Recension: Shuttle – 2008

Liksom Hush, som jag skrev om för ett tag sedan, så saknar denna djup. Visserligen får man till slut reda på allt man vill veta och gärningsmannens motiv är kanske inte jättekomplicerat heller. Jag hade dock önskat att man hade problematiserat lite mer och gjort filmen lite tätare. Till en början tycker jag att filmen är lite väl tvådimensionell och jag får nästan lite serietidningskänsla av berättartekniken. Lyckligtvis bättrar det sig och efter att halva filmen är gången är det faktiskt riktigt spännande emellanåt! Men det blir aldrig mer än så, terrorn som man hoppas ska komma, uteblir helt och hållet och filmen utvecklas stadigt mot västgötaklimax. Den klarar sig undan ett misslyckande med nöd och näppe och balanserar verkligen på gränsen och blir i slutändan underhållande för stunden men inte så mycket mer. 

6/10

Recension: Hora – 2009

En norsk rape/revenge som är tydligt inspirerad av klassikern I Spit on Your Grave. Jag säger tydligt inspirerad för det finns scener som i princip är hämtade från den äldre filmen. Stilmässigt påminner de inte särkilt om varandra och jag vet ärligt talat inte riktigt vad Hora påminner om på det planet. Det fladdrar mellan en rape/revenge rulle av klassiskt snitt, en grindhouse och en fejkad sådan. Men det menar jag att det känns så tydligt att man har försökt efterlikna en gammal grindhousefilm så mycket att det nästan inte blir roligt längre utan bara irriterande. Det är fejkade slitageskador på filmen och så vidare.. Inget att hetsa upp sig för tycker jag även om det förstås är kul att någon ger sin i kast med att hålla genren vid liv. 

5/10

Recension: Boeing (707) Boeing (707) - 1965

Boeing (707) Boeing (707)

Regi: John Rich

1965

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

En Amerikansk playboy vid namn Bernard Lawrence (Tony Curtis) som bor i Paris har klurigt nog kommit på ett system, genom att använda flygbolagens tidtabeller kan han ha 3 stycken förhållanden med flygvärdinnor utan att tjejerna vet om de andra. Emellertid kommer hans liv att bli aningen kaotiskt, när först en gammal vän vid namn Robert Reed (Jerry Lewis) kommer på besök och kort därefter blir allt mer och mer komplicerat för tjejerna börjar dyka upp på tider de inte skall vara där. Kommer han att kunna hålla isär alla förhållanden eller brakar hela helvetet lös?

Den här filmen är helt hysterisk och rolig om man som jag gillar farser där det bara blir mer och mer komplicerat ju längre tid som går. Det mesta utspelar sig i en lägenhet så jag antar att den inte var så värst dyr att spela in och på så sätt ett smart drag tycker jag. Då de inte är i lägenheten förekommer det väldigt fina sevärdheter från Paris. Det förekommer klichéer efter klichéer men för mig spelar det ingen roll alls, blir bara en extra krydda.

                                     

Jag tycker att både Tony Curtis och Jerry Lewis gör bra ifrån sig, men inte mycket mer än vad som begärs av dem. De kunde gott ha varit roligare och kanske fått ett litet bättre manus att gå efter. Däremot de tre flygvärdinnorna gjorde ett alldeles utmärkt jobb.

Dany Saval som spelar Jacqueline Grieux och jobbar för Air France som älskar sufflé. Hon är den mer bestämda varianten och låter ingen sättas sig på henne. Jag älskar hennes dialekt och att hon är misstänksam är ju klockrent kul.

Suzanna Leigh som spelar Vicky Hawkins och jobbar för British United som älskar njure, hon är den som är snyggast att titta på men är väl den som jag tycker spelar sämst. Det som är roligt med Vicky är väl att Bertha och hon inte kommer överens så det blir en del roliga oneliners där.

Christiane Schmidtmer som spelar Lise Bruner och jobbar för Lufthansa som älskar knackvurst och surkål, har en underbart rolig roll och hennes repliker är ju bedårande.

”Sufflé är för människor utan tänder.” Hon är den lite mera skrikiga varianten och litar helt och blint på Bernard.

Thelma Ritter spelar hushållerskan Bertha som verkligen stjäl showen från alla de andra, hon är fenomenal och är en fröjd att titta på, inte för att hon är vacker utan för att man kan verkligen känna hur hon har det i sitt hopplösa fall. Först vara pass upp åt Bernard och även hålla i ordning på alla byten som måste göras inför varje ny tjej som kommer på besök. Det ska ändras på fotografi och kläder och förutom det så ska det hållas reda på vilken mat som skall tillagas. Tillslut blir det för mycket för henne och hon håller gång på gång att lämna Bernard åt sitt öde, men på något sätt stannar hon ändå kvar trots att tjejerna tycker att hon är enormt klantigt och kan ingenting. Vill du se henne i en annan sorts roll kan du ju alltid checka in Hitchcock´s Rear Window.

The Human Centipede II (Full Sequence) - 2011 - Mer saistisk än första filmen!

The Human Centipede II (Full Sequence)

Regi: Tom Six

2011

Drama/Horror

I sitt bås i parkeringshuset sitter Martin (Laurence R. Harvey) och tittar på sin favoritfilm – The Human Centipede. Det är inte första gången han ser den och är helt enkelt besatt av tanken att efterlikna Dr. Heiters experiment. Han har till och med skapat sig en klippbok med all upptänklig information för ändamålet. I sina övervakningskameror har han full överblick över p-huset och när han ser sina tilltänka offer tar han sig lätt dit med sin pistol och sin kofot för att tillfångata dem. Han samlar dem i en övergiven lagerbyggnad i väntan på det stora ingreppet. Tolv människor skall sammanfogas till en enda enhet – den mänskliga tusenfotingen…

Även om första filmen var något av en besvikelse och den här också för den delen så kompletterar de varandra på ett filosofiskt plan. Det slås redan från början fast att den första filmen egentligen inte har hänt, det var bara en film! Bara det känns som ett mycket ovanligt sätt att förhålla sig på i en uppföljare. Det blir lite metafilm av det hela på det sättet, fast lite bakvänt. Om det verkar som att jag krånglar till det beror det på att jag inte riktigt själv vet vad jag menar. Det är oerhört svårt att få ner det man egentligen bara känner i text men jag ska förstås göra mitt absolut bästa!

Det här är en mycket mer sexuellt perverterad film än den första. Det är ett helt annat fokus på själva sexualiteten i det hela snarare än en kirurgs professionella nyfikenhet på vad som kan göras rent medicinskt. Vår huvudperson – Martin, är inte riktigt normal i sin uppfattningsförmåga. Jag vill inte kalla honom för utvecklingsstörd men det finns vissa utmaningar för honom på det intelligenta planet. Han förstår inte riktigt sin omvärld och har också haft en ryslig uppväxt med sexuellt utnyttjande osv. Det är svårt att inte känna sympati för honom även om han i sin tur tillfogar andra skada. Kanhända är det en kommentar om just detta förhållande som inte tycks vara helt ovanligt i den verkliga världen. De som en gång utnyttjats tar senare i livet till samma medel mot andra.

Laurence R. Harvey gör rollen mycket bra med få tillfällen av överspel. Jag skyller heller inte dessa tillfällen på honom egentligen utan på regissören Tom Six som heller inte har lyckats få några av de andra karaktärerna helt trovärdiga. Det finns helt enkelt lite överspel här och där som drar ner intrycket något. Dock tycker jag att själva castingen är helt perfekt! De som gör de andra rollerna, åtminstone de få som inte är rena statister i sammanhanget ser ut att passa in mycket bra i miljöerna!

Problemet är tempot. Det finns helt klart underliggande filosofier att fundera över som fungerar mycket bra men det blir lite för tjatigt längs vägen och det känns som att det finns lite onödiga scener bara för att förlänga filmen. Möjligen hade rollkaraktären Martin fått framställas lite annorlunda i ett annat tempo men jag tror inte att det borde vara något problem egentligen.

Det är en mycket mer sadistisk film än den första. Inte bara på en sexualperverterad nivå som jag var inne på tidigare, den är också betydligt mer visuell och visar det som bara antyddes i den första filmen. Men det blir ändå inte äckelpäckel för sakens egen skull, allt som händer ses genom Martins ögon och jag vill faktiskt till och med påstå att dessa effekter faktiskt tillför filmen en extra dimension.

Om det sen är jag eller filmen egentligen ska jag låta var osagt men det finns inte riktigt samma förutsättningar om höga förväntningar på denna. Det innebär att den här inte drabbas lika hårt av besvikelse och således får ett högre slutvärde. Jag känner också att det här är en skarpare inblick i det mänskliga psyket, dess ursprung och konsekvenser. Att filmen är filmad i svartvitt förhöjer också identifikationen med gärningsmannen. Det är lättare att förstå att han lever i en mycket egendomlig värld och att saker som helt uppenbart är fel för hans omgivning inte nödvändigtvis är det för honom.

7/10