Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

Vacancy - 2007 - Din dödskamp kan vara värd mycket pengar!

Vacancy

Regi: Nimród Antal

2007

Horror

Ett ung gift par, på gränsen mot skilsmässan, tvingas ta in för natten på ett sjabbigt motell efter att deras bil pajat. Ganska snart upptäcker de gamla videokassetter med riktigt usla slashers. Men något är väldigt märkligt med dem, de ser ut att vara inspelade i just det rum paret nu befinner sig i! Samtidigt börjar märkliga saker hända, det bultas på dörren som angränsar till rummet bredvid och maskförsedda våldsmän dyker upp utanför. Badrumsfönstret är igenspikat för att ingen ska kunna ta sig ut den vägen. Sakta med säkert förstår de mer och mer vad som är på väg att hända med dem, förtvivlade använder de alla medel som står till buds för att försöka överleva natten.

Ok, det är kanske inte världens mest genomarbetade eller originella story, men den funkar och den gör det bra! Att ett sjabbigt motellrum skulle vara inspelningsplatsen för inkomstbringande snuff låter inte helt otroligt och vetskapen av detta faktum gör att filmen är ganska spännande redan innan den börjar. Dessutom lyckas man hålla filmen väldigt realistisk, självklart med några oundvikliga klichéer som bara måste finnas med, men det är inget som stör.

                                      

Även skådespeleriet hålls i bra form av de största rollerna – David (Luke Wilson) och Amy (Kate Beckinsale). De känns genuint livrädda och det är inte särskilt svårt att förlåta ett visst överspeleri från motellägaren Masons (Frank Whaley) sida. Dock är det atmosfären som står i centrum här och då menar jag inte en briljant ljussättning som i Mario Bavas mycket stämningsfulla Baron Blood eller hammer-horror filmerna. Det finns inget så romantiserat över den här filmen, den kan inte skryta med ett varmt och snyggt foto och tur är nog det, för det hade säkerligen dragit ner den synnerligen otäcka stämningen. Istället är det ganska kallt och iakttagande bildspråk som gäller och jämförelser med Mäster Hitchcock ligger inte långt borta.

Det finns inte särskilt många onödiga scener och filmen är bara runt åttio minuter lång. Jag ser det dock inte som någon nackdel eftersom man på så sätt kan skapa en väldigt tät och tempoladdad film, utan att för den sakens skull falla i fällan och göra en riktig trendskräckis, där man hur tydligt som helst kan se vilken målgrupp filmen är ämnad för. Låt vara att även den här tilltalar en yngre publik men med tanke på avsaknaden av blodiga detaljer tror jag att den funka precis lika bra för oss lite äldre. Vi som bara vill se en spännande film.

För är det nånting filmen verkligen stoltserar med så är det spänning. Jag överdriver inte när jag säger att det här är något av det mest spännande jag sett på åratal och en av de bästa filmer jag sett hittills i år. Har du inte sett den än? Hyr den, köp den eller stjäl den, men se till att se den nu!

The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft

The Tomb

Regi: Ulli Lommel

2007

Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.

                        

Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.

Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.

Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.

Hack! – 2007 - fantastiska klichéer!

Sju skolungdomar åker till en privat ö för att bättra på sina betyg. Snart står det klart att de hålla på att mördas en efter en. Enklare än så går nog inte filmens handling att förklaras. Och den behöver inte förklaras enklare heller för det här är inte en film där själva handlingen isig är det viktigaste. Det är inte viktigt att de sju skolungdomarna mördas en efter en, det är snarare detaljerna som är det intressanta. Filmen är nämligen uppbyggd kring klichéer och det är vad som får den att fungera så bra.

Man ska inte göra misstaget att tro att det här är en skräckfilm även om den är rejält blodig på sina ställen. Det är heller inte en regelrätt parodi även om man skulle kunna tro det med tanke på hur mycket referenser till skräckfilmer som hela tiden fyller filmen. Jag ska ärligt säga att jag tappade räkningen mer än en gång. Är man inte filmintresserad ser man nog bara den här rullen som upprepade klichéer staplade på varandra. En kalkon helt enkelt. Jag ser det inte riktigt på det sättet. Det är absolut meningen att klichéerna ska vara där, det är inget som är gjort på grund av bristande kompetens – snarare tvärtom! Jag gillar upplägget skarpt även om det framåt slutet kanske blir lite för mycket av det goda. Det är också en konst att veta när man ska sluta och det är kanske det man inte riktigt bemästrat!

7/10

They Wait - 2007 - En stabil spökhistoria

They Wait

Regi: Ernie Barbarash

2007

Horror

I samband med en begravning beger sig Sarah (Jamie King) och Jason (Terry Chen) tillsammans med sonen Sam (Regan Oey) till Chinatown för att närvara. De trodde att de visste vem Jason farbror egentligen var men nu börjar en efter en obehaglig sanning uppenbara sig. Det är dessutom den hungriga spökmånaden och enligt folktron den tid på året som de oroliga och disharmoniska andarna har chansen att påverka vanligt folks liv. Och framförallt om man äger förmågan att se dessa plågade själar, en förmåga som både Sarah och hennes son besitter. Plötsligt blir sonen sjuk och ingen läkare kan förstå vad han lider av, Sarah är dock övertygad om att hans själ är besatt av en ond ande som måste drivas ut. Tiden är dock knapp och hon har bara fram till soluppgången på sig att övertyga sin omgivning om att hon har rätt…

Nu är det här förvisso ingen asiatisk film utan är producerad i Kanada, men majoriteten av skådespelarna är asiatiska och den grundar sig helt klart i asiatisk vidskeplighet. Att se vi västerlänningar kanske drar hela, eller åtminstone stora delar av Asien även en och samma kam är en annan sak. Jag kans inte påstå att jag själv kan separera de olika sägnerna och myterna från varandra, men visst påminner de här kinesiska mysterierna en hel del om vad man kan stöta på i några av de mest kända japanska spökfilmerna!

                                          

Lyckligtvis har man ändrat på några saker i alla fall, det är inte frågan om att hitta ett barn vars kvarlevor gömts någonstans a la Ringu eller Dark Water utan snarare om det motsatta, det är ett barn som blir besatt av en vuxen ande istället. Dramaturgin känns dock igen och om man sett några spökfilmer av det slaget lär man inte blir speciellt överraskad av den här. Fast det är faktiskt ett mycket bra utfört hantverk och jag måste erkänna att jag faktiskt hoppade i stolen vid några tillfällen. Man har också varit medveten om några av klichéerna och utnyttjat dem till sin fördel. Man förväntar sig kanske inte det alla gånger och det är en fröjd att se. Att bli förd bakom ljuset och lurad av en film är ett ganska högt betyg så det är ju trevligt.

Jag tycker också att den fungerar mycket bra skådespelarmässigt och den blir heller inte så rörig och oförklarlig som många av de asiatiska filmerna tenderar att bli, framförallt när det börjar närma sig slutet och själva upplösningen ska till att avslöjas. Här görs det istället med finess och även om man inte blir direkt förvånad över hur allt hänger ihop försöker man heller inte göra mer av det än vad man klarar av. Effekter och liknande fungerar mycket bra och det finns faktiskt ingenting att klaga på i det avseendet.

Ett speciellt hedersomnämnande måste också ges till den unge Regan Oey som spelar paret son Sam. Jag tycker han imponerar stort för sin unga ålder och förresten så medverkar också Michael Biehn för dem som är intresserade. Håll dock inte andan för så där rysligt mycket kameratid får han då rakt inte. Hans karaktär är ju i och för sig inte speciellt viktig heller så det är bra med den saken.

En stabil spökhistoria, varken mer eller mindre!

Teeth - 2007 - En underlivskomedi!

Teeth

Regi: Mitchell Lichtenstein

2007

Komedi

Att Dawn (Jess Weixler) inte bor särskilt långt ifrån kärnkraftverket har sannerligen förändrat hennes liv. Redan som liten upptäckte hon nämligen att hon inte var riktigt som alla andra även om det tog henne många år att inse det. Hon är nämligen muterad i de nedre regionerna och har utvecklat tänder i underlivet. Nu, när hon nått collageålder är hon verksam i en grupp som propagerar för sexuell avhållsamhet för äktenskapet. Emellertid träffar hon en av de andra medlemmarna och det slår gnistor mellan dem. Båda två brottas med sina känslor men föga anar de att fel beslut faktiskt kan leda till att killens stolthet går förlorad – och till döden…

Få filmer har byggt upp en sådan inre bild inför tittandet som Teeth och att man läser ”Rysare/Komedi” på omslaget må väl vara hänt. Det handlar väl om lite småkomiska vändningar då och då tänker man. Men icke! Det här är så långt ifrån en skräckfilm man kan komma, visserligen är några scener rejält blodiga och det är kanske lite rysligt med avbitna snoppar, men på det hela taget är det ganska tramsigt och löjligt genomfört. Eller rättare sagt, som komedi funkar det ganska bra. Skådespeleriet är lagom överspelat för att funka med komiska premisser och en del av karaktärerna är tillräckligt skruvade också.

                                                 

Ta till exempel. Dawns fosterbror, som redan som liten hade en traumatiserad upplevelse med sin fostersyster. Inget konstigare än att leka doktor kanske – jag visar min så visar du din helt enkelt. Men det faktum att Dawn bet honom har onekligen satt spår i honom som han aldrig kommer att glömma. Han verkar livrädd för det kvinnliga könet och hans tjej poängterar till och med att hon faktiskt har en väl fungerande mus, när han envisas med analsex. Det är väl i sig inget konstigt med tanke på hans upplevelser, men blir ganska komiskt ihop med hans övriga machokaraktär.

Fast det finns mer komik än så i filmen, för att inte tala om dubbelmoral. I skolans läroböcker, på sexualundervisningen har vulvan blivit censurerad med ett klistermärke. Mannens kön går däremot bra att via genomskärningsbilder av. Förutom att detta blir hur tramsigt som helst i det stora sammanhanget, innebär det naturligtvis också att Dawn förvägras en möjlighet att upptäcka att honom inte är normal. Hennes hopp står i stället till att försöka pilla bort den lilla klisterlappen eller gå till en gynekolog. Det ena utesluter förstås inte det andra så efter att lappen försvunnit och hon tror sig upptäckt något fel beger hon sig till en gynekolog. Inte för att jag har någon större erfarenhet av den typen av läkarbesök, men nog tycker väl jag att han utnyttjar situationen en smula till sin fördel och så blir han av med fingrarna…

Ska man hitta någon form av sensmoral i filmen förutom de uppenbara absurditeterna, så är det väl att den mutation Dawn genomgått är av stort gagn för kvinnan och således naturens sätt att skapa en starkare varelse. Detta grundar jag naturligtvis på att Dawn råkar ut för på den ena och den andra killen som bara vill ha henne i säng, de här muterade tänderna ger henne en möjlighet att hämnas direkt på dem som våldför sig på henne. Samtidigt är kanske inte alla killar sådana svin som de framställs som i filmen, vilket möjligen ger henne möjligheten att kontrollera bettet.

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street - 2007

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street

Regi: Tim Burton

2007

Musikal

Sweeney Todd (Johnny Depp) är besatt av tanken av hämnd på Domare Turpin (Alan Rickman) som förstört hans liv genom att stjäla och fördärva det vackraste i Todds liv, nämligen hans äktenskap med hustrun. Genom denna åtrå har domaren också gjort Todds dotter Johanna (Jayne Wisener) till sin skyddsling, vilket Todd får veta när han kommer tillbaka till London efter femton år i exil. Hon hålls inlåst i domarens stora hus mot hennes vilja. Hennes skönhet är förstås bändande och ingen får se henne förrän Todds följeslagare – Sjömannen Anthony (Jamie Campbell Bower) får se en skymt av henne genom ett fönster. Han blir genast besatt av henne och planerar att rymma med henne. Samtidigt planerar Todd sin hämnd tillsammans med pajbakerskan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som han äktar och förser med färskt kött, nämligen de av hans kunder som haft oturen nog att sätta sin fot i hans salong.

När det gäller Tim Burton, som har en så utpräglad personlig stil, är det kanske ofta ris eller ros som gäller. Det vill säga att man antingen älskar eller hatar hans verk då de är så pass originella. Personligen ser jag dem med stor förtjusning och anser att han möjligen misslyckats någon enstaka gång, men det var länge sedan nu. Jag älskar alltså generellt hans filmer. Dock ser jag en fara med det sätt han visualiserar sina skapelser på. Det kan gå lite överstyr ibland och passar man sig inte kan det se ut som man driver med sig själv fast det inte är meningen. Nu tror jag inte Tim Burton gör det här, men det behöver inte gå särskilt många sekunder innan man tydligt ser vem som gjort filmen och förtexten ”A Tim Burton Film” är tämligen överflödig.

Något som gör den här unik, till och med för Tim Burton är ju förstås att det är en musikal. Inte alla dialog sjungs men otroligt mycket av den. Detta är kanske i sig inget problem rent stilmässigt utan det ser och låter ganska naturligt, men det påverkar i högsta grad tempot i filmen. Det blir tjatigt eftersom musikinslagen, med olika teman etc. är designade att upprepa sig lite här och var. Att historien bygger på en mycket populär vandringssägen, som mången gång omdebatterats angående sin äkthet, är förstås kul och skräckfantasterna får också sitt lystmäte tillfredsställt när Johnny Depp skär halsen av sina kunder – en efter en. Det är synnerligen blodigt faktiskt!

                                                                                       

Men även om Depp imponerar (när gör han inte det?) så är han långt ifrån den enda som håller upp filmen. HelenaBonham Carter stjäl showen flera gånger med sin närvaro. Hon har fått ett lite bredare register av känslor att jobba med till skillnad från Depp som bara är förblindad av sitt hat hela tiden. Samma sak kan väl till mån även gälla Alan Rickman, som visserligen är stabil, men som inte har så mycket att jobba med utanför sin, för situationen, ganska typiska karaktär. Timothy Spall och Sasha Baron Cohen är däremot mycket karismatiska i sina mindre roller och en fröjd att titta på.

Så… älskar jag den här filmen? Nä, det vore väl mycket sagt. Det är förstås inget jag ångrar att jag sett och Burtons stil är underhållande att se som vanligt, man befinner sig liksom inuti en fantasi men det blir lite för mycket med alla upprepningar som musikalen renderar. Jag finner också att den, även om det naturligtvis är ett tekniskt välgjort hantverk att det faktiskt är lite för mycket yta och för lite innehåll denna gång för Tim Burton.

The Tattooist - 2007

The Tattooist

Regi: Peter Burger

2007

Horror

Tatueraren Jake (Jason Behr) skadar sig på en urgammal tatueringsnål och råkar på så sätt släppa lös en ond ande som vill hämnas en oförrätt. Alla som Jake tatuerar går en hemsk död till mötes när deras tatueringar växer och växer tills de slutligen täcker hela kroppen. Enda chansen att få stopp på demonen är att söka reda på sanningen. Vem är det egentligen som spökar och hur stoppar man honom. Svaret finns hos urbefolkningen, där tatueringarna har magisk innebörd och den som inte slutför en påbörjad kroppsprydnad får leva i skam…

En ganska intressant idé det måste erkännas. Tyvärr blir resultatet inte något man inte sett tidigare, åtminstone inte om man är någorlunda bevandrad i den asiatiska vågen, med Ringu, Dark Water och Ju-On i spetsen, där själva idén ofta går ut på sökande efter orsaken till spökerierna. Nu menar jag inte att The Tattooist är asiatisk utan att själva upplägget känns igen.

                                               

Filmen är producerad i Nya Zeeland och Singapore och min erfarenhet av nya zeeländsk film, som visserligen inte är så omfattande, insinuerade att det här faktiskt skulle vara en riktigt kvalitativ rulle. Det som fick mig att tvivla var att man på omslaget skryter med att den är skapad av samma folk som skapade Black Sheep, en film som visserligen var lite småtrevlig, men som knappast nådde de högre höjderna – mycket på grund av sin humor.

Här är det dock inte frågan om någon humor alls. Man håller historien på en nivå där allvaret är intakt och intresset för vidskepligheten bland urinnevånarna är högt. Man vill verkligen veta vilka övertygelser som finns i deras folksjäl, men det blir liksom aldrig varken hackat eller malt. Man får lite information, men det grävs aldrig på djupet och den intressanta historia som det här skulle kunna vara uteblir. Istället väljer man att göra en ganska platt film, där man knappt kan hålla redan på karaktärerna. Vem som är vem är inte så intressant som det borde vara och skådespeleriet glänser inte heller. Inte för att någon är direkt dålig, snarare bara ointressant.

Vad man däremot lyckas ganska bra med är effekterna. Det ser ganska plågsamt ut när man får se hur tatueringarna växer på de stackars offren och själva spöket, som bara verkar uppenbara sig i speglar, ser också bra ut – till och med riktigt otäck emellanåt. Allt som allt är det här mycket bättre än Black Sheep, även om det också är mindre originellt. Jag tror inte den kommer att skrämma någon skräckfreak, men kan säkert vara lite ruggig för mer ovana tittare.

The Stranger Inside aka The Brave One - 2007 - Jodie Foster på hämndhumör!

The Stranger Inside

Aka: The Brave One

Regi: Neil Jordan

2007

Thriller/Drama

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) överlever med nöd och näppe ett brutalt överfall i en av New Yorks parker som kostar hennes blivande make David (Naveen Andrews) livet. Denna traumatiserande upplevelse gör att hon förlorar sig själv och istället blir någon annan, en främling för sig själv. En främling som, liksom före överfallet, vandrar omkring på nätterna i stadens alla miljöer. Dock finns det en viktig skillnad, hon är numera beväpnad och drar sig inte för att använda våld, eller ens för att döda, när hotfulla situationer uppstår. Hon har blivit en desperat kvinna besatt av hämnd!

Läser man ovanstående får man lite vibbar av hämndklassikern Death Wish från 1974 med Charles Bronson i sin paradroll, möjligen kan man hävda att den vanmakt Erica känner inför systemet när hon inser att hon har fått nog kan påminna en smula om Joel Schumachers smått briljanta Falling Down från 1993 och det är inte en helt felaktig tanke. Men framförallt känns faktiskt lite som om man upprepat just mycket av Death Wish här, man har bara vänt på genus och hämnaren heter inte längre Paul Kersey utan Erica Bain. Likheterna är många, inte minst det sätt hämnaren utvecklas på i takt med att våldsdåden ökar.

                                                  

Men det finns också skillnader, kanske inte så mycket i själva historien, utan mer i de mer emotionella delarna av filmen. Ta skådespeleriet till exempel. Jag ska inte sitta här och säga att jag inte gilla Bronson prestation, för det skulle inte vara sant, men Jodie Foster är en skådespelerska av en helt annan kaliber och hon tränger verkligen in under skinnet på mig. Hon har den där förmågan att påverka sin publik och man känner sympati för hennes situation på ett helt annan emotionellt plan och även om inte tårarna rinner i strida strömmar, händer det flera gånger att ögonvrån fuktas av hennes livsöde.

Hennes roll är också mångfacetterad och det är inte helt självklart om hon vill bli stoppad i sitt agerande eller inte. Hon är ute efter hämnd, men till vilket pris som helst? Hon resonerar med sig själv men är inte helt övertygad om hon gör samhället en tjänst som rensar ut de dåliga elementen eller om hon faktiskt är ett lika stort avskum som våldsverkarna hon hämnas på. Saken kompliceras ytterligare av den relation som får med den polis, (Terrence Howard) som först utreder hennes eget överfall, och sedan basar över utredningen av den räd dödsfall som hon själv ligger bakom. Det är väl ingen direkt kärlekshistoria, men de behandlar i alla fall varandra med djup respekt och en vänskap växer fram.

Jag gillar den här filmen och rekommenderar den gärna, tyvärr måste jag dock säga att slutet drar ner omdömet något. Det känns krystat och inte riktigt värdigt resten av filmens storslagna glans. En nödlösning bara för att få ihop filmens trådar eller helt enkelt att man inte vågade bryta för mycket mot den färdiga mallen och skapa ett mer revolutionerande slut.

Jodie Foster är dock som sagt strålande!

Straightheads - 2007 - Gillian Anderson på hämndhumör!

Straightheads

Regi: Dan Reed

2007

Thriller

Karriärskvinnan Alice möter av en slump den betydligt yngre Adam, och tar med honom som sin date på chefens galamiddag. Efter en passionerad kväll kör de hem genom en mörk skog, och stöter på en grupp män som brutalt misshandlar Adam och våldtar Alice. Händelsen sätter djupa spår i dem båda, och de inleder en slags terapirelation. Tills den dag Alice får syn på en av gärningsmännen, och inser att de aldrig kan gå vidare utan en lika makaber hämnd…

Just ovanstående text pryder baksidan av DVD-fordralet och är väldigt representativ för filmens handling. Det är i princip en klassisk rape/revenge rulle men det är ändå en hel del som skiljer den från denna generalisering. Dels så framstår inte filmen som lika ”skitig” som gängse rullar i genren brukar göra, dels så problematiserar och moraliserar på ett helt annat sätt än vad man är van vid från snittet av exploitaionrullar. Man får exempelvis bevittna förövarnas synvinkel av den hela, vilken motivation som drivit fram förnedringen och den ursäkt som används för att skyla över det ohyggliga brottet. Allt detta är väl egentligen positivt förutom att man kanske kunde se sluttwisten komma lite väl tidigt i filmen. De flesta av oss tycker väl om att överraskas av vändningarna manusförfattarna skriver in i filmen, men detta förmår alltså inte filmen göra.

Själva övergreppet är heller inte lika närgånget filmat som man skulle kunna förvänta sig nuförtiden. Framförallt när man tänker sig vilken utveckling som trots att skett inom detta område sen de klassiska filmerna som I Spit on yourGrave, Last House on the Left eller varför inte Thriller – En Grym Film fram till Irreversible som verkligen lyckades påverka och lyfta det motbjudande övergreppet till en hel annan nivå än tidigare. Här väljer man att klippa bort hela akten och låta tittaren själv bilda sig en uppfattning över händelseförloppen. Det är kanske främst detta som strider mot den stereotypiska bilden av en film i genren? Dock ska det erkännas att misshandeln av Adams (Danny Dyer) är riktigt brutal och explicit, dock utan för den skull bli överdrivet utstuderad.

Danny Dyer gör också ett riktigt gott intryck som skådespelare och är till motsats mot Gillian Andersson trovärdig hela tiden. Med henne är det annorlunda, jag upplever ett väldigt ojämnt agerade från hennes sida och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Helt klart är dock att hennes karaktär blir starkare och tydligare ju längre filmen går och det måste betecknas som positivt. Före detta kan jag dessvärre inte påstå att hon är helt trovärdig och hon spelar också över en hel del.

Att filmen intar en annan ton än förväntat har förstås att göra med att den är producerad i Storbritannien och inte i Amerika. Vardagsrealismen och detaljerna förstärks av detta faktum och underhållningsnivån (om man nu kan prata om en sån i en våldtäktsrulle) är inte alls lika påtaglig som hos amerikanska diton. Detta borde ju i och för sig innebära att den skulle bli bra mycket skitigare än sina amerikanska motsvarigheter men så är alltså inte fallet. Även användandet av filmmusik som känsloförstärkare fungerar på ett helt annat sätt i brittisk film, man är inte lika övertydlig och även om det då och då används musik lägger man knappt märke till den, vilket helt klart stämmer överens med min personliga uppfattning (den bästa filmmusiken är den man inte ens lägger märke till).

Vill du se en något annorlunda film på temat ska du definitivt se denna!

Snuff 102 - 2007

Snuff 102

Regi: Mariano Peralta

2007

Horror

En ung reporter börjar intressera sig för extremt våld och utforska myterna kring snuff. Strax befinner hon sig mitt i händelserna på ett sätt som hon inte hade räknat med när hennes undersökningar började. Det är en värld av tortyr, våldtäkter och makt, kryddat med lite förnedring, och inte så lite förnedring heller egentligen. Allt för att utövaren eller kanske köparen av det inspelade materialet ska få full valuta för sin investerade tid eller pengar.

Den definitionen av snuff som förekommer i den här, till största delen svart-vita, argentinska filmen avviker ganska rejält från min personliga uppfattning om saken. Här räcker det tydligen med att det är någon som dör, eller åtminstone mördas, framförkameran för att det ska kallas för snuff. Man blandar inte in kommersiell spridning eller spelfilm på något sätt och det hela grundar sig således på rena avrättningar, visserligen i form av tortyr och förnedring men någon annan handling finns inte.

                                                        

Tyvärr är det ganska usel kvalitet på de tortyrklipp som visas i filmen, vilket förstås gör att det är mycket svårt att se om det är fejkat eller inte. Dock kan man dra vissa slutsatser och konstatera att det naturligtvis är 100 % fejk. Den finns också tillfällen då inte ens den undermåliga kvaliteten lyckas dölja hur fejkad det egentligen är. Vid ett tillfälle så utdelar till exempel gärningsmannen ett antal knytnävslag i ansiktet på en kvinna, men varje gång slaget ska till att träffa blinkar det svart över bilden eller så syns det hur tydligt som helst att slagen faktiskt inte träffat överhuvudtaget! Men det finns också tillfällen då riktig råhet gestaltas i scenerna, till exempel så klipper våldsverkaren av samtliga fingrar på ett av offren med någon form av sekatör, vilket ser ganska realistiskt ut. Det finns också en scen med en gravid kvinna, som ligger på rygg på golvet och plötsligt får ta emot upprepade brutala stampningar i magen. Det är nog den råaste scenen i hela filmen förresten. Synd bara att det inte verkar finnas någon mer uppfinningsrikedom i den stilen. Det borde helt klart finnas utrymme för hur mycket grymheter som helst, men för sammanhanget måste jag säga att det faktiskt är ganska menlöst. Självklart är det förstås så att de som är ovana vid den här typen av extremare film kommer att chockeras mer än vad jag gjorde, men med lite erfarenhet så tror jag inte att jag är ensam om att knappast ens rycka på axlarna.

Men det här är inte en film som enbart frossar i tortyr, det finns helt klart någon form av moralisering eller budskap i filmen, men jag tycker inte man når riktigt ända fram. Det är absolut inte helt tydligt vad man vill säga och det är ju lite dumt kanske. Dock tycker jag helt klart att filmen fokuserar mer på frågeställningen om varför man väljer att se den typen av dödsklipp som filmen handlar om och hur en sådan marknad skulle se ut i den undre världen. Man kan ju också fråga sig vad som egentligen är viktigast för en eventuell köpare av dylikt material. Är det vetskapen om att der som sker faktiskt är på riktigt och att offren verkligen plågas innan de dör eller är det att se alla snaskiga detaljer under processen? Handlar det om det senare alternativet ser jag det som ett totalt misslyckande, åtminstone under förutsättning att klippen skulle vara så teknisk undermålig som de visas här, i verkligheten. Dessutom kan man fråga sig vad som är den primära böjelsen i sammanhanget. Är det att fysiskt åsamka någon annan skada eller att visa sin makt genom att förnedra offren. Jag är förstås medveten om att båda alternativen kan existera och det är naturligtvis också så att det ena föder det andra i ganska stor utsträckning.

Det finns en kommentar som jag tycker är ganska talade i filmen och det är när man hävdar att en video med ett barn som våldtas, torteras och plågas för att till slut mördas framför kamerorna är dyrare för den som köper den, än själva barnet är att införskaffa för verksamheten. Jag blir inte förvånad alls om det är så och det är förstås en verklighet man ryggar tillbaka inför!

Det som sker av tortyr är dock väldigt intetsägande och inte alls lika motbjudande som jag hade hoppats. Det är scener där våldsverkaren döljer sina gärningar genom att ha sin egen kropp i vägen för kameran och man känner heller ingen särskilt samhörighet med något av offren. Och detta vara något man konstaterade redan i King of the Kickboxers från 1990. Det är visserligen ingen film där tortyr är så i centrum så här, men den behandlar trots allt filmade dödsscener med en liknande filosofi, som den här, om vad snuff är.

Då är det mycket jobbigare att koncentrera sig på den fladdrande bilden, den jobbiga musiken och det svagt upplysta händelseförloppet. Det är alltså de tekniska problemen som är de jobbigaste att plåga sig igenom och så borde väl inte en film som denna vara? Och det är förstås uppenbart att filmen inte hade någon större budget att jobba med och att man kanske fått den att se så bra som möjligt ut i förhållande till pengarna.

Till filmens försvar måste man väl erkänna att det faktiskt finns lite tanke och intelligens bakom den och att ett par av förvecklingarna i den trots att tog en liten stund att klura ut. Så det finns trots allt ett par poänger med filmen även om jag aldrig någonsin kommer att lida mig igenom den igen.

Nej, det här var ingen film jag gick igång på!

Recension: Seed - 2007

Seed

Regi: Uwe Boll

2007

Horror

Max Seed ska avrättas, problemet är att den elektriska stol som han ska avrättas i sedan länge är uttjänad och i stort behov av att bytas ut. Den levererar helt enkelt inte det som krävs för att avrättningen ska bli effektiv. Begäran om detta avslås dock från högre ort och avrättningen måste genomföras. Enligt lagen måste den som fortfarande lever efter tre försök dock friges vilket gör att de inblandade, men fängelsedirektören i spetsen får kalla fötter och istället dödförklarar Seed efter två försök och begraver honom levande…

De inledande scenerna i filmen är något av det allra starkaste man kan skåda på film, nämligen genuina bilder av djurplågeri, som enligt min uppfattning finns till för att belysa de grymheter människan är kapabel till att utföra. Det är inget trevligt att titta på, men har ändå en poäng för filmens fortsatta utveckling. Dessutom luras hjärnan kanske att tro att det som följer också är mer verkligt än vad det egentligen är. Helt klart är i alla fall att filmen har en ovanlig spänning som inte är allt för vanlig att finna i filmer av den här typen.

                                                    

Vilken typ av film det handlar om är dock inte helt självklart. Till en början handlar det om sökande efter en seriemördare, som mördar sina offer på ett bestialiskt och mycket sadistiskt sätt – svälter ihjäl dem framför en kamera som fångar upp hela händelseförloppet. Sedan blir det mer fråga om en regelrätt slasher där mordsekvenserna faktiskt är ganska blodiga, ett par av dem är också riktigt överraskande och spektakulära!

Det speciella med den här filmen är kanske dess berättarteknik, som inte berättar historien rent linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i handlingen a la Tarantino. Det finns väl både för- och nackdelar med detta men jag anser att fördelarna här överskugga de mindre positiva sidorna. Visst påverkar det förståelsen för vad som verkligen händer negativt, och det tenderar att bli en smula rörigt, men å andra sidan är det en spänningshöjare att inte riktigt veta vilket håll filmen ska vända åt nästa gång.

Till skillnad från många av Uwe Bolls andra filmer (som de flesta verkar sky som pesten) så är den här inte baserad på något spel och det är kanske detta som gör att den tilltalar mig betydligt mer än vad hans filmer brukar göra. Det är mindre action än vad man är vad vid och, som jag tidigare nämnde, en bra spänning, vilket är precis vad man är ute efter i en film som denna!

Rekommenderas helt klart både för den som är ute efter en riktigt bra neo-slasher och för den som finner seriemördarfilmer underhållande. Dessutom har den ett riktigt rått slut som man inte vill missa!

Recension: Rise of the Footsoldier - 2007 - en riktigt jävla brutal film!

Rise of the Footsoldier

Regi: Julian Gilbey

2007

Drama/Thriller

Carlton Leach (Ricci Harnett) börjar sin våldsamma bana som fotbollshuligan. Han och polarna är mera intresserade av att slåss med motståndarlagens supportrar än själva fotbollen verkar det som. Just innan polisen börjar ta i med hårdhandskarna mot företeelsen kliver han dock av och lyckas undvika att bli arresterad med ett kännbart fängelse straff som följd. Han slår sig istället in på banan som dörrvakt och skapar sig ett namn som en mycket framgångsrik (och våldsam) sådan och får snart erbjudanden om att sköta hela rulliansen för flera krogar i stan. En egen dörrvaktsfirma bildas när uppdragen blir fler och fler. Men varför sluta där? Saker och ting eskalerar och snart är han en av de mest ansedda och fruktade männen i den undre världen.

Filmen bygger på en verklig händelse och som sådan blir den genast mer intressant. Skådisarna gör sitt jobb bra och det närgångna våldet låter inte vänta på sig. Eftersom det är en brittisk film förväntar man sig en annan typ av realism än vad amerikanska ekvivalenter oftast förmår uppbringa och man blir inte besviken här. En berättarröst (Carlton Leach) berättar utvecklingen för oss samtidigt som vi får ta del av skakande bilder av rått och brutalt våld. Det är en intressant psykologisk iakttagelse att våld i filmer av den här typen påverkar tittaren, åtminstone undertecknad, en i mycket högre grad än vad det skulle göra i en blodig skräckfilm.

                                        

Vägen från fotbollshuligan till dörrvakt är intressant och man rycks med i filmen. Spänningen finns där hela tiden och i och med att saker och ting berättas för oss ökar dokumentärkänslan. Fler karaktärer introduceras och ett riktigt gangsterdrama börjar utvecklas. Dessa nya karaktärer är också på väg uppåt i karriären och man kan väl säga att det handlar om ett gemensamt utnyttjande för att klättra på karriärsstegen.  Medan de andra framstår som totalt hänsynslösa förblir dock vår huvudperson mänsklig. Det nämns till och med ett par gånger i filmen, att ”han är lika hård som de andra men har en känsla för rättvisa” eller liknande. En märklig beskrivning av en person som har torterat människor för att statuera exempel.

Det är också i och med dessa andra karaktärers intågande som filmen tappar tempo och inte förmår hålla intresset uppe med samma kraft längre. Dels så försvinner berättarrösten till i viss mån, dels så blir det mindre brutal våld och större planer som kräver mer genomtanke för att utföras. Dessutom gör rivaliteten gangstrarna emellan att ingen kan lita på någon annan vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men väldigt trist.

Framåt slutet får dock intresset en nytändning då olika teorier om vad som hänt i en blodig uppgörelse visualiseras lika många gånger. Det är ett grepp som jag gillar och det är också ett bra sätt att beskriva att man faktiskt inte riktigt är helt hundra på vad som verkligen hände den där kvällen. Helt säkert är dock att det finns ytterligare en film som baserar sig just på den händelsen – Essex Boys, som jag ska se om jag får chansen!

Tali-Ihantala 1944 - 2007 - En film om kriget i Finland

Tali-Ihantala 1944

Regi: Åke Lindman

2007

Krig

Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad 1943 smider ryssarnas planer på att slå den finska armén. Tre dygn efter att de allierade landstigit i Normandie 1944 inleder den röda armén ett anfall på Karelska Näset där finnarna tvingas falla tillbaka och förlora värdefull mark. Ryssarnas överrumplingsattack är effektiv men finsk jävlaranamma ska inte underskattas och snart står den finska armén fast besluten att inte låta fienden ta ett enda steg till in i Finland. Uppoffringar, hjältemod och en närmast omänsklig uthållighet gjorde att finnarna stod som segrare vid det största, och kanske viktigaste slaget, även för svensk del, i nordens historia!

Genast från början sätter man tonen i den här finska krigsfilmen med hjälp av metadokumentär. Det vill säga att man låter personer i handlingen agera dokumentärfilmare av den stundande sammandrabbningen. Detta är sedan något som aldrig riktigt går ur, även om det är tämligen sparsmakat med den typen av inslag, eller rent av autentiska inslag, till framåt slutet av filmen. Jag säger autentiska inslag, för de ser verkligen verklighetstrogna ut även om jag inte har någon möjlighet att kontrollera dess dokumentariska egenskaper. Men detta grepp drabbar på sätt och vis också produktionen negativt genom att den voyeuristiska och iakttagande kameraföringen får oss – publiken, att vara lite för mycket åskådare och lite för lite delaktiga i kalabaliken. Man får emellanåt känslan av att det inte är några riktiga stridigheter utan snarare någon form av krigsspel iscensatt av riktiga entusiaster.

Detta är dock något som filmen lider allt mindre av ju längre den pågår. Också de ointressanta karaktärerna, som till en början besätter rullen, förändras allt eftersom, kanske i takt med att de faktiskt blir skjutna eller råkar ut för andra missöden och skyttegravsrealismen, om man nu kan tala om en sån, förstärks rejält i den avslutande halvan. Det är också här som dramaturgin äntligen kommer till sin rätt. Det är fortfarande ganska mycket anonymitet över karaktärerna men det är ju å andra sidan den menige soldatens lott och strider vinns och förloras just av sådana människor – soldater som offrar sina liv för en större sak än sina egna liv.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och även om finska inte är det vackraste språket i mina öron skulle det knappast funka på något annat sätt. En del repliker är förstås på svenska men eftersom delar av filmen behandlar frivilliga svenskar på finnarnas sida är detta också helt i sin ordning. Hur historiskt korrekt detta, eller för den delen andra delar av filmen, är vet jag inte, men jag övertygas i alla fall om att stor kraft lagts ned på research för att åstadkomma just detta. Krigshistorikerna får gärna rätta mig om jag har fel, men filmen är som sagt väldigt övertygande på detta plan.

Man lyckas också fläta in lite hakkorshistoria i handlingen när det ifrågasätts varför finnarna måste ha hakkors på sina stridsvagnar. Svastikan måste alltså inte med nödvändighet symbolisera nazismen, även om det har fått den betydelsen idag. Hitler tog en redan existerande symbol och vred lite på den, om han sedan tog den från finnarna eller asiaterna kan kanske diskuteras men helt klart att det redan var en viktig symbol i Finland. Jag gillar informationsvärdet i den typen av detaljer, om det sedan beror på att jag är en besserwisser som tycker om att ha korrekt kunskap i bagaget istället för antaganden låter jag vara osagt.

Slutligen vill jag bara säga att en film som skildrar den våldsamma och påfrestande verkligheten för de soldater som gav sina liv för att hålla Finland fritt från ryssarna måste vara essentiell i sammanhanget, och även om den kanske inte riktigt når ända fram i alla lägen, så är den i alla fall tillräckligt stark och gripande för att få mig att lyfta på hatten för alla som strider utan personlig vinning för något större –för frihetens kamp!

7/10

Recension: Krokodilskräckisen - PRIMEVAL - 2007

Primeval

Regi: Michael Katleman

2007

Horror/Thriller

Ett amerikanskt nyhetsteam beger sig till Afrika för att fånga en ovanligt skräckinjagande krokodil som enligt uppgifterna ska vara över sju och en halv meter lång med smak för mänskligt kött. Vad de inte räknat med är dock att Gustave, som lokalbefolkningen kallar krokodilen, ska vara så slug att den utan större problem undgår och överlistar de mänskliga fällorna designade att fånga honom. Han är istället ute efter ett rejält skrovmål och vad passar bättre på menyn än vilsekomna amerikaner som inte riktigt känner till den afrikanska vildmarken? Dessutom kompliceras saken av det rådande inbördeskriget och att den lokala gerilla ledaren placerat dem på sin dödslista…

Läser man enbart handlingen ovan kanske man lockas att tro att det här bara är en i mängden av alla de otaliga filmer som gjorts med en blodtörstig krokodil i centrum. Detta är dock inte riktigt sant. För det första är skådespeleriet av en helt annan klass än vad man är van vid och dessutom är själva krokodilen inte lika överdriven som brukligt är trots sin påstådda storlek. Detta innebär dock inte att det alltid ser bra ut när krokodilen är i action, för det gör det sannerligen inte, men själva grundkonceptet funkar förvånansvärt bra! Det som drar ned intrycket är istället den hastighet med vilken djuret rör sig, det ser så överdrivet ut att man tappar trovärdigheten.

Något som också skiljer den från dussinproduktionerna är inblandningen av en politisk handling, det fokuseras inte enbart, som brukligt är, på själva krokodiljakten (oavsett om man ser krokodilen som jägaren eller bytet i genomsnittsfilmen) utan man ger handlingen något mera kropp så att säga. Det finns en underliggande (och mänsklig) faktor som påverkat krokodilen till att utveckla sin smak för mänskligt kött som låter trovärdig och kanske rent av är det också. Saker och ting ställs i relation till varandra och man kan fundera över vad som egentligen är grymmast och mest skräckinjagande, ett blodtörstigt djur som följer sina naturliga instinkter eller den mänskliga inblandlig som skoningslöst enbart tänker på sin egen vinning genom medvetna val?

Verkligheten är i min bok oftast betydligt mer skrämmande än dikten men vem vet hur mycket sanning som ligger bakom? För det är ju trots allt en film som bygger på en verklig händelse, även om man vid det här laget lärt sig att ta den typen av påståenden med en liten nypa salt.

Personligen uppskattar jag att min gamle favorit Jürgen Prochnow medverkar i filmen, han får intresset att höjas ett par snäpp för mig och han sköter sig också galant, även om jag erkänner att jag kanske har en smula svårt att vara total objektiv om den saken. Han spelar i alla fall guiden och man förstår ju lång väg att det är han som sitter inne med den verkliga kunskapen och inte den såkallade ”experten” TV-teamet har med sig och som rent formellt leder expeditionen. Man kan väl utan vidare jämföra detta med en av de mest kända och ansedda djurskräckfilmerna av dem alla – Jaws!

I slutändan blir et alltså godkänt för Primeval och kanske lite mer ändå, så gillar du djurskräckisar ska du helt klart se denna!

Recension: Postal - 2007

Postal

Regi: Uwe Boll

2007

Komedi/Action

Det går inget vidare för filmens huvudrollsinnehavare Zack Ward, som bor i en sliten husvagn med en smällfet fru som bedrar honom med i princip alla som vill ha ett skjut och dessutom är arbetslös utan en spänn på fickan. Till slut går det för långt och det brister totalt för honom. Han söker upp sin Morbror Dave för att försöka låna lite pengar av honom för att kunna komma ifrån allting. Dave har förstås inte allt mjöl i påsen helt rent och driver ett slags domedagssekt där han utnyttjar situationen för att få så mycket sex som möjligt med de läckraste brudarna i församlingen. Till råga på allt har Dave problem med skattemyndigheten så något lån kan det inte bli tal om. Istället börjar de planera tillsammans för en stor kupp där de ska stjäla några über-dyra dockor för att sedan sälja till skyhöga priser och tjäna en massa pengar. För att krångla till det ytterligare vill terroristen Osama Bin Laden komma åt samma dockor för att verkställa sin plan om total utplåning av västerlandet…

Som jag tidigare varit inne på en smula så verkar det finnas en inbyggd avsky mot Uwe Boll i många filmfreaks och hans filmer avfärdas ofta utan någon annan egentlig grund än att det är han som ligger bakom dem. Visst, man kan väl tycka om olika filmskapares stilar eller inte med det agg som verkar finnas mot just honom är nästan lite löjligt många gånger. Men det är bara min åsikt!

                                 

I vilket fall som helst liknar det här inte någon av de andra filmerna Boll har gjort, åtminstone inte de jag har sett och kan komma på här och nu på rak arm: House of the Dead, BloodRayne, Seed och Bloodrayne 2. Visserligen är det åter igen frågan om ett filmatiserat TV-spel men där slutar också likheterna. Jag har inte en aning om hur detta TV-spel ser ut och ska sanningen fram så har jag lite svårt att förstå hur man kan göra ett TV-spel utifrån den handling som filmen har. Det känns liksom inte riktigt lika mycket TV-Spel som till exempel House of the Dead gjorde där allting var ganska uppenbart.

Hur som helst är det här en helsnurrig och galen komedi som för tankarna både till parodier som Scary Movie, Silence of the Hams och The News Movie eller för den delen mer seriösa politiskt inkorrekta filmer. Man refererar bland annat till 11 september attacken på ett ganska provokativt sätt, vilket jag tycker är ganska modigt. Det har gått några år med det är fortfarande en mycket het potatis och att man insinuerar President George W. Bushs inblandning i det hela gör förstås inte saken sämre. Inte för att det egentligen är någon särskilt ny teori men i alla fall.

Rent visuellt finns det också scener som borde får hela Hollywoodetablissemanget att sparak bakåt. Vissa heliga kor visar man helt enkelt inte i bild om det inte handlar om extrema produktioner från de små independentbolagen förstås. Barn som dör en våldsam död är vi inte bortskämda med men här är ingenting heligt. Det är förstås en av filmens styrkor, att den inte ryggar tillbaka för något utan visar en naken underhållning utan krusiduller.

Det är samtidigt en satir emot det amerikanska samhället och den amerikanska drömmen och satirer, oavsett om de är subtila eller inte, är oftast mycket underhållande på ett eller ett annat plan. Tyvärr tappar filmen lite av detta framåt slutet och även om det fortfarande är underhållande finns inte det där lilla extra kvar framåt slutet och det tenderar att bli lite för mycket pang-pang av det hela för min smak. En bra och underhållande film men som inte riktigt räcker alla sina 102 minuter.