Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10

Room 237 – 2012 – En subjektiv dokumentär om Stanley Kubricks: The Shining!

Sällan har meningarna varit så delade om en film som när det gäller Stanley Kubricks The Shining. De flesta i mina kretsar verkar tycka den är något av ett mästerverk, men jag har också varit inblandade i diskussioner med människor som har tyckt att det har varit den råuslaste filmen någonsin och inte alls kan se någon storhet i den. Den här filmen, den subjektiva dokumentären är, enligt mitt sätt att se det, en film som verkligen tar ut svängarna och analyserar kanske till och med lite för mycket. Jag menar, jag är lika stort fan av konspirationsteorier som någon annan men ibland känns det bara lite överdrivet. Skulle verkligen all symbolik som det redogörs för här vara sann skulle det i sanning vara ett av de största mästerverken någonsin, inte bara cineastiskt utan även till sin struktur. Nästan övernaturligt mästerligt faktiskt.

Vid ett tillfälle spekulerar man i om man kan se filmen både framlänges och baklänges. Man går till och med så långt att man projicerar bägge varianterna ovanpå varandra och genom detta hittar man ytterligare finesser och underliggande meningar som inte ryms i de ”vanliga” spekulationerna. Dessa ”vanliga” spekulationer består bland annat i att teorisera om ifall The Shining egentligen är en film om judeutrotningen eller rent av om indianernas situation över de vitas erövring av Amerika.

Jag kan inte säga att jag verkligen faller för någon av, enligt mig, långsökta teorierna men det är onekligen stor underhållning att ta del av dem. Det finns saker och ting som vid en första anblick inte stämmer i filmen. Det är ingen hemlighet och heller inte föremål för debatt. Frågan är heller inte om dessa är omedvetna eller medvetna. Alla verkar vara överens om medvetenheten i Kubricks filmskapande. Inget sker på slump och det gäller bara att analysera tillräckligt djupt för att hitta svaren.

Man nöjer sig förstås inte bara med att titta isolerat på The Shining utan jämför friskt med Kubricks andra filmer, hittar likheter och använder dessa för att försöka föra sina teorier i bevis. Tilläggas kan att man aldrig någonsin påstår att det teoretikerna spånar om är sant. Det är isolerade teorier som inte på något sätt är sanktionerade av någon inblandad i filmen eller av Kubricks efterlevande. Man är tydlig med detta och det är väl tur att man inte utger sina teorier för att vara fakta.

En kul dokumentär men som man kanske ska se med en smula skepsis. Det är trots allt bara teorier och det är sedan upp till var och en att tro på dem eller inte.

7/10