Recension: Mark of the devil 1970

Mark of the devil

Regi: Michael Armstrong

1970

Drama/Horror

Under häxjaktens storhetstid kommer Christian Von Meruh (Udo Kier) till en liten stad som lärjunge till den store häxjägaren Cumberland (Herbert Lom). De är där för att se till att landets lokala häxjägare verkligen arbetar för kyrkans syften och inte för sin egna personliga vinning. Albino (Reggie Nalder) som är den nuvarande häxjägaren känner sig kränkt över detta då han inte längre kan utöva sin makt för få kvinnor och för att tillfredställa sin kättja. Efter att ha yppat allehanda anklagelser, bland annat impotens, mot Cumberland blir han dock bragd om livet av densamme. Christian som redan börjat tvivla på sin tutors avsikter får vatten på sin kvarn när han blir vittne till dådet, dessutom är han djupt förälskad i den häxanklagade Vanessa (Olivera Vuco).

Den här filmen är känd för sina explicita tortyrscener och visst innehåller filmen en del såna som fortfarande känns otroligt realistiska. Dessutom finns styrkan av insinuation och när det blandas på det här sättet är man till slut inte riktigt säker på vad man har sett och vad man har fantiserat ihop själv.

Storyn hör kanske inte till den ovanligaste, tortyr i kyrkans namn och lust till en kvinna anklagad för häxeri och man kan väl till och med gå så långt att man drar paralleller till klassiker som Hunchback of Notre Dame. Själv tänkte jag mycket på Stuart Gordons the Pit and the Pendulum (1990) när jag såg den men det är ju knappast den här filmens fel att liknande storys finns i senare filmer.

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och framförallt Udo Kier känns som klippt och skuren för rollen. Hans oskyldiga stora ögon blir en utmärkt kontrast till grymheterna som försiggår i tortyrkammaren. Herbert Lom är alltid bra och här får han tillfälle att använda sin auktoritet för att envist hävda kyrkans makt, Reggie Nalder är precis lika slemmig som han ska vara som Albino och Oliviera Vuco är mycket realistisk i sin roll som anklagad för häxeri.

Det är dock lite för förutsägbart för min smak, historien är så typisk att det räcker med ett par glimtar av någon person innan man vet hur det ska går för dem – nästan! För en del överraskningar finns det och ett par gånger blev jag rejält överraskad av storyn.

Förutom de rent filmiska aspekterna anser jag att alla filmer som behandlas häxjakten med så här kritiska ögon och vågar anklaga kyrkan för egen vinning skull är oerhört historiskt viktiga. Vissa delar ur vår historia får vi inte glömma bort och bör till varje pris se till att tillskansa oss den kunskap som krävs för att historien aldrig någonsin ska upprepa sig!

Bait – 2012 - djurskräck och vattenkatastrof på samma gång!

De senaste månaderna har jag tittat rätt mycket på hajfilm, det vill säga filmer där hajarnas blodtörstiga aptit på människor står i centrum. Jag kunde naturligtvis inte stå över denna och det är jag väldigt glad för! Det är nämligen inte bara en film i mängden med effekter man skrattar åt och klyschiga attacker som man redan har sett tusentals gånger och kan räkna ut på förhand. Självklart handlar det inte om överraskningar som kommer att gå till världshistorien som de mest innovativa någonsin, men jag tycker ändå att man har tänkt till och inte alltid gjort det så enkelt som möjligt för sig.

Dessutom är skådespelarna för ovanlighetens skull riktigt bra! Det är ingen som direkt spelar över och skriker som det ofta kan vara. De flesta behåller ändå någon form av lugn. Dessutom är hajattackerna väldig bra gjorda! Till saken hör också att hajarna, som ska vara vithajar, inte är överdrivna på något sätt; de har inte två huvuden, är inte 50 meter långa och är inga förmodade utrotade varelser som nyligen har kommit till liv igen. Inget sådant, bara realism!

Fast det är klart… det är förstås realism med modifikation! Allt som händer kanske inte skulle kunna hända i verkligheten men lite eftergifter får man ge för dramatikens skull. Det roliga är också att det inte bara handlar om en meningslös hajfilm utan mål och anledning, det finns en anledning och det finns också en hel del sensmoral i den. Det finns de som offrar sig för andra och de som inte förlåter sig själva för något de misslyckades med för flera år sedan.

Men åter till mål och anledning. Det är också en katastroffilm och anledningen till att hajarna kommer in i snabbköpet, för det är där filmen mestadels utspelar sig, är att en tsunami inträffar och svämmar över allt i sin väg! När jag först såg trailer på filmen blev jag alldeles paff. Som om det inte var nog med att råka ut för en katastrof som en tsunami som kommer det dessutom hajar och jagar dem! Fantastiskt på min ära!

En av de bästa hajfilmerna jag har sett på mycket länge och den är helt och hållet seriös, något som verkar vara högst ovanligt nuförtiden.

7/10

Mask of Murder - 1985 - En film av Arne Mattson!

Mask of Murder

Regi: Arne Mattson

1985

Thriller

En maskerad seriemördare härjar i en liten kanadensisk by. Denne spåras slutligen till sitt gömställe där han, efter att saker och ting gått helt åt pipan, skjuts till dös av polisen. Efter detta skulle man kunna tro att saken är utagerad, men icke. Fler kvinnor hittas mördade enligt samma mönster som den nu döda seriemördare använde – en sylvass rakkniv, tätnar mysteriet. Är det en imitatör polisen har fått på halsen eller ligger det andra saker i bakgrunden? Ledtrådarna är få och vittnesmålen ringa, men de få spår som trots allt finns pekar alla på användandet av samma mask som man tidigare hittat och som sedermera visar sig vara försvunnen…

Det jag hittills har sett i regi av Arne Mattson har allt varit av väldig hög kvalitet, men det är väl tveksamt om jag vill sträck mig så långt i det här fallet, åtminstone inte i de initiala scenerna. Det är en slarvigt berättad historia, med ett manus som verkligen får en att hungra efter mer fyllighet. Karaktärerna är taffliga och träiga och det hjälper inte att en sådan prominent herre som Christopher Lee axlar rollen som polischef. Han fungerar visserligen bra i den lilla roll han har, men det känns som om han enbart går på rutin och jag vet inte hur mycket regi han fått att basera sitt agerande på. Han är högt aktad av sina kollegor och verkar nästan uppfattas som någon form av övermänniska i utredningssammanhang, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken nivå hans kollegor verkar befinna sig.

Poliserna är överlag extremt korkade och det är nästan ofattbart vilket klumpigt och ointelligent polisarbete de utför. Hade det här varit i verkligheten hade inte ett enda brott blivit löst och mången oskyldig människa hade fått sätta livet till, för att inte tala om de utredande poliser som råkar befinna sig på plats. Till filmens försvar kan man nämna att den verkligen kommer igång direkt och att det inte dröjer särskilt länge innan mördaren har slagit till två gånger, innan förtexterna faktiskt!

Vad som sedan följer är hela vägen en förbättring faktiskt, det som började lamt blir till slut faktiskt ganska spännande och även om det egentligen är helt självklart vem mördaren är hela tiden, kan det inte hjälpas att man tvivlar lite längs vägen. En del villospår läggs ut och flera andra möjligheter skulle ha kunnat arrangeras om man hade velat leda storyn åt de hållen. Att filmen är inspelad i stockholmstrakten, eller åtminstone i Sverige är ganska uppenbart. Det finns flera saker som avslöjar detta, även om man inte skulle känna igen de exakta miljöerna. Till exempel så finns jag det högst osannolikt att den kanadensiska polisen, där ju filmen ska utspelas, använder sig av svarta Volvo 740 med orden ”Police” i vita bokstäver på sidan som polisbilar.

Nåväl, historien berikas av den sidohistoria om otrohet som blir mer och mer närvarande i den utredande polisens McLaines värld. Hur vetskapen om att hans fru bedrar honom med hans kollega trots att hon påstår sig har rest på semester till Bermuda, förändrar honom. Det märks också tydligt vilken inverkan denna kärleksaffär har på kollegan och det hela blir lite som ett maktspel dem emellan. Hur mycket de vet om varandra är inte helt självklart även om vi som åskådare får ta del av hela dramatiken. Det är oundvikligt att en konfrontation kommer att ske, det är bara en fråga om när.

För övrigt består filmens starkaste intryck, åtminstone vad gäller skådespeleri, av en fullständigt briljant Heinz Hopf i rollen som en knivskuren barberare!