Trailer: (teaser) Familiar

Trailer: Prometheus

Recension: I Spit on you Grave (2010)

I Spit on you Grave (2010) – Jag hade onekligen förväntat mig en ganska onödig nyinspelning av denna rape/revenge klassiker. Och man kan väl heller inte påstå att det är något man höjder så värst mycket på ögonbrynen för. Men faktum är att man faktiskt har ändrat lite här och lite där vilket gör att man inte till hundra procent kan säga vad som kommer att hända i nästa scen och hur hämnden kommer att se ut. Jag tycker definitivt att originalet har en mycket råare ton över sig och våldtäktsscenerna, även om de är påträngande, når inte upp till den motbjudande nivå som originalfilmen kan stoltsera med. Inte heller skådespelarna, och framförallt Sarah Butler som spelar våldtäktsoffret, är särskilt övertygande. Men det är helt klart en film som jag inte ångrar att jag tog mig tid att se, den passar utmärkt in i referensramarna även om den tenderar att bli lite seg och händelselös emellanåt. Betyget blir oerhört diplomatiskt! 

5/10

Recension: Tidal Wave aka Haeundae

Tidal Wave aka Haeundae – Först hade jag lite svårt för den här filmen, inte för att den råkar vara från Sydkorea eller för att den mestadels har en Koreansk dialog. Nej, snarare för att jag hade förväntat mig en tvättäkta katastroffilm, det handlar ju trots allt om en jättetsunami! Men en bra bit in i filmen verkar det mera vara en film om relationer och med en hel del slapstickhumor också. Det är förvisso ganska skojigt men det var inget som jag tyckte passade in. Åtminstone inte under tiden det pågick. Men när sedan katastrofen börjar bli ett faktum är det inte längre något som stör mig. Humorn trappas förstås ner när de mer allvarsamma ämnena tar vid men då har den onekligen hjälp till att bygga karaktärer med flera dimensioner! Faktum är att filmen i sitt slutskede kan skryta med något så ovanligt som karaktärer och hjälteinsatser av personer man faktiskt bryr sig om och jag vet inte när jag upplevde det från en ekvivalent Amerikansk film senast! 

7/10

Recension: The Rite

The Rite – Filmer med religiös anknytning är allt som oftast intressanta. Handlar det om exorcism är det ännu intressantare och om man berör paralleller mellan besatthet och sinnessjukdom blir det ännu bättre. Den här filmen handlar egentligen om en tvivlare, en som utbildar sig till präst men inte är säkert på om han tror eller inte. Hans mentor anser att han har stor potential och skickar honom på utbildning – en utbildning i exorcism eftersom kyrkan planerar att utvidga denna verksamhet. Hans tvivel kommer väl till pass när han får se det ena påstådda fallet efter det andra men till slut blir det för mycket. Han kan inte längre avfärda det som sinnessjukdom då allt för många övernaturligheter kantar händelserna. Bra skådespel av Anthony Hopkins som gör en större biroll men i övrigt en ganska svag och ointressant film. Jag hade hoppats på mer men kanhända kan man inte ta ut svängarna mer med Exorcisten i bagaget, en film som det för övrigt refereras till vid några tillfällen. Men det vore väl kontigt annars kanske, det är och förblir referenspunkten för exorcistfilmer.  

6/10

A Nightmare on Elm Street - 2010 - Bättre än man kan tro!

A Nightmare on Elm Street

Regi: Samuel Bayer

2010

Horror

En brännskadad man med randig tröja, en handske med knivar och en hatt hemsöker några ungdomar i deras drömmar. Drömmarna blir verkligare och verkligare och om man skadas eller rent av dör i sina egna mardrömmar händer samma sak i verkligheten. Undan för undan dör ungdomarna, som inte har någon egentlig koppling mellan varandra, våldsamt i sömnen. De hittas uppsprättade av Freddy Kruegers knivbeklädda handske och ingen kan förklara varför. Ungdomarnas föräldrar har dock en del svar och det kommer snart fram var den otäcka mannen är för en, varför han hemsöker ungdomarna i drömmarna och vad han hämnas!

Jag tror att ovanstående handling är ganska onödig egentligen, läser man den här recensionen och vad jag har att säga om filmen, så vet man redan vad det är för en film. Det handlar nämligen om en nyinspelning av en klassisk skräckfilm från 1984. Få figurer i skräckfilmsvärlden är så ikoniserade som Fred Krueger och det är helt Robert Englunds förtjänst. Och faktum är att långt innan filmen ens hade blivit verklighet hade den ratats av en hel skräckfilmscommunity. Den sågade jäms med fotknölarna enbart av det faktum att Freddy inte spelades av Robert och att man inte kunde göra om en så klassisk film.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag hade mina egna tvivel men jag är numera så pass erfaren att jag vet att man inte ska ha förutfattade meningar. Allt kan vara över ens förväntningar och allt kan också vara under ens förväntningar. Att döma en film på förhand är bara dumt! Hur som helst så faller den här inom kategorin för filmer som faktiskt inte alls är lika dålig som alla som inte har sett den vill ha den till, faktiskt är den riktigt bra! Man ska givetvis inte jämföra med originalet från 1984 även om vissa jämförelser naturligtvis är ofrånkomliga. Jag tror förvisso att själva styrkan i filmen är att man har varierat lite från originalet och flirtar lite här och där också.

Den har alltså en större styrka som nytolkning av berättelsen än som fristående film enligt min uppfattning. Det är naturligtvis ett svaghetstecken att man måste ha en viss förkunskap för att kunna tillgodogöra sig filmen på bästa sätt, liksom det är när man behöver vara bekant med en litterär förlaga för bästa resultat, men jag tycker att det funkar hur bra som helst. Det är en helt annan typ av film än vad originalfilmerna är, eller åtminstone kom att bli. Det finns inte mycket invävd humor, även om man anspelar på någon oneliner då och då.

Den nya Freddy, som spelas av Jackie Earle Haley (kanske mest känd från Watchmen), är riktigt bra i mina ögon. Sminkningen är annorlunda, men samtidigt mera realistisk. Det ser numera ut som brännskador och hela uppenbarelsen är ganska gruvlig faktiskt. Det finns en hel del överraskningseffekter i filmen och även om jag inte brukar fastna för sådana tycker jag att man har lyckats riktigt bra här. Det är snygga effekter och även om man ser någon datoranimerad effekt här och där som kanske inte håller absolut yttersta klass är det inget som märks i helheten. Man har helt enkelt lyckats bra med dödsscenerna och de flirtar som finns till originalfilmerna, för det handlar inte bara om att göra om den första filmen egentligen, är genomtänkta.

Något som jag gillar med det här, som jag inte nödvändigtvis varit så förtjust i när det gäller nya tolkningar av andra filmer (till exempel Halloween) är att man får lite mer kött på benen angående bakgrund och så vidare. Freddy är inte bara en boogeyman och en mördare utan man får lite mer motivation bakom karaktären också. Karaktärerna runt omkring kanske inte är högintressanta men det finns heller inget som utmärker sig åt något negativt håll.

På det hela taget var det här alltså en klart positiv bekantskap som jag önskar att alla skräckfilmsfans kunde se med ett öppet sinne, för om det är något som förstör filmen så är det att man har bestämt sig redan före, vad man kommer att tycka efter! Hur som helst har filmen gett mig ett dilemma, jag vet inte längre om jag vågar se om originalet, för den här är så pass bra att jag blir orolig för att mina nostalgiska minnen kring originalet är just det – nostalgiska…

The Tourist

The Tourist – Jag brukar bli alldeles hysterisk när jag får tag i en film med Johnny Depp. Det är naturligtvis ett gravt överdrivet påstående men att han tillhör en av mina allra största skådespelarfavoriter råder det ingen tvekan om. Det här var dessutom en omtalad film långt innan den hade haft premiär och anledningen var en kyss mellan Johnny Depp och den kvinnliga motspelerska Angelina Jolie. Med facit i hand förstår jag inte uppståndelsen men om jag ska vara riktigt ärlig så minns jag heller inte riktigt vad det riktigt handlade om. Hur som helst så tillhör hon inte mina favoriter på samma sätt som Depp. Hon kan vara med i underhållande filmer men jag imponeras sällan av henne. Det gör jag inte här heller men jag får säga att jag sällan har sett henne så vacker som här. Jag brukar vanligtvis inte attraheras så mycket av hennes utseende men just i den här filmen har hon ögon som nästan påminner mig om Twiggy! Hur som helst så kändes det här som är väldigt onödig film. Det var inga direkta minnesvärda scener någonstans faktiskt. Jag säger inte att jag inte uppskattade filmen, men om sanningen ska fram kunde jag lika gärna ha hoppat över den. Den gav mig liksom inget. Depp, imponerade inte det minsta och allting kändes faktiskt tämligen ordinärt. En bagatell hel enkelt. 

5/10 

Recension: Blood Creek

Blood Creek – Jag tycker att filmen har ett intressant upplägg, kanske lite för lite nazism på bekostnad av lite för mycket ockultism, men det är en smaksak hur man anser att vågskålen ska hänga. Kombinationen är onekligen intressant och det är åtminstone en bra början. Dock tycker jag att filmen blir lite tajtig, det händer inte särskilt mycket. Sminket är under stundom riktigt bra men samtidigt finns det också några CGI-effekter som är ganska bedrövliga och filmen griper aldrig riktigt tag i en. Intressenivån höjs aldrig över ”rätt bra”, ”halvtaskig” eller ”helt ok” eller vad man ska kalla det för och det är förstås ett problem. Ingen av skådespelarna utmärker sig på något särskilt sätt, varken positivt eller negativt och man får väl se det som en bagatell i filmhistorien. Det är med andra ord en ganska onödig film som endast bör tilltala de som måste se allting som har med ockultism eller nazism att göra. I sina bästa stunder är den underhållande medan den i sina sämre är tjatig och trälig. 

5/10

Rango - 2011 - Små subtila poänger!

Rango – Man får väl kalla det här för en animerad västernhistoria, för även om den är animerad och under stundom ganska rolig är det knappast någon barnfilm. Inte för att det skulle hända något som skulle lämna djupa traumatiska spår i ett barn men dialogen är av ett sådant slag att den kanske inte skulle uppskattas på samma sätt om man inte förstår det små subtila poängerna i den. Jag tror också att mycket av poängen går förlorad om man inte känner till och känner igen de filmer som refereras till under filmens gång. Det finns förstås mycket av spaghettiwesterns i den men även Star Wars och 2001: A Space Odyssey har slunkit in på ett par ställen. Det är just den typen av humor som jag uppskattar men ska man se förbi dessa hommager är jag faktiskt ganska besviken. Det är en underhållande film, det är inget snack om den saken det är bara det att den inte är mer än så. Det finns inget som sticker ut från mängden och inget som lämnar några större minnen efter sig, som i många andraanimerade filmer från senare år – Hitta Nemo, Bilar etc. Den är dock mycket välgjord och själva hantverket kan man inte klaga på. Underhållning för stunden men inte mer alltså! 

6/10