Recension: The Devils Backbone - 2001




The Devils Backbone
Aka: El Espinazo del Diablo
Regi: Guillermo del Toro
Drama
2001

Det är 1939 och i slutet av det spanska inbördeskriget. Francos fascistiska nationalister har mer eller mindre besegrat republikanerna. I denna blodiga verklighet lämnas Carlos, en tioårig pojke och son till en stupad republikansk krigshjälte, av sin mentor på ett barnhem mitt ute i ingenstans. Han blir placerad i bädd nr 12 och de andra barnen börjar genast viska… ”åh nej, inte Santis säng”. Det visar sig att Santi har försvunnit, han är död säger de andra barnen och det dröjer inte länge innan han uppenbarar sig för Carlos. Men inte nog med det, mitt på gården står en odetonerad bomb och vilken betydelse har egentligen Professor Casares och föreståndarinnan Carmen för fastighetsskötaren Jacinto? Varför blir han så nervös när någon närmar sig förrådet?

Först av allt måste jag slå fast att det här är mer än bara en spökfilm. Eller rent ut sagt, det är egentligen allt annat än en spökfilm. Santis spöke finns egentligen bara med som en ingrediens, en av många i en mycket komplex historia. Den intressantaste biten tycker jag personligen är att iaktta barnhemmets pojkars inbördes maktbalans och statusjakt. Det är spännande att se hur Carlos anpassar sig till den nya miljön och bemöter barnhemmets mobbare. Man kanske till och med kan ana sig till ett politiskt budskap i och med att Carlos påstås vara son till en republikansk krigshjälte. Äpplet faller kanske inte så långt från trädet menar jag!

Skådespeleriet är utmärkt på alla fronter och man kan inte låta bli att bli lite imponerad över hur bra barnhembarnen gestaltar sina roller. Det känns faktiskt helt äkta även från vuxet håll och visste man inte bättre skulle man nästan kunna tro att filmen var helt autentisk. Inte för att bildspråket påminner på något sätt om en dokumentärfilm, men miljöerna och nämnda skådespelarinsatser skulle lika gärna kunnat vara hämtade ur verkligheten. Karaktärerna är fylliga och klart tredimensionella. Det finns ett djup som utvecklas mer och mer ju längre fram i filmen och ju närmare sanningen man kommer.

Den tickande och odetonerade bomb som står mitt på barnhemmets gård tillför både ytterliggare ett spänningsmoment samt förstärker de mystiska elementen i filmen. Kanske är denna rekvisita tänkt som symbolism i historien och visst fungerar den som sån också! Den står där i alla fall som en påminnelse av det pågående kriget.

Ska man hitta något att klaga på så är det att man valt att visa själva spöket lite för mycket lite för snabbt. Man kommer dock undan med det då filmen, som jag tidigare nämnt, inte är någon traditionell spökfilm i vanlig mening. Den handlar om helt andra saker och värderingar än att nöja sig med att skrämmas. Det är en betraktelse av kriget, dess vinnare och förlorare eller rent av ett åskådande av överlevande och överlevarinstinkt. Vem hjälper vem och finns det någon baktanke med det?

Av de filmer jag har sett av Guillermo de Toro (2007-01-21: The Devils Backbone, Cronos, Mimic, Blade 2 och Hellboy) är det här den bästa kanske tätt följd av Cronos som båda lyckas visualisera komplicerade karaktärer och ett ganska avancerad och komplext manus.