Wild Things Foursome - 2010 - Den fjärde filmen suger...

Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar de tre första filmerna i den här filmserien. Visserligen har de tappat lite för varje film som har gjorts men jag tycker fortfarande att de har varit godkända. Nu kan väl i och för sig mitt minne spela mig ett litet spratt här också kanske för särskilt många minnen har jag inte. Inte mer än att jag vet att det brukar vara mycket intriger, hemlighetsmakeri, svartsjuka, och i slutändan – girighet! Den här filmen är inget undantag på någon av dessa fronter men det spelar ingen roll, det lyckas inte särskilt bra. Skådespelarna är på tok för dåliga och det finns ingen finess i historien. Låt vara att man inte riktigt vet vem som lurar vem i slutända, men det är ju å andra sidan lite av den här filmseriens signum. Det är mest upprepningar av sådant vi har sett förut blandat med genreklichéer och inte särskilt smickrande någonstans. 

3/10

Recension: Blood Feast - 1963

Blood Feast

Regi: Herschell Gordon Lewis

1963

Horror

Fuad Ramses, som driver en egyptisk cateringfirma får ett uppdrag av mamman att leverera mat till dotterns fest. Han tar uppdraget på största allvar och planerar ”Ishtars fest”. Samtidigt utreder polisen ett antal mystiska mord där mördaren tydligen tagit en souvenir från offren i form av olika kroppsdelar. Nu råkar det vara så att en av poliserna som utreder fallet är dotterns fästman. Dessutom går de båda på egyptisk utbildning och till slut fattar polisen misstankar mot ”Ishtars fest” och vad den egentligen innebär.

Ganska fjantig film egentligen, berättelsen tycks egentligen endast vara gjord som en ursäkt att visa blod och tarmar i utstuderade bilder och det var kanske rent av det som var meningen. Just den här filmen brukar nämligen räknas som den första splatterfilmen någonsin och den var långt före sin tid i det avseendet. De bloddrypande scenerna är förstås det som trots allt gör filmen sevärd på något sätt.

Handlingen, om man nu ska drista sig till att kalla det för handling, är otroligt tunn och det blir än mer löjligt övertydligt när karaktärerna gång efter annan måste förklara sig in i minsta detalj.  

Mellanscenerna som inte verkar tillföra filmen nånting och endast tycks existera för att sammanbinda de grafiska blodscenerna, är emellanåt skojiga att se på. Framförallt eftersom skådisarna alla är bedrövligt dåliga och musiken som först tycktes passa känns bara fenomenalt tjatig efter några minuter. Framförallt mördaren Fuad Ramses (Mal Arnold) rollkaraktär är väldigt fyrkantig och stereotypisk och klichéerna duggar tätt i denna film. Men med tanke på att filmen tydligen tog två dagar att spela in får man väl ha lite överseende med såna saker.

Tonen i bilden i filmer från den här tiden passar ypperligt ihop med floder av blod. Det får liksom en speciell färg, kanske lite FÖR speciell ibland. Blodet ser uppenbart fejkat ut men det gör inte så mycket för tarmarna och inälvorna ser helt äkta ut.

Överlag en ganska tråkig film som har sina poänger och som kan vara kul att se ändå, om inte annat som preludium till den 40 år senare betydligt bättre uppföljaren.