Recension: Beck: Levande Begravd

Jag har sett den här senaste filmen om Martin Beck och hans medarbetare jämföras med regelrätt gialli vid några tillfällen och det är kanske inte en så dum jämförelse egentligen. Vi har en, även för oss – publiken, maskerad mördare, ett ganska långsökt hämndmotiv och relativt bestialiska metoder. Polisen står lamslagen och förstår inte vad det rör sig om även om vi åskådare förstår att vi förs bakom ljuset av de diverse villospår som planteras för oss. Tyvärr lyckas inte Peter Haber, Mikael Persbrandt och de andra, eller kanske snarare Harald Hamrell, som står för regin som vanligt, att upprätthålla den spänning som skulle vara historien värdig. Det blir väl ungefär så bra som man kan förvänta sig, varken bättre eller sämre och så bjuds man på lite granne och lite ”oväntade” förändringar lite här och där jämfört med tidigare mallar. Helt ok, men inte så mycket mer alltså. 

6/10

The Fourth Kind - 2009 - Allt är inte som det ser ut att vara...

The Fourth Kind

Regi: Olatunde Osunsanmi

2009

Sci-Fi/ Thriller

Det finns olika steg när det gäller kontakt med utomjordingar. Första steget är en enkel observation av UFO, det andra steget innebär att det finns bevis, det tredje steget är direktkontakt med utomjordingar och det fjärde, som filmen handlar om, är kidnappningar! Dr Abigail Tyler, vars historia filmen grundar sig på, hävdar bestämt att hennes liv förändrats drastiskt av en eller flera dylika händelser. Hon har fångat flera mysiska händelser där hennes patienter varit inblandade, med sin videokamera och filmen är rekonstruerat med detta material som utgångspunkt.

Redan innan filmen börjar får vi se Milla Jovovich presentera sig själv och tala om för oss att hon kommer att spela rollen av Dr Abigail Tyler, vars observationer filmen bygger på. Man har sedan vävt in scener man påstår vara filmade av den riktiga Abigail i filmen. Ibland visar man rekonstruktionen sida vid sida med de dokumentariska bilderna och som om inte det vore nog finns det också en intervju med Dr. Abigail Tyler som referens flera gånger i filmen, där hon berättar med egna ord om vad som har hänt. Det finns bara ett problem… Vi är förda bakom ljuset!

För det finns ingen riktig Abigail Tyler, allt är påhittat som en del av filmens marknadsföring och man får säga att man lyckats riktigt bra med det! Det finns få saker som skvallrar om falskhet och liksom Peter Jacksons mockumentär Forgotten Silver lurade en stor del av Nya Zeelands befolkning, så är det nog en hel del som fallit för den här historien också! Jag tycker att det är ett kul grepp och jag måste förstås erkänna att även jag föll för manipulationen. Det är kanske lättare att låta sig föras bakom ljuset om man är öppen för alla möjliga teorier om utomjordiskt liv och dessutom är svag för konspirationsteorier? Hur som helst finner jag det väldigt trovärdigt genomfört! Att det skulle skada filmens dramaturgiska struktur håller jag överhuvudtaget inte med om utan anser snarare att de scener där vi får se vad som har hänt ”på riktigt” är bland de mest skrämmande i filmen. Kvinnan som spelar den verkliga Dr. Tyler är riktigt skicklig i att framställa sig rädsla och hennes sminkning förstärker förstås också det hela.

Men samtidigt som filmens ambition möjligen är att skrämmas, så vill den också skapa debatt och få sina publik att tänka. Finns det bevis? Mörkar myndigheterna information om en utomjordig ras? Är det meningen att allt ska kunna förklaras rationellt? För onekligen är det så att det årligen rapporteras om en massa UFO och visst hävdar en del människor att de verkligen kidnappats av någon utomjordig intelligens som utfört en massa experiment på dem. Blåljuger de för att få uppmärksamhet? En del gör säkert det, men gäller det varenda en – utan undantag?

Hur som helst är det en effektiv film och en av de allra bästa Science Fiction rullarna jag har sett på mycket länge.

8/10

Recension: Frogs - 1972

Frogs

Regi: George McCowan

1972

Horror

Historien utspelar sig på den stenrike, rullstolsbundne Jason Crocketts (Ray Milland) ö. Dit kommer den frilansande fotografen Pickett Smith (Sam Elliott) efter att ha varit med om en båtolycka med en av Crocketts anställda. När han tagits in under Crocketts tak går fotografen och tillika djurexperten på upptäcktsfärd runt ön. Vad han hittar är ingen vacker syn, i träsket hittar han nämligen ett lik och en väldig massa grodor. Crockett försöker dölja vad som hänt och tänker inte låta nånting förstöra de festligheter han har planerat till 4:e juli och till sin födelsedag. Men när fler och fler i omgivningen först försvinner och senare hittas döda försöker Pickett att förmå miljardären att lämna ön, något som verkar vara lättare sagt än gjort.

Åter igen måste jag påtala den glädje man känner när man hittar en stor eller åtminstone känd skådespelare i en roll man inte alls hade förväntat sig. I den här filmen är det Sam Elliott som gömmer sig, dock utan mustasch. Han spelar den fotograf som kommer till ön där hela historien utspelar sig och som får gestalta rollen som expert på grodor och skadedjur.

Filmen belyser annars varför vi människor inte står på toppen av evolutionen eller kanske snarare hur känsliga vi skulle vara om något så simpelt som grodor skulle överproduceras. Självklart finns det andra bättre filmer i genren, Hitchcocks the Birds inte minst, men mest konfronteras man faktiskt med sämre varianter av temat och man kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmens djur inte har några larvigt stora proportioner, utan faktiskt håller sig inom rimlighetens gränser. Numera verkar det ju nästan vara mer regel än undantag att man överdriver storlekar för att skrämmas, tyvärr har det oftast motsatt effekt.

Den här filmen är helt klart ett kompetent hantverk utan att för den sakens skull bli någon riktig höjdare. Delarna var för sig, som de flesta skådespelarna, musiken och fotot är bra och sammansättningen är väl bra på sitt sätt men det räcker ändå inte hela vägen fram. Bilderna på djuren, som består av grodor, ödlor, spindlar och annat smått och gott är tagna i Eden Park - Florida, där förresten hela filmen är inspelad. Man kan väl säga vad man vill om filmen och man kan väl ha olika åsikter om den och dess budskap är skrämmande eller inte, men att filmen innehåller många vackra bilder på djuren råder det ingen som helst tvekan om.

För övrigt så har grodorna en förvånansvärd liten del i dödsfallen som inträffar, det är i stort sett alltid något annat djur som varit framme när någon dör. Detta trots filmens namn och trots enorma mängder av bilder på grodor, både i närbild och i stora kvantiteter. Troligtvis ville man att sinnet skulle påverkas av de här, av många ansedda, äckliga djurens närvaro och framkalla någon form avsky mot de andra, sötare djuren.

Vacker natur men inte särskilt skrämmande.