Recension: The Brothers Grimm - 2005

The Brothers Grimm

Regi: Terry Gilliam

2005

Äventyr

Bröderna Wilhelm (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) Grimm åker runt på landsbygden, orädda som få och bekämpar ondska varhelst de råkar snubbla över den. Åtminstone är det vad de utger sig för att göra. Sanningen är dock den att de genom diverse tricks fuskar sig fram och det hela har inte ett dugg med vare sig monster, häxor eller något annat övernaturligt att göra. Sanningen når dock till slut ifatt dem och de står öga mot öga med riktig magi och en riktig saga. Det är nu som de en gång för alla måste bevisa sitt mod och att de talanger de utgett sig för att besitta verkligen står sig mot en ondskefull sagodrottning.

Redan i öppningsscenen känns det här som kraftigt överdrivet och överdramatiserat men en stund senare får detta sin förklaring och man behöver inte längre bekymra sig över det. Istället förstår man mer och mer ju längre filmen varar att den faktiskt är väldigt visuellt genomtänkt och dessutom konsekvent i sitt bildspråk. Känslan av sagoberättande är alltjämt närvarande och i och med detta kommer man undan med att en del av miljöerna etc. ser lite tillverkade eller konstgjorda ut och kanske till och med dataanimerade på sina ställen.

Man känner också igen sig i Terry Gilliams stil, mannen som förutom filmer som 12 Monkeys, Brazil och Time Bandits även låg bakom de klassiska animerade episoderna i Monty Pythons Flying Circus. Mycket av humorn känns igen ifrån den tiden även om det naturligtvis inte går att jämställa på något sätt.

Eftersom det handlar om sagoförfattare, eller åtminstone sagonedtecknare, är det roligt att det förekommer regelbundna referenser till just sagor och då i synnerhet referenser till just Bröderna Grimms sagor. Dessa är ofta väldigt uppenbara men vid ett par tillfällen får man tänka efter lite för att placera dem, det är också så att man har blandat sagorna lite med varandra och det tycker jag personligen är ett spännande grepp. Och det underskattar inte tittaren heller!

Trots detta fokuserar filmen en förbluffande stor del på verkligheten och på historiskt riktiga frågor och det gör att filmen trots allt breddas lite och kanske passar en större målgrupp. Samtidigt kan det vara just en sån sak som drar ner upplevelsen för dem som bara är ute efter ett visst mått av underhållning och struntar fullständigt i historisk ackuratess.

Är det här bra då? Nja, det beror nog lite på vad man är ute efter. Jag själv hade förväntat mig en lite vuxnare film (fråga mig inte varför) och blev lite besviken. Är man dock fullt medveten om filmens egentliga målgrupp och matinéliknande stil kommer saken i ett annat läge och jag tror den yngre delen av publiken uppskattar den här betydligt mer. Peter Stormare, som går från klarhet till klarhet, gör förresten en bejublad insats som den excentriske hejduken Cavaldi.

En film man kanske kunde klarat sig utan men som trots allt har ett visst underhållningsvärde.

Recension: Bye Bye Monkey - 1978

Bye Bye Monkey

Aka: Ciao Maschio

Regi: Marco Ferreri

1978

Komedi/Drama

Gerard Lafayette (Gérard Depardieu) befinner sig i en märklig tillvaro. Han blir våldtagen av den ultrafeministiska teatergrupp han arbetar för, uttrycker sina känslor genom att blåsa i en visselpipa och får dessutom en nyfödd apa att ta hand om efter att hans excentriske vän Luigi (Marcello Mastroianni) hittat den i någon form av skulptur i form av ett gigantiskt apkadaver på stranden. Denna apa behandlas i mångt och mycket som ett mänskligt barn, även om Lafayette hela tiden har möjligheten att välja bort den, och vid ett flertal tillfällen även försöker att göra det. Luigi vill ge apan en egen identitet, något som är möjligt med hjälp av förfalskade papper och att Lafayettes flickvän Angelica (Abigail Clayton) ställer upp och anmäler sig som vårdnadshavare tillsammans med Lafayette för apan. Dessutom finns ytterliggare en excentrisk vän till Lafayette i kulisserna, nämligen Andreas Flaxman (James Coco) som driver ett vaxmuseum dedikerat till det romerska imperiets ära. Lafayette slits mellan omgivningens olika värderingar medan han egentligen helst av allt vill hitta sig själv.

Det här är inte en film där handlingen tar sin början, en historia berättas och ett tydligt slut äger rum. Nä, det här är snarare en bit lösryckt vardag i Gerard Lafayette liv, även om den uppenbarligen innehåller mycket märkliga och en del händelser som knappast kan betraktas som realistiska. Å andra sidan har filmen en sådan ton att det inte är helt uppenbart i vilken tid den utspelar sig, bara att den, i mångt och mycket, liknar vårt eget samhälle på många plan och alltså varken är överdrivet futuristisk eller för den delen inte det omvända heller. Miljöerna är däremot uppenbart spartanska och kanske ska stå i kontrast till det vaxmuseum där Roms storhetsdagar ska visualiseras.

                                                                                    

Men det är som sagt Gerald Lafayette som står i centrum, omgärdad av sina excentriska vänner. Luigi, som får stå för det filosofiska, moraliserande, medmänskliga och kanske rent av det nostalgiska. Marcello Mastroianni gör en strålande rollprestation här och stjäler många scener för den unge Depardieu. Han blir helt enkelt en intressant personlighet som kan hänföra publiken, åtminstone undertecknad, med enbart en blick av medömkan. Det är en svår konst, och få har bemästrat den, så det är en fröjd att få uppleva en sådan strålande yrkesskicklighet.

Andreas Flaxman får däremot representera själva samhället och civilisationen som sådan. Hans syn på omvärlden är betydligt barskare än Luigis och håller helt klart civilisationen överlevnad som viktigare än individens välbefinnande. Även James Coco är mycket bra i sin roll och ger en karismatisk rolltolkning. Så har vi ju den ultrafeministiska teatergruppen, om de egentligen har en gemensam vilja eller ej kan man kanske spekulera kring. Ofta verka de kollektiva besluten accepteras rakt av även om man anar små meningsskiljaktigheter i kulisserna också.

Slutligen har vi den lilla apan, som tyr sig till Lafayette, och som kanske ska representera det oskyldiga. Det är kanske denna varelse som är nyckeln till hela mysteriet, för det är inte helt uppenbart vad Ferreri egentligen vill ha sagt med sin film. Stundom känns det som om det är ett inlägg i könsrollsdebatten och ibland får man uppfattningen av att det är meningen med livet som eftersöks. Kanske skulle man också kunna hävda att det helt enkelt är fråga om en uppmaning till publiken att se sig om kring och faktiskt ta del av det som händer i världen. Är vi på väg att utplånas? Kommer mänskligheten att tyna bort rent moraliskt? Hur som helst är det här en mycket attraktiv film som ställer en massa frågor till tittaren, som sedan måste lösa dem efter eget huvud om man vill ha fullt utbyte av filmen.

En fantastisk film!