Recension: Der Todesking - 1989

Der Todesking

Regi: Jörg Buttgereit

1989

Drama/Horror

Filmen utspelar sig under en vecka och ett kedjebrev tycks cirkulera. Var och en av de mottagare som får brevet begår självmord, vissa under våldsamma former andra mer stillsamt. Vad ligger bakom? Är brevet någon slags utlösare till dessa makabra händelser eller finns det någon helt annan innebörd? Är det till och med så att det finns en övernaturlig varelse som håller sin vakande hand över förloppet, som bestämmer livscykelns slut – Der Todesking…

Efter att ha sett Nekromatik och Nekromantik 2 och fått mersmak av Jörg Buttgereits filmer sökte jag upp den här rullen och satte mig att titta med stor spänning. Det en film med sju kortfilmer i en kan man säga. Sju kapitel, ett för varje dag i veckan, en löst sammanhållen film med samma grundfilosofi, allt handlar om självmord på olika sätt. Ibland är det riktigt artistiskt och ibland snudd på obegripligt. Det är säkerligen inte en film för alla och envar och den kräver en speciell sinnesstämning för att stå ut med. Ett ruttnade lik mellan varje veckodag sammanhåller filmen.

Det här är en tämligen abstrakt film utan en alltför linjär handling. Däremot är den tämligen påfrestande och deprimerande, är du ute efter humoristiska splattersekvenser är du fel ute, det här är inte roligt. Inte ens om man jämför med Nekromantiks svarta humor. Det här är en fest i makabert filmskapande med stil och klass. Bild och ljudkombinationerna som är en av de starkaste sidorna i Jörgs filmskapande, kommer även här till sin rätt och gör att det som först tycktes tråkigt och vulgärt sammanfogas till en trevlig och njutbar kombination. Detta förstås under förutsättning att man står ut med den något bisarra handlingen.

Att filmen är öppen för tolkningar står helt klart och det är kanske en del av dess styrka. Ingenting är helt självklart och det är den egna uppfattningen som är den enda sanna meningen med filmen, oavsett om man anser det vara ett poetiskt epos om vår egen dödlighet eller bara en samling deprimerande bilder.

Recension: Beyond the Limits - 2003

Beyond the Limits

Regi: Olaf Ittenbach

2003

Horror

Vivian beger sig med block och penna till en kyrkogård för att intervjua fastighetsskötaren Frederick. Han hänför den unga journalisten med sina otäcka historier om jakten på ett magiskt hjärta – en episk kamp som sträcker sig från medeltiden till 2000-talet. Men vad är egentligen Fredericks roll i dramat…?

Jag stal ovanstående handling direkt från baksidan av fodralet. Det är något som jag normalt inte gör utom när jag är så hänförd att jag inte finner några bättre ord än vad som redan har skrivits, eller så uttråkad att jag helt enkelt inte orkar formulera om det som redan är skrivet hur spartanskt det än må vara. Men å andra sidan finns det heller inte alltid mycket mer att tillägga. I det här fallet kan man väl i och för sig utveckla med att beskriva de olika historierna som vävs samman i Fredericks historier. Vi har en historia som utspelar sig i nutid och en som utspelar sig på 1400-talet. Jag finner den senare omåttligt mera intressant av flera anledningar.

Det är inte det att den skulle vara mera välspelad eller välregisserad för det är ganska jämt skägg tycker jag. Ingen av episoderna imponerar på något sätt. Det är väl heller inte så att makeupeffekterna är bättre egentligen, bara mer intressanta! Missförstå mig inte nu, om det är något i den här filmen som verkligen är utomordentligt så är det verkligen makeupeffekterna men det var väl ingen som hade räknat med något annat heller. Men eftersom andra delens gore kommer från medeltida tortyrinstrument i stor utsträckning är det mycket intressantare. Blod och slamsor från gamla hederliga svärd är bättre än hjärnor och hjärtan utskjutna med patronvapen.

Som helhet är jag dock inte imponerad. Allting är väldigt tvådimensionellt och det finns inget alls att fundera över. Det finns ingen som helst själ i filmen och redan när jag ser den har jag glömt om det finns något utmärkande i den. Den funkar bra som bakfyllefilm eftersom man inte känner någonting inför den. Man borde kanske känna äckel eller så inför effekterna och hade man inte varit luttrad så hade man säkert gjort det.

För mig blir det en meningslös film utan det minsta känsla som enbart lever på Olaf Ittenbachs känsla för fantastiska makeupeffekter!

3/10

Recension: Dead Meat - 2004

Dead Meat

Regi: Conor McMahon

2004

Horror

Ett gift par skulle egentligen aldrig få uppleva de vackra vyer av natur som det irländska landskapet har att erbjuda om de inte kört fel och hamnat på villovägar. Deras drömska färd genom omgivningen får dock ett abrupt slut när de råkar köra på en man som befinner sig mitt på vägen. I sin iver att göra det rätta stuvar de in liket i bilen för att föra det till en gård precis i närheten och tillkalla hjälp därifrån. Då händer det som ingen av dem räknat med, liket blir levande och biter mannen så svårt att hans blodförlust riskerar att kosta honom livet. Frun måste nu ensam bege sig till gården för att söka hjälp och berätta vad som hänt. Hon blir dock snart varse att mardrömmen bara har börjat och att hela trakten är infekterad av dessa zombies.

Visst låter det som en i raden av alla dessa zombiefilmer som vi tycks drunkna i numera? Det verkar ju som genren fått någon form av nytändning de senaste åren och kanske har vi kommersiella filmer som t.ex. remaken av den gamla klassikern Dawn of the Dead att tacka för detta. De flesta av dessa filmer är tyvärr allt annat än bra och om man är traditionalist tröttnar man snabbt på det actiontempo som verkar vara mer regel än undantag i dessa filmer numera.

Jag vågar dock påstå att det här är undantaget som bekräftar regeln. Filmen har en smart historia, uppfinningsrika goresekvenser som faktiskt trots allt inte tar överhanden och relativt bra skådespelare. Jag tror också att det är till filmens fördel att den inte är amerikansk utan irländsk, skådespelarna pratar med en naturligt bred irländsk accent och emellanåt kan det vara lite svårt att höra men det ökar bara charmen.

Den smarta historien då? Jo, man har faktiskt en tanke bakom hela händelsen att människor blir zombies. Det handlar här inte om varken mytologiska eller teologiska orsaker, som att de döda vandrar på jorden när det inte finns mer plats i helvetet. Nej, snarare en ganska naturlig förklaring. Smittan kommer från kor! Kor som lider av galna ko-sjukan som var på tapeten för en del år sedan och debatten är väl fortfarande inte är helt bortglömd.

Denna, åtminstone delvis trovärdiga förklaring, gör att filmen får en helt annan innebörd. Den blir allvarligare och skräms kanske lite mer än den genomsnittliga zombiefilmen. Nu menar jag inte att filmen är humorlös, för det är den absolut inte, det finns ganska gott om humoristiska inslag utspridda här och där men det är ofta ganska eftertänksamt och själva atmosfären förblir allvarsam och kanske rent av politisk på sina ställen.

Makeupeffekterna som också är centrala i en sån här film ser trovärdiga ut även om tonvikten inte ligger på att framställa allt så groteskt som möjligt. Men det är kanske just där styrkan ligger? Att inte överdriva så förbannat!?

Vill man se en genomtänkt och annorlunda zombiefilm ska man välja den här, den kostade lite över en million kronor att spela in och jag måste säga att den var värd vartenda öre.

Recension: Des Morts - 1981

Des Morts

Regi: Jean-Pol Ferbus, Dominique Garny, Thierry Zéno

1981

Dokumentär/Mondo

Det här är en dokumentär om döden. Antingen den är nära förstående eller nyligen genomgången. Olika aspekter och kulturella skillnader tas upp och man förklarar noga hur saker och ting ligger till. Allt från de avlägsna och, för oss, exotiska traditionerna hos folkslag på andra sidan jordklotet, till mera futuristiska nedfrysningsprocesser och moderna balsameringstekniker. 

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag brukar förespråka annorlunda film, extremare dito och sånt som utmärker sig på ett eller annat sätt, och själva ämnet i den här dokumentären är väl inte det mest följsamma som finns. Jag menar hur upplyftande är det egentligen att dokumenterar döden i olika former? Det är i alla fall vad man har gjort och man får väl utgå ifrån att filmskaparna tyckte att det var ett intressant ämne!

                     

Jag finner personligen de många morbida skildringarna nedslående och deprimerade och jag blir faktiskt inte särskilt intresserad av vad filmen egentligen vill förmedla. Det ligger väl den i fatet lite kanske. Jag menar, en dokumentär som inte är särskilt intressant är väl en lite motsägelse i sig själv. Det betyder förstås inte att det inte finns något intressant att förmedla för det gör det naturligtvis, jag känner bara att det går lite länge mellan de intressanta inslagen och att man fokuserar lite för mycket på att försöka chocka publiken.

Nu tror jag i och för sig att de som väljer att se en film av det här slaget inte är särskilt lätta att chockera och därmed biter man sig nog lite i svansen, men om man vill marknadsföra filmen som ”farlig” för den stora allmänheten har man nog lyckats! Jag känner inte särskilt många, som inte är intresserade av extremfilm, som överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att se det här.

Den chockerande effekten påminner förstås mer om den så kallade ”Mondon” är om en mer regelrätt dokumentär. Vad som skiljer dessa båda närbesläktade genrer åt, har stötts och blötts så många gånger att jag inte ens tänker försöka mig på att definiera några skillnader här och nu. Det verkar dock som ett mycket intressant framtida projekt och vem vet när det blir dags att ta tag i det. Tills vidare kan vi väl nöja oss med att konstatera att mondon oftast behandlar tabubelagda ämnen och att viljan att chockera ofta finns hos filmskaparen. Det finns också ofta ett fabricerat narrativ som inte nödvändigtvis hör ihop med de bilder som visas. Jag säger alltså inte att det alltid är så, för det här verkar till exempel vara äkta nog, men det är onekligen ett vanligt grepp.

Samtliga av de tre upphovsmännen var också inblandade i Svinet som vi skrev om för ett tag sedan här på Fanatisk Film och med det i bakhuvudet kan vi väl konstatera att inget är riktigt lätt att tolka som de här grabbarna ger sig på, åtminstone med de två referenspunkter som härmed finns. Jag ser inte riktigt storslagenheten i den här men jag har svårt att få någon energi från en film som bara handlar om, och dokumenterar, död.

Recension: The Devils Backbone - 2001

The Devils Backbone

Aka: El Espinazo del Diablo

Regi: Guillermo del Toro

Drama

2001

Det är 1939 och i slutet av det spanska inbördeskriget. Francos fascistiska nationalister har mer eller mindre besegrat republikanerna. I denna blodiga verklighet lämnas Carlos, en tioårig pojke och son till en stupad republikansk krigshjälte, av sin mentor på ett barnhem mitt ute i ingenstans. Han blir placerad i bädd nr 12 och de andra barnen börjar genast viska… ”åh nej, inte Santis säng”. Det visar sig att Santi har försvunnit, han är död säger de andra barnen och det dröjer inte länge innan han uppenbarar sig för Carlos. Men inte nog med det, mitt på gården står en odetonerad bomb och vilken betydelse har egentligen Professor Casares och föreståndarinnan Carmen för fastighetsskötaren Jacinto? Varför blir han så nervös när någon närmar sig förrådet?

Först av allt måste jag slå fast att det här är mer än bara en spökfilm. Eller rent ut sagt, det är egentligen allt annat än en spökfilm. Santis spöke finns egentligen bara med som en ingrediens, en av många i en mycket komplex historia. Den intressantaste biten tycker jag personligen är att iaktta barnhemmets pojkars inbördes maktbalans och statusjakt. Det är spännande att se hur Carlos anpassar sig till den nya miljön och bemöter barnhemmets mobbare. Man kanske till och med kan ana sig till ett politiskt budskap i och med att Carlos påstås vara son till en republikansk krigshjälte. Äpplet faller kanske inte så långt från trädet menar jag!

Skådespeleriet är utmärkt på alla fronter och man kan inte låta bli att bli lite imponerad över hur bra barnhembarnen gestaltar sina roller. Det känns faktiskt helt äkta även från vuxet håll och visste man inte bättre skulle man nästan kunna tro att filmen var helt autentisk. Inte för att bildspråket påminner på något sätt om en dokumentärfilm, men miljöerna och nämnda skådespelarinsatser skulle lika gärna kunnat vara hämtade ur verkligheten. Karaktärerna är fylliga och klart tredimensionella. Det finns ett djup som utvecklas mer och mer ju längre fram i filmen och ju närmare sanningen man kommer.

Den tickande och odetonerade bomb som står mitt på barnhemmets gård tillför både ytterliggare ett spänningsmoment samt förstärker de mystiska elementen i filmen. Kanske är denna rekvisita tänkt som symbolism i historien och visst fungerar den som sån också! Den står där i alla fall som en påminnelse av det pågående kriget.

Ska man hitta något att klaga på så är det att man valt att visa själva spöket lite för mycket lite för snabbt. Man kommer dock undan med det då filmen, som jag tidigare nämnt, inte är någon traditionell spökfilm i vanlig mening. Den handlar om helt andra saker och värderingar än att nöja sig med att skrämmas. Det är en betraktelse av kriget, dess vinnare och förlorare eller rent av ett åskådande av överlevande och överlevarinstinkt. Vem hjälper vem och finns det någon baktanke med det?

Av de filmer jag har sett av Guillermo de Toro (2007-01-21: The Devils Backbone, Cronos, Mimic, Blade 2 och Hellboy) är det här den bästa kanske tätt följd av Cronos som båda lyckas visualisera komplicerade karaktärer och ett ganska avancerad och komplext manus.

Recension: The Devonville terror - 1983

The Devonville terror

Regi: Ulli Lommel

1983

Horror

Dr. Worley (Donald Pleasence) lider av en mystisk sjukdom, han äts upp inifrån av maskar. Han undersöker om det finns något samband mellan hans tillstånd och en 300 årig förbannelse som vilar över den lilla staden Devonsville. En förbannelse som tre häxor gav alla stadens män när de brändes på bål. När tre nya kvinnor flyttar in i staden misstänker man att häxorna är reinkarnerade för att utkräva hämnd.

Det börjar ganska bra men man måste komma ihåg att det här är ganska billigt gjort, ingen större budget på den här filmen. Öppningsscenen för tankarna tillbaka till Mario Bavas mästerverk Black Sunday från 1960. Fast att jämföra de två vore väl nästan lite av ett helgerån. För även om tankarna finns där så har filmerna inte så mycket genensamt för övrigt.

Många stunder känns transportsträckorna mellan början och slutet onödiga och långa, inte mycket vidkommande händer och man tenderar att förlora intresset. Ända till slutet vill säga, då börjar det hetta till lite igen och man känner verkligen igen Ulli Lommels stil i de scenerna. Även om man hela tiden påminns om vem som gjort den i och med att likheterna i teknik med t ex Boogeyman är slående. Fast varje filmskapare har ju sin stil. Boogeyman gillade jag men inte den här.

The Dead Will Tell - 2004 - Den övergår aldrig till att bli riktigt övernaturlig!

The Dead Will Tell

Regi: Stephen T. Ray

2004

Thriller

När Emily (Anne Heche) får en förlovningsring av sin nyblivne fästman Billy (Jonathan LaPaglia), trots att det bara var en månad sen de först träffades, börjar mystiska saker att inträffa. Hon ser syner av en ung kvinna som tycks försvinna lika fort som hon uppenbarat sig. Undan för undan förstår hon att något är fel och börjar undersöka saken närmare. Kvinnan visar sig vara Marie Salinger (Leigh Jones) som försvann 1969, allt man fann av henne var ett finger med förlovningsringen på, den ring som numera pryder Emilys finger. Ska sanningen uppdagas eller är det alldeles för sent?

Den här TV-filmen håller förhållandevis hög kvalité och det finns få saker som faktiskt avslöjar dess mindre smickrande ursprung. En sak är det frekventa användandet av fade out och fade in som är ett brukligt sätt att transportera sig mellan scener på i den här typen av produktioner. Kanske kan man också skylla det något lama genomförandet av storyn på ursprunget men på det hela taget känns det ganska stabilt. Det är bitvis spännande men man är numera så bortskämd med just den här typen av storys, kanske framförallt från Asien, att man blivit lite avtrubbad.

                     

Anne Heche funkar dock utmärkt i titelrollen, hon känns så där lagom desperat att få reda på sanningen men trots allt inte beredd att gå över vilka lik som helst. Desperation med måtta skulle man kunna säga och det finns hela tiden en balansgång mellan lusten att lösa mysteriet och förhållandet med Billy. Jag kan inte påstå att det sprudlar originalitet över detta men det känns i alla fall fräschare än vad många av de andra skådespelarna har att jobba med. Anne Heche är dessutom inblandad i produktionen så det kanske har något med saken att göra. Andra skådespelare värda att omnämna är förresten Kathleen Quinlan, Eva Longoria och Chris Sarandon.

Trots att filmen behandlar spöken, eller åtminstone synerna av dessa övergår den aldrig till att bli riktigt övernaturlig. Det finns inget universalmedium som känner till alla svaren och heller ingen (tack och lov) ockult bokaffär som huvudpersonen kan söka hjälp i. Ni som sett några filmer av det här slaget vet precis vad jag syftar på. Det blir åtminstone en kliché mindre att visualisera på det viset. För handen på hjärtat, den här filmen bygger sina grundvalar på just de klichéer som andra filmer redan nött ut.

Men även om själva historien som tidigare nämnt inte är vidare originell så duger den gott som en och en halv timmes förströelse. Det är tämligen välgjort med tanke på ursprunget och det är trots allt faktiskt ganska upplyftande med den här typen av, inte allt för tillkrånglad, deckare där man är ute efter att klura ut vem mördaren är, utan en massa gore och närgånget våld. Det finns också en viss tillfredsställelse att hålla jämna steg med utredningen och inte få en total överraskning när mördaren avslöjas.