Rollerball (2002)

Rollerball (2002) – Jämförelser med originalet från 1975 är naturligtvis oundvikliga och den här kommer till korta i alla avseenden. Borta är, (nästan i alla fall) det dystopiska samhället och kvar finns endast fokus på ett blodig och våldsam sport. Det blir platt, liv- och meningslöst. Faktum är att inte ens spelet blir vidare intressant och det säger kanske det mesta om den här filmen. Ett kapitalt misslyckande som får en del bonuspoäng som den egentligen inte förtjänar eftersom jag gillar själva idén så mycket som jag gör. – 4/10

Rollerball - 1975 - En framtidsdystopisk kultfilm!

Det här är en film om ett dystopiskt samhälle, inte olikt det som gestaltas i The Running Man eller Fulcis The New Gladiators. I fokus står en våldsam sport mot vilken allas ögon är riktade. Problemet är bara att det är själva sporten som ska stå i centrum, för att kontrollera samhällsmedborgarna på ett enkelt sätt, och inte de enskilda utövarna. Jonathan E. (James Caan) tillhör toppen av eliten och har en trogen skara av fans börjar bli alldeles för populär, vilket måste stävjas. När han vägrar pensionera sig skapas nya hårdare regler och de fem världsledande företagen, som besitter all makt, gör allt för att bli av med honom – på ett eller annat sätt! – 8/10

Forgotten Silver - 1995 - En av Peter Jacksons bästa!

Det här är en så kallad Mockumentary, eller fuskdokumentär som vi kanske säger på svenska. Den är så pass välgjord att den lurade en hel nation av TV-tittare när den sändes för första gången i Nya Zeeländsk TV. I kort går det ut på att Peter Jackson hittat några gamla filmrullar i en lada eller liknande och på så sätt upptäckt en tidig filmpionjär som dessutom skulle ha varit före de tidigaste pionjärerna med sina filmupptagningar. Dessutom hävdas det, som ringar på vattnet, att en hel del andra vedertagna sanningar, såsom vem som egentligen fick det första flygplanet att lyfta faktiskt visat sig vara falska med den glömda filmskattens om referens. Det är mycket välgjort och svårt att se att de gamla filmsnuttarna faktiskt är falska – även när man vet om det. Helt klart en av Peter Jacksons allra bästa rullar ihop med Heavenly Creatures! – 8/10

Meet the Feebles - 1989 - Peter Jacksons dockfilm

Det här känns väl som ett naturligt steg i Peter Jacksons utveckling och en film, trots att det faktiskt är en dockfilm, helt klart kan jämföras med Bad Taste och Braindead. Det är en ganska grov och taktlös berättelse, men inte utan humor och gjord med självdistans. I brist på bättre ord och referenspunkter skulle jag nästa vilja kalla det här för Mupparna – The Splatter Way. Persongalleriet är fyllt till bredden med den ena udda karaktären efter den andra och som om inte det vore nog är den kryddad till bristningsgränser med sex och våld – det här är absolut inte barntillåtet. Personligen tycker jag nästan att den går ett par steg för långt i sin stilistism, men den tar å andra sidan steget fullt ut och det ska den ha en extra eloge för. – 7/10

Braindead aka Dead Alive - 1992 - Splatter av Peter Jackson

Liksom Peter Jacksons första film Bad Taste, fick den här stor uppmärksamhet när fjortisarna ”kom på” att det fanns andra filmer av Peter Jackson än Sagan om Ringen trilogin. Som film betraktat är det absolut inget fel på den här och det är inte svårt att se talangen bakom den. Att den är en splatterfilm i humorns tecken är inget som drar ner intrycken det minsta lilla och det är väl egentligen bara några få scener i filmen början som känns lite väl billiga i sammanhanget. På det hela taget en genomtänkt film med några scener som kommer att stå sig som klassiker i många många år till! – 7/10

Bad Taste - 1987 - Peter Jacksons debutrulle!

Det känns inte som om det var särskilt länge sen man läste om den här filmen på olika fjortiscommunities, där det genomgående skröts om att man verkligen hade sett den och att det minsann var Peter Jackson som hade gjort den. Vi som var med långt innan Sagan om Ringen trilogin och dess succé skakade på huvudet, vi hade ju sett de här tidiga filmerna när de var nya och inte i samband med efterkommande succéer. Nåja, det är inte särskilt svårt att se vilken talang som skapat den här rullen, även om det förstås är lätt att hävda det så här med facit i hand. Det finns en genomgående tanke i filmen och det är inte bara en i mängden av otaliga splatterfilmer som glöms bort lika snabbt som det tillkommer nya. Det beror inte på att skådespelarna är särskilt bra eller på att handlingen är speciellt häpnadsväckande. Jag tror heller inte att effekterna är det som gör att filmen höjer sig över andra filmer. Snarare är det kontinuiteten i den som är så bra. Den är gjord på skoj med enkla medel men det finns en sällsynt filmskaparglädje bakom den som smittar av sig på alla som ser filmen. Så tror jag att det är i alla fall! – 7/10