Die Zombiejäger
Regi: Jonas Wolcher
Action/Horror/Komedi
2005
I en inte allt för avlägsen framtid har Göteborg blivit invaderat med
horder av zombies, polisen står maktlös mot dessa levande döda och tvingas söka
hjälp från Tyskland. Man anlitar något som ska vara en respekterad firma på
området och tre erfarna zombiejägare skickas omedelbart till Sverige. Snart
står det klart att deras uppdrag är än mer farligt än normalt då allt
anti-zombie serum i området tycks vara slut, en enda skråma och de kan hälsa hem.
Väl inne på området börjar de det de gör bäst, fimpa zombies! Men vad ligger
egentligen bakom denna plötsliga massinvasion. Vem har spridit smittan och av
vilken orsak?
Redan i inledningsscenerna
förstår man att det här kommer att bli något mycket mer än bara ytterliggare en
i mängden av amatörzombiefilmer. Att budgeten inte var större än blygsamma 4000
euro märks inte särskilt väl och de udda kameravinklarna, som oftast brukar
kunna förstöra mer än de tillför, passar väl in i produktionen. Att den är lite
virrig och inledningsvis nosar runt lite varstans i handlingen, funkar också
riktigt bra, då filmen listigt maskerar sig lite som en dokumentärfilm, med
nyhetsinslag som beskiver tillståndet i den infekterade staden Göteborg. Vi får
på så sätt reda på mycket av bakgrunden till den egentliga handlingen.
Rent skådespelarmässigt funkar
filmen över förväntan, åtminstone från de flesta större rollerna – de tre
zombiejägarna och Ewa, flickvän till en av jägarna. Några av de andra rollerna,
till exempel den blonda bimboreportern som till varje pris ska ha tag i scoopet
och tar sig in bakom avspärrningarna tillsammans med sin kameraman Roger, är
tyvärr under all kritik. Jag tror inte jag kunde uppfatta en enda trovärdig
replik från det hållet faktiskt. Samtidigt måste man naturligtvis erkänna att
det är betydligt svårare att göra bedömningar av inlevelse i dialogen när man
inte behärskar språket och följaktligen blir en värdering av de tyskspråkiga
skådespelarna problematisk för min del.
Naturligtvis finns det en del
hyllningar i filmen också, det är väl nästan ett signum för den här typen av
lågbudgetrullar att hylla idoler på olika sätt. De tydligaste exemplen torde
vara att chefen för antizombiefirman (vad kallar man egentligen en firma som
etablerat sig som zombie-exterminatorer) heter Hans Buttgereit samt den duell som
på ett ganska finurligt sätt refererar till den mest klassiska av alla
klassiska dueller, nämligen den i Sergio Leones mästerliga The Good, The Bad,
The Ugly. Den senare referensen är oväntat innovativ och med en rejäl glimt i
ögat!
Effektmässigt funkar filmen
väl och emellanåt kommer jag på mig själv med att tänka på Eric Stanze när jag
ser filmen. Ingenstans ser det riktigt fejkat ut även om man lätt kan störa sig
på det inte finns nog med scener där zombiesarna skjuts i huvudet av den, i
zombiemytologiska sammanhang, etablerade orsaken att det är det enda sättet att
döda en zombie. Man har dock valt att göra avkall på detta, vilket jag tycker
är lite synd. Kanske var det lättare (och billigare?) att skapa effekterna utan
att ha en massa huvuden som ska skjutas sönder? Man har dock inte fallit i
fällan att göra en alltför regelrätt splatter film där effekterna helt tar
överhanden och det är verkligen positivt. Man ger utrymme för handlingen och
kameraarbetet istället.
Självklart är det här en film
man bör se, inte bara om man älskar zombiefilmer, utan även om man är
intresserad av svensk lågbudgetfilm med själ och hjärta där skaparglädjen tycks
stå i centrum. Det är en actionfylld och riktigt rolig historia som kanske
eventuellt hade tjänat på att inte blanda in alltför komplicerade skäl till
zombiesmittan. Men det funkar och blir det en uppföljare, förutom den prequel
som tydligen är på gång, kommer jag att se den med stort intresse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar