Europa Report – 2013 – Den första bemannande resan till Jupiter!

Regi: Sebastián Cordeo

Sci-Fi

Behöver vi ytterligare filmer som påstår sig visa verkliga händelser med hjälp av egen filmat material som slutligen upptäcks? Det är i alla fall vad filmmakarna tycks tro. Det produceras ”found footage” filmer som aldrig förr och en hel del av dem tycks utspela sig i rymden. Det är kanske inte den procentuellt största delen men några stycken har det ju blivit i alla fall. Senast jag skrev om en sådan hette den Apollo 18.

Här är det frågan om en expedition till en av Jupiters månar – Europa, där man tror sig ha funnit möjligheter till liv. Det visar sig nämligen att det finns vatten under ett istäcke där och eftersom man räknar med att det är det minsta som krävs för att upprätthålla liv måste saken undersökas. Man utrustar ett team som ger sig iväg och allt går enligt planerna tills kommunikationen upphör. Det blir helt tyst från farkosten. Larmet går på jorden och alla som är det minsta ansvariga hemma på jorden kallas till krisen. Vad har hänt? Svaret är mer häpnadsväckande än vad de någonsin kunnat drömma om.

Egentligen är det ingen större skillnad jämför med vad som kan ha hänt en expedition i Amazonas djungler för att det utspelar sig på en plats i rymden. Det är ungefär lika otillgängligt och det är lika okänd mark för de inblandande. Vi som åskådare förstår ju att det är något som ska hända. Vi vet inte exakt vad men att något är i görningen är uppenbart.

Ska vi se till science fiction elementen så ser det hela förbannat bra ut! Det råder ingen tvekan om att man har lyckas med futuristisk miljö i rymdskeppet och att tekniken besättningsmännen använder ligger en bit in i framtiden. Inte för långt, det är inte så avlägset som Star Trek och Star Wars, det finns fortfarande en realism där. Men det är inte bara trovärdigt, det ser bra ut också. Jag gissar att det mest av exteriören är dataanimerad men jag tycker det ser riktigt bra ut. Vackert rent av!

Skådespelarna har jag heller inget emot. Det är ingen som utmärker sig på något speciellt sätt men visst är det kul att se vår svenska Michael Nyqvist i en av rollerna. Han får naturligtvis spela ryss… Det är väl det svenska skådespelare som inte har ett perfekt engelskt uttal brukar få spela. Men det spelar ingen roll. Jag tycker han gör minst lika bra ifrån sig som de andra. Kanske kan man tycka att han ser lite för otränad och småfet ut för att egentligen utföra uppdrag i yttre rymden, men vem kan säga hur det fungerar i den framtid filmen utspelar sig i?

Filmen som sådan var godkänd. Den blev till och med lite småspännande här och där när besättningen hade att göra med det okända. Det gillar jag alltid! Inget mästerverk på något sätt men snygg nog att hänföras av i 90 minuter!

6/10

Köp filmen på: 

CDON

Discshop

Recension: Luftslottet som Sprängdes - 2009

Luftslottet som Sprängdes

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth ligger på sjukhus och vårdas för de skador hon ådrog sig i slutet av förra filmen. Hon är misstänkt för mordförsök på sin pappa Alexander Zalachanko, men är ännu för svag för att förhöras av polis och läkaren tillåter ingen annan än hennes advokat – Mikael Blomkvists egen syster, att träffa henne. Tillsammans smider de planer att ställa de ansvariga för de juridiska övergreppen på Lisbeth Salander till svars för sina handlingar. Det visar sig handla om en betydligt större och hemligare organisation än vad någon hade kunnat förvänta sig. De drar sig heller för något för att förbli hemliga och det som börjar med hotmejl till Millenniums ansvariga utgivare Erika förvandlas snart till en fråga om vad som det är värt att riskera livet för.

Noomi Rapace gör åter igen en mycket bejublad insats som Lisbeth Salander och det skulle förvåna mig mycket om inte hon kan välja och vraka bland erbjudandena efter den här trilogin! Jag vill heller inte förringa Michael Nyqvist eller någon av de andra rollerna såsom Lena Endre, som förstås alltid är bra, men det är Noomi som är de stora och starkt lysande stjärnan i filmen! Hennes roll är destruktiv och när man följt hennes berättelse i tre filmer är det inget konstigt att hon är som hon är. Man känner sympati för hennes situation och frustration och ilska över det rättssamhälle som kan hållas ansvariga för hennes svåra uppväxt.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg och annan approach än de två föregående filmerna Män Som Hatar Kvinnor och Flickan Som Lekte Med Elden då den inte alls är lika våldsam och påträngande på ett omedelbart sätt. Här fokuserar man inte på omedelbara övergrepp som en våldtäkt som sker just nu i detta nu, utan snarare på den ackumulerade smärta Lisbeth fått uppleva under i stort sett hela sitt liv. Att hon har svårt för att lita på människor är inget som är svårt att förstå och torde heller inte komma som någon nyhet av dem som sett de två föregående filmerna, men här känns det som att hon öppnar upp sig lite. Och framförallt är det så att vi som åskådare blir berörda av de osjälviska och uppoffrande handlingar som några av filmens karaktärer gör för hennes välbefinnande. Det är helt klart att det inte behöver handlar om stora saker, små gester kan uppskattas minst lika mycket beroende på vilka förutsättningar som finns.

Men innan jag går in och agerar för mycket amatörpsykolog är det kanske bäst att jag går vidare i min bedömning av själva filmen. Ska man jämföra den här med de två föregående filmerna, som jag redan till viss den gjort ovan, kommer kanske den här lite till korta. Åtminstone om man förväntar sig samma typ av chockartad upplevelse som framförallt den första filmen lyckades uppbringa. Det betyder inte att den är mindre intressant men kanske lite långsammare i sig berättelse och så kan man ju stora delar av historien sedan tidigare också.

Det är också så att man (jag) numera börjar bli så kräsen att man nästan kräver att bli totalt överrumplad om man ska bli riktigt nöjd. Detta gäller framförallt upplösningar och efter att ha väntat i tre filmer på att få alla mina svar, hade jag väl kanske velat ha något mer än vad filmen erbjuder. Men kraven är som sagt enormt högt ställda och kanske egentligen mer mitt personliga problem är filmens. Kul är förresten att vi får se min gamle hjälte Hasse Alfredson i en inte helt obetydlig roll!

Män Som Hatar Kvinnor - 2009 - Den hyllade första filmen i trilogin!

Män Som Hatar Kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

2009

Thriller

Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.

Det är väl få filmer i svensk filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här. Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift heller!

Visserligen är det här, i mångt och mycket, en svensk polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete. Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar i fyrtio år om saken.

Just denna del om själv utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är skriven. Karaktären Lisbeth är synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.

Det är alltid trevligt när man får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande, eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!

Förutom Noomi Rapace som imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit. Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael Nykvist själv.

Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin – Flickan Som Lekte Med Elden!

Recension: Flickan Som Lekte Med Elden - 2009

Flickan Som Lekte Med Elden

Regi: Daniel Alfredson

2009

Thriller

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) har varit borta från Sverige en tid men är nu tillbaka för att se till att hennes övervakare sköter sig enligt deras ”överenskommelse”, eller rättare sagt med den hållhake hon har på honom. Samtidigt börjar Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) arbeta med Dag (Hans Christian Thulin), som har gjort grundliga efterforskningar i sexhandelsträsket och står i begrepp att avslöja flera tunga namn i samband med den trafficking som detta innebär. Plötsligt hittas Dag och hans flickvän, som är i stånd med att publicera en avhandling i samma ämne, mördade. Lisbeth blir snabbt huvudmisstänkt då hennes fingeravtryck finns på mordvapnet, som för övrigt tillhör hennes övervakare Bjurman (Peter Andersson) som också hittas mördad!

Det är ett tufft och otacksamt jobb för Daniel Alfredson att ta över rodret från Niels Arden Oplev som regisserade den första filmen i trilogin – Män Som Hatar Kvinnor, som alla, inklusive mig själv, verkligen älskade. Och inte nog med de förväntningar alla har på filmen, han har sannolikt haft en betydligt mindre budget att jobba med då filmen ursprungligen var tänkt för TV.

Men jag tycker han lyckas bra! Filmen är tät och intressant och fördjupar oss i karaktären Lisbeth Salander. Låt vara att Noomi Rapace inte är fullt lika knivskarp i rollen den här gången, men det är ju å andra sidan inte någon nyhet längre heller. Man har förväntningar på rollkaraktären som saknades i första filmen där regissören åtnjöt lyxen av att kunna introducera karaktärerna och chockera oss en smula med dem. Här väntar vi oss istället vad som ska ske och Lisbeths våldsamheter kommer lite i skymundan.

”Jag är helnöjd måste jag säga”

Däremot får vi, som jag nämnde förut, mera kött på benen kring hennes bakgrund och det gillar jag. Att jag såg fram enormt mycket mot den här filmen efter att ha sett Män Som Hatar Kvinnor var jag väldigt tydlig med men det vet i tusan om jag inte ser ännu mer fram emot sista av avslutande delen i trilogin – Luftslottet Som Spränges, nu! Flickan Som Lekte Med Elden var egentligen bara en mellanfilm som gav oss några få svar men var historien kommer att sluta får vi allt vänta på!

Skådespelarna runt omkring Noomi Rapace fungerar ganska bra. Den svenska skådespelareliten är väl inte fullt lika närvarande den här gången men Lena Endre och Per Oscarsson går det inte att klaga på, och inte på Mikael Nyqvist heller! Däremot är det lite si och så med de lite mindre rollerna. Flera av dem är ganska bedrövliga och det drar väl ner intrycket en smula kanske. Förresten så medverkar Paolo Roberto i en liten roll – som sig själv, och sådana grepp är ju alltid trevliga även om han inte imponerar så där väldigt.

Hur som helst är det en riktigt stabil film som utan vidare konkurrerar med och kanske till och med passerar det flesta svenska polisfilmer de senaste åren. Den har ett djup som dessa filmserier nästan helt saknar vilket skapar en spänning och ett personligt engagemang hos åskådaren. Jag är helnöjd måste jag säga och då är det här ”bara”, som jag nämnde tidigare, en mellanfilm!

Mission Impossible: Ghost Protocol - 2011 - Den fjärde filmen är riktigt bra!

Mission Impossible: Ghost Protocol

Regi: Brad Bird

2011

Action

Ethan Hunt (Tom Cruise) sitter i serbiskt fängelse. IMF befriar honom med ett uppdrag som liknar de andra som de brukar utföra – det ser helt enkelt omöjligt ut men funkar trots allt! Väl ute får Ethan ett nytt uppdrag, att ta sig in i Kreml för att stjäla några viktiga filer om en viss Cobalt. Man känner inte till hans riktiga identitet men konstaterar snabbt att det rör sig om den svenska professorn Kurt Kendricks (Michael Nyqvist). Hans plan är att utlösa en stomexplosion för att utrota allt liv på jorden i syfte att bringa planeten in i en ny era – i en tid av fred!

När första filmen kom ut 1996 var jag måttligt imponerad av den. Jag var vid tidpunkten riktigt biten av den gamla TV-serien, det vill säga den gamla serien från 60-talet till och med innan Peter Graves blev synonym med serien. Jämförelsen med serien och filmen som i sitt effektsökeri sökte billiga publikpoänger var oundviklig och där actionfilmen drog det kortaste strået. Jag är inte ens säker på att jag sedan såg uppföljarna när de kom men den här missade jag naturligtvis inte!

Det är kul att se Michael Nyqvist i en skurkroll och han är faktiskt riktigt bra också! Jag har heller inget att klaga på hos de andra skådespelarna och det är onekligen en underhållande film. Jag jämför inte längre med någon förlaga utan ser filmen för vad den är. Det är en actionfilm som man egentligen skulle kunna se om och om igen utan att den tappar så mycket underhållningsvärde. Den bygger mestadels på actionsekvenser som är hur underhållande som helst och dessutom ser teamet ut att vara i större trubbel än vanligt. Den här gången riskerar de inte bara att förnekas om de blir fångade eller dödade utan också att bli stämplade som terrorister. Insatserna är höga men hotet om ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och USA överväger helt klart riskerna.

Ghost Protocol är presidentens order om att förneka hela IMFs existens, Organisationen finns helt enkelt inte och ska teamet lyckas med sitt omöjliga uppdrag har de ingen backup utan måste klara sig med en handfull tekniska hjälpmedel och sin egen uppfinningsrikedom. Egentligen är det väl ingen skillnad eftersom de har allt man kan tänka sig ändå och självklart räknar man ut precis hur det kommer att gå men jag gillar den här filmen. Actionsekvenserna är bra utförda och det är väl bara på något enstaka ställe man anar att det förekommer någon datorgenererad effekt. På det hela taget en mycket lyckad film som jag skulle kunna tänka mig att se om igen inom en snar framtid!

8/10