Recension: Saw - 2004

Saw

Regi: James Wan

2004

Thriller/Horror

Två män vaknar upp i varsin ända av ett rum, fastkedjade och med ett lik mellan sig. De vet inte varför de blivit inspärrade, var de är eller vem den andra personen i rummet är. Genom ledtrådar gömda på de mest finurliga ställen börjar de så småningom förstå att de är offer för en seriemördare som polisen namngivit till Jigsaw, en mördare som leker lekar med sina offer och får dem att göra de mest fasansfulla saker i kampen för sin egen överlevnad. Denna gång går leken ut på att mannen i ena änden på rummet (Cary Elwes) ska döda mannen i andra änden på rummet (Leigh Whannell) innan klockan slår sex annars dör fru och barn. Klockan tickar och de båda männen inser att varje pusselbit i sig är ett pussel.

Jag gillar verkligen den här typen av film, när man med väldigt små medel lyckas skapa nånting stort och komplext. De mesta av filmen utspelar sig i det lilla rummet där de två männen hålls inspärrade och det krävs det där lilla extra av skådespelarna för att hålla dramaturgin vid liv. Andra filmer som lyckats med samma sak är t.ex. Cube och Phonebooth.

Historien känns genomarbetad även om tankarna ibland fladdrar tillbaka till Seven och dess groteska, synnerligen planlagda mord. Det är förresten ingen dålig jämförelse när man betänker hur mycket tid och arbete mördaren egentligen lagt ned på sitt verk. För jag tror att mördaren tänker på sina gärningar på det viset. Inget tycks lämnat åt slumpen och en viss stolthet skimrar över hela den utarbetade planen.

Som tittare hålls man på sträckbänken och filmen avslöjar inte mer än den behöver. Detta gör att man hela tiden känner en hunger av att veta mer och att sluka i sig de pusselbitar som mördaren lämnat åt sina offer. Stundom tycker man sig ha räknat ut vad det egentligen handlar om för att några ögonblick senare inse att man faktiskt fått det hela om bakfoten.

Som jag tidigare nämnt utspelar sig filmen mycket på ett och samma ställe, detta varvat med flashbacks och fragmenterad parallellhandling. Genom denna metod får man veta mer och mer om bakgrunden till de två männen, mördaren och om polisutredningen kring fallet utan att för den skull bli övertydlig. Visserligen finns där logiska luckor lite här och var men om man betänker att det här var regissören James Wans första film och skådespelaren Leigh Whannells första manus så tycker jag att man får ha överinseende med detta.

Trots allt en film som underhåller och som kanske till och med kan få en att stundom tappa andan och se bort från de plågsamma och psykologiskt vämjeliga dödsscenerna.

Recension: Kiss the Girls - 1997

Kiss The Girls

Regi: Gary Fleder

1997

Thriller

Skriven av: Linda Snöberg

Washington DC detektiven Dr Alex Cross reser till North Carolina för att undersöka en uppenbar kidnappning av sin brorsdotter. Då får han reda på att åtta kvinnor är kidnappade. Alla är vackra. Alla är intelligenta. Kvinnornas slutliga öde ligger nu i polismannen och psykologen Dr Alex Cross (Morgan Freeman). Men den här gången är det mycket mer än hans rykte som står på spel: Den här gången är en av ”samlarens” kvinnor ingen annan än hans brorsdotter som hålls fånge i denna spännande och fängslade thriller. En lugn, egoistisk seriemördare som älskar sig själv, en finsmakare av ovanliga kvinnor som håller sina fångar under jorden och mördar dem när de inte gör som han vill. Hur som helst gör han två misstag, det första är: Att han kidnappar en violinspelerska vid namn Naomi (Gina Ravera) som i sin tur är Alex Cross brorsdotter. Det andra är: Att han inte kan stoppa Dr. Kate McTiernan (Ashley Judd) att smita från honom och nu är hon fast besluten att rädda de andra kvinnliga fångarna.  Det förs en intensiv, nervpirrande och provocerande jakt mot klockan. Tillsammans med medhjälparen Kate McTiernan jagar de kidnapparen som går under täckmanteln ”Casanova”.

Kiss the girls är verkligen nervkittlande. Den har en bra historia och jag tycker att filmen gjordes på ett bra sätt så att man inte förstod direkt vilken det var som var ”Casanova”. Denna thriller startade med en bra premiss om en otäck seriemördare som kidnappar unga kvinnor som han åtrår. Det blev t.o.m. mer intressant när huvudrollsinnehavaren förstod att det hände på två olika ställen samtidigt. Jag gillar hur Alex Cross kommer på vem som är Casanova till slut.

Morgan Freeman verkar ofta spela den smarta detektiven och han bevisar att han är enastående som Alex Cross. Kiss the Girls är en underbar thriller med brilliant skådespeleri. Morgan Freeman är ju som så ofta helt otrolig, Ashley Judd var också hon strålande, Brian Cox var fantastisk och Cary Elwes var nått helt lysande.

Filmen var mörk och vid en del tillfällen riktigt skrämmande. Jag tycker också att musiken i filmen tillförde en hel del till manuset. Fleder verkar veta exakt vad han vill uppnå och gör det brilliant genom att välja Morgan och Ashley som huvudrollsinnehavarna.

Men utan Morgan Freeman och Ashley Judds karaktärer hade inte filmen haft samma smekning som den så enastående hade. Slutet är lite överraskande. Om man ska hitta nått fel med filmen, skulle det möjligen vara att det drog ut lite väl mycket i slutet, man trodde att det var slut vid flera tillfällen.

Med en del skådespelare kan du nästan se att de läser innantill i manuset och inte lever sig in i rollen, vilket då blir väldigt lamt. Med Morgan Freeman blir det tvärtom… han är rollen och han är helt underbar, övertygande och man tror att man ser en riktig detektiv i arbete.