligtvis erkänna att det är betydligt svårare att göra bedömningar av inlevelse i dialogen när man inte behärskar språket och följaktligen blir en värdering av de tyskspråkiga skådespelarna problematisk för min del.

Naturligtvis finns det en del hyllningar i filmen också, det är väl nästan ett signum för den här typen av lågbudgetrullar att hylla idoler på olika sätt. De tydligaste exemplen torde vara att chefen för antizombiefirman (vad kallar man egentligen en firma som etablerat sig som zombie-exterminatorer) heter Hans Buttgereit samt den duell som på ett ganska finurligt sätt refererar till den mest klassiska av alla klassiska dueller, nämligen den i Sergio Leones mästerliga The Good, The Bad, The Ugly. Den senare referensen är oväntat innovativ och med en rejäl glimt i ögat!

Effektmässigt funkar filmen väl och emellanåt kommer jag på mig själv med att tänka på Eric Stanze när jag ser filmen. Ingenstans ser det riktigt fejkat ut även om man lätt kan störa sig på det inte finns nog med scener där zombiesarna skjuts i huvudet av den, i zombiemytologiska sammanhang, etablerade orsaken att det är det enda sättet att döda en zombie. Man har dock valt att göra avkall på detta, vilket jag tycker är lite synd. Kanske var det lättare (och billigare?) att skapa effekterna utan att ha en massa huvuden som ska skjutas sönder? Man har dock inte fallit i fällan att göra en alltför regelrätt splatter film där effekterna helt tar överhanden och det är verkligen positivt. Man ger utrymme för handlingen och kameraarbetet istället.

Självklart är det här en film man bör se, inte bara om man älskar zombiefilmer, utan även om man är intresserad av svensk lågbudgetfilm med själ och hjärta där skaparglädjen tycks stå i centrum. Det är en actionfylld och riktigt rolig historia som kanske eventuellt hade tjänat på att inte blanda in alltför komplicerade skäl till zombiesmittan. Men det funkar och blir det en uppföljare, förutom den prequel som tydligen är på gång, kommer jag att se den med stort intresse!