Reine och Mimmi i Fjällen – 1997 – Tidernas kalkonklassiker?

Är det så att man råkar samla på film och måste ha alla filmer som har gjorts, ja då får man vara beredd att punga ut med en rejäl slant för den här filmen. Är det värt det? På den frågan finns inget lätt svar. Är det så att man är omåttligt intresserad av svenska filmer med liten budget, och allmänt taskigt skådespeleri är det inte säkert. Men om man dessutom lägger till variabeln ett fantastiskt fantasifullt manus av självaste Hans Rosenfeldt kommer saken i ett annat läge. Det är klart att det inte kommer upp till genialiteten av Bron som kanske är det främsta Hans Rosenfeldt har skrivit, men det är onekligen en rafflande historia med både skottlossning på bank och skoterjakt! Det är inte lite vibbar av Mats Helge man får!

Dialogen är tafflig men klart underhållande i sin uselhet! Själva grundpremisserna med ryska bankrånare och Reine och Mimmi från Tre Kronor på semester i fjällen är helt fantastisk. Eller ja… Jag är ironisk förstås. Under alla omständigheter borde det vara ren katastrof. Men kalkonvärdet är så högt att jag skrattar rakt ut av de fantastiskt långsökta situationerna många gånger. I alla fall under filmens första halva. Det går till en viss gräns innan man tröttnar. Det är inte längre roligt efter ett tag, man kan inte ta hur mycket dumheter som helst med andra ord.

Karaktärerna är som gjorda av papper, ungefär lika tunna och tredimensionella. Det vill säga inte alls. Jag gillar i och för sig Reines fantastiska snålhet och hur han har en förmåga att vända allt till sin egen fördel. Eller som han tror till sin egen fördel i alla fall. Egenkär som Narcissus är bara förnamnet men han har ändå en viss charm och hjärtat på rätta stället när det verkligen krävs.

För att återgå till min initiala frågeställning, om det var värt pengarna att införskaffa den här filmen. Jag måste nog svara ja på den frågan! Dels är min nyfikenhet tillfredsställd och dels blev jag faktiskt oerhört underhållen stora delar av filmen. Att sätta ett betyg är som vanligt svårt när det kommer till såna här kulturklenoder men som alltid måste man ställa underhållningsvärdet mot det faktiska kvaliteterna.

6/10

Review: Attack of the Killer Hog

I don’t really know what to think about this – strange – movie! It includes aliens or creatures from another dimension; it also includes a killer hog. But you need to forget real hogs and focus on a teddy bear like hog instead. Don't ask how it came about ‘cause I don’t really get it, but it has something to do with being connected to a computer and injections into the cloth hog. It’s also a parody of some sort even if I couldn’t hear everything in the dialog. The English dubbed version (instead of the original German) is pretty hard to hear since many of the voices are very unclear and dubbed by German accent voice actors. I could however hear the line I Never Drink…Wine and the Star Wars elements are obvious when they starts to fight each other with laser swords! It’s a hilarious movie but still serious enough to enjoy. There is talent involved more than used a friendly gang making a movie just for laughs. I don’t really get the story line but I like the way it’s told! 

5/10

Recension: Malibu Shark Attack – 2009

Faktum är att det här är en lite annorlunda film jämfört med vad som brukar vara standarden när det gäller hungriga hajar som kalasar både på turister och lokalbefolkning. Men ha inte för höga förhoppningar nu, det är inte så mycket som gör den udda… För det första trycks det inte lika hårt på en politiker i ledande ställning, oftast en borgmästare, som vill rädda turismen och därmed förringar riskerna. Däremot finns det en byggherre som inte tänker låta någonting stoppa hans nya bygge.

Dessutom handlar det förstås inte om ”vanliga” vithajar som det så ofta gör utan om en ”utdöd” förhistorisk art som kommer till liv i och med ett vulkanutbrott under vattnet. Eller rättare sagt så kommer de fram ur sina gömmor, sin dvala eller vad det nu är som gör att de har trots vara försvunna från jordens yta i miljoner år. Hur som helst orsakar detta utbrott en tsunami, för vad kan väl vara värre än en tsunami? Jo, en tsunami som drar med sig hungriga förhistoriska hajar…

Dessa hajar, vars namn jag har glömt bort ser faktiskt ganska löjliga ut och de beter sig snarare som hundar som biter efter sitt byte medan de simmar mot det i sin attack. Det är tydligt datoranimerade varelser och deras utseende är som sagt ganska löjligt. Men inte vet jag, det kanske finns en vetenskaplig förebild till dessa hajar? Det känns inte så men vem vet?

Jag gillar blandningen mellan katastroffilm och djurskräckis även om jag hade hoppats på att man skulle kunna ha gjort något mer av det. Som det är nu är det lite för mycket Baywatch och lite för lite skräck. Det är helt enkelt bara en i raden av filmer som försöker håva in en och annan spänn på din absurditet och det är väl egentligen bara komplettister som bör se den här. Eller förstås om man är ute efter kalkonvärden…

4/10

Recension: The Sting II - 1983

The Sting II

Regi: Jeremy Kagan

1983

Komedi

Lonnegan är medveten om att han har blivit blåst och allt mer av hans tid går ut på att söka hämnd. Hans plan är genial, inte nog med att han kommer att lura lurendrejeriarna, han kommer också att lyckas skylla på någon annan. Kid hittas torterad till döds och Hooker och Gondorff planerar en stöt för att hämnas hans död. Lonnegan gnuggar sina händer när allt går enlighet planerna men vem är det egentligen som sitter inne med all information och vem är det som lurar vem – egentligen?

Den här tillhör de filmer som man verkligen inte kan göra en fortsättning på med hedern i behåll. Första filmen är bland det bästa jag har sett – någonsin, och att ens försöka sig på att upprepa succén är för mig ett mysterium. Faktum är att det är så långsökt att jag inte ens kände till den här filmens existens förrän Studio S Entertainment bestämde sig för att släppa den nyligen. Att säga att jag har några som helst positiva förväntningar vore en grov överdrift och jag var oerhört kritisk mot varenda replik, ögonkast eller vändning i filmen. Det här kunde bara inte lyckas!

Och det gjorde det inte heller. Initialt var den enda behållningen kalkonvärdet. Man har kopierat en hel del rakt av och inte nog med det, man har tagit kopian och gjort den sämre än originalet. Det är förutsägbart och uselt agerat men det är inte det största problemet. Jag kan stå ut med dåliga skådespelare men manuset är verkligen under all kritik också. Dessutom tror jag inte att det är skådespelarnas problem egentligen. Det är snarare Jeremy Kagan som inte har förmått att instruera dem tillräckligt.

Men allt eftersom filmen går vänjer man sig vid kalkon-tonen i den. Den blir väl egentligen inte bättre på något plan men man stör sig mindre och mindre på att man har bytt ut alla förnamnen på karaktärerna. Kan detta ha med rättigheter att göra? Ganska tramsigt i så fall eftersom det är helt uppenbart vem som är vem i alla fall! Dt spelar ingen roll om Gondroff heter Henry eller i Fargo i förnamn, vi fattar än då!

Man har försökt att väva in Scott Joplins musik lite här och där men på det hela taget ger jag inte mycket för filmens soundtrack. Även på detta plan är filmen en oerhörd besvikelse. I sann heist-anda är det förstås oklart vem som vet mest och vem som i slutändan kommer att lura vem, men är man någorlunda klyftig och har koll på vad för slags film det egentligen handlar om bör det inte vara något stort problem. Visst är det lite rörigt emellanåt, precis som det ska vara, men inget som man inte genomskådar ganska snabbt.

Men jag ska inte totalsåga filmen. Den har sina ljuspunkter och framåt slutet är det riktigt underhållande. Kanske mest på grund av sin ambition att ”leka-lika-bra-som-ettan” där den misslyckas kapitalt och kalkonvärden ska inte underskattas heller!

4/10

Trailer: Lizard Boy

Den här filmen verkar onekligen ha kalkonkvaliteter! :-D

Djurskräck är ju kul..

...men frågan är om det om det bör vara så kul som den här trailer insinuerar? Jag skulle nog hellre se att man plockade bort lite kalkonhumor och försökte sig på att göra det lite mer seriöst istället. Döm själva!

The Blade Master aka Ator l’invincible 2 - 1984 - Kanske den bästa uppföljaren någonsin!

Liksom i första filmen om Ator gestaltas här den legendariske krigaren av Miles O’Keeffe och Joe D’Amato står för regin även om förtexterna säger David Hills. Jag såg den här på svensk TV en gång i tidernas begynnelse och har, i princip, varit på jakt efter den sedan dess. Den har dock visat sig vara mycket svår att hitta på DVD vilket föranledde att jag till slut hittade den, tillsammans med åtta andra ”Swords and Sorcery” filmer och det är precis vad boxen heter det! Det är i alla avseenden en ganska usel film men kalkonvärdena är fantastiska och det är stor underhållning att se, åtminstone om man gillar den här typen av film. Helt klart underskattat enligt mig och enbart scenen med den gigantiska ormen är helt klart värd pengarna enligt mig uppfattning! Handlingen är dock så grund som man kan förvänta sig och den som är ute efter överraskningar göre sig icke besvär. Det är helt enkelt en stunds underhållning och inget mer! – 8/10