11-11-11 – 2011 - Demoner och religion

Det finns en särskild plats i mitt hjärta för övernaturliga historier som på något sätt blandar in religion och ockultism. Den här har dessutom några ganska schyssta effekter att skryta med, inte jämfört med storfilmen med hundratals miljoner i budgeten kanske men i alla fall helt ok med tanke på vad det är för film och hur dessa brukar kunna se ut.

I korthet handlar den om Joseph som upplever att han ser talet 11:11 överallt. Hans fru och son dog vid just den tiden, liksom hans mor. En bilolycka, som han mirakulöst nog överlever utan en skråma inträffar vid samma tid. Den välkände författaren, som han är, får också bud ifrån sin bror att hans far – som han inte har sett på flera år – ligger döende och endast har ett par dagar kvar att leva. I och med detta åker han hem till föräldrahemmet i Barcelona. Väl där eskalerar hans syner och han börjar se demoniska gestalter manifestera sig just vid klockslaget 11:11. De verkar vara ute efter hans bror som är präst och det blir nu Josephs sak att skydda honom på alla sätt möjliga.

Skådespelet är kanske inte något över snittet men jag gillar som sagt handlingar med ockultism och religion inblandat. Här är det lite roligt också eftersom man berör tro på ett sådant sätt att religiösa människor tror stenhårt på abstrakta ting medan den andra tron som behandlas avfärdas som ologisk. Samtidigt är det naturligtvis samma sak på andra hållet. I min värld försöker man förhålla sig lite med ödmjuk. Den som kategoriskt förkastar en annan människa tro som mumbo jumbo eller fantasier han inte ens börjat förstå vad det egentligen handlar om att tro på något. Den som ständigt söker bevis lär heller aldrig förstå.

Nåja, på slutet tappar filmen lite av sitt tidigare intresse. Det är inget ovanligt att det går ner lite när man närmar sig upplösningen och man inte kan hålla spänningen oviss längre. Ju mer information man får desto mer spännande blir det, men bara till en viss gräns, sedan är det nästan till mer skada än nytta. Men trots allt slutar filmen med äran i behåll och med ett hyfsat betyg!

7/10

Recension: Frontier(s) - 2007

Frontier(s)

Aka: Frontière(s)

Regi: Xavier Gens

2007

Horror

Ett högerextremistiskt parti har vunnit valet i Frankrike vilken föranleder våldsamma upplopp på Paris gator. Mitt i detta kaos befinner sig några unga tjuvar på flykt och medan en av dem blir skjuten och tagen till sjukhus flyr de andra bort från storstadens virrvarr och förvirring. De hamnar så småningom på ett slags motell där de känner sig säkra nog att åtminstone övernatta. Föga anar de att detta knappast är slutet på mardrömmen de tror att de lämnat bakom sig, snarare början. De hamnar i klorna på en kannibalistisk nynazistisk familj och inser snart att deras människovärde är obefintligt, de är bara kött…

Jag är ingalunda någon expert på fransk skräckfilm, men det behöver man heller inte vara för att inse att det kommit en hel del intressant från det hållet de senaste åren. Den här är inget undantag och den visar redan från början att man inte tänker väja för att visa närgånget och brutalt våld in i minsta detalj. Ett kul grepp är de inledande kravallerna som ger filmen en gedigen verklighetskänsla, och som utvecklar karaktärerna precis så mycket som behövs för att vi ska lära känna dem. Detta ger också möjlighet för några politiska kommentarer senare i filmen. Självklart tas det avstånd från nazismen men det görs också en jämförelse med president Bush och det får man väl säga är ganska skarp kritik mot USA.

Men naturligtvis är filmen inte helt och hållet politisk, det vore väl tråkigt i så fall, det är bara med som en extra krydda i sammanhanget. I centrum står istället den mardröm som huvudpersonerna hamnar i. Intressant är förresten också att offren – de goda, och de vars sida vi som publik står på inte är något annat än tjuvar och banditer. Möjligen har de ett ädelt mål i sikte, som att störta den rådande regimen, men rent principiellt är de faktiskt brottslingar.

Likheterna med Texas Chainsaw Massacre är väldigt stora. Själva familjen är kanske inte fullt så extrema och makabra som i den amerikanska förlagan, men det man förlorar på detta plan tar man igen med närgånget och skitigt våld. Man ryggar aldrig tillbaka för att visa grymheterna och man får säga att allting i detta sammanhang ser mycket bra ut. Det sepiabruna fotot, som jag nästan trodde var omodernt nuförtiden, är synnerligen effektivt och man känner sig nästan delaktig i handlingen. Den som enbart är ute efter blod och gore kan alltså även de få sitt lystmäte tillfredställt här. Nu menar jag inte att det har på något sätt skulle vara jämförbart med den genomsnittliga splatterfilmen, för det är att förolämpa den här filmen grovt. Visserligen kan en sån ha sig charm också men den typen av film brukar knappast ge några bestående intryck utöver den initiala underhållningsfaktorn.

Jag kan också hitta likheter med till exempel Hostel, Live Feed och andra tortyrfilmer som knappast är unika i sitt slag men ändå har fått status som någon form av referensvärde. De deformerade (inavlade?) barn som stängts in i källaren kan man väl utan vidare härleda till HP Lovecraft och jämföra med filmer som Bleeders och Lurking Fear.

Nåja, den nazistiska familjen är kall och hänsynslös men knappast enad. Med tanke på de nazistiska värderingarna uppstår det naturligtvis konflikter när ordergången skall följas och när pappan utser sin ena son till befäl över resten av familjen ser den andra sonen rött. Om detta skall ses som en metafor för det tredje rikets fall vet jag inte, men jag vet att under de sista skälvande minuterna händer det en hel del oväntade vändningar som i alla fall tog mig fullständigt på sängen.

Recension: Godzilla, Mothra and King Ghidorah: Giant Monsters All-Out Attack - 2001

Godzilla, Mothra and King Ghidorah: Giant Monsters All-Out Attack

Regi: Shuske Kaneko

2001

Action

En amerikansk u-båt förstörs av en mystisk kraft utanför Guams kust. Admiral Tachibana (Ryudo Uzaki) är övertygad om att det är ett verk av kungen av destruktiva monster, nämligen Godzilla. Tachibanas dotter Yuri (Chiharu Nîyama) som är reporter för Digital Q, ett litet bolag som rapporterar häpnadsväckande nyheter - falska eller äkta, undersöker tre separata händelser i japan. Hon träffar på den mystiska mannen Isayama (Eisei Amamoto) som menar att Godzilla är besatt av själarna av dem som dog i kriget och att vanliga vapen inte kan döda besten. Isayama väcker de tre uråldriga heliga väktarna Baragon, Mothra och King Ghidorah för att kämpa mot Godzilla.

En mycket underhållande film med härliga gummiliknande monster. Emellanåt, framför allt i början, upplever jag att filmen driver lite med sig själv. Något som är nästan nödvändigt för att få nåt sånt här att fungera. Filmen är tät, lite mystisk och ganska actionladdad. Effekterna är faktiskt ganska bra om man tar dem för vad de är. Jag gillar också hänvisningarna till gamla japanska legender (som jag inte har en aning om de verkligen existerar). Att man refererar till Godzillas förra attack för 50 år sedan ser jag enbart som positivt eftersom det indirekt innebär att den amerikanska remaken aldrig ägde rum. Tyvärr verkar det finnas lite för mycket moraliserande innehåll angående Hiroshima bomben. Något som kanske kunde utelämnats.

Man njuter när monstren börjar slåss med varandra och jag skrattade högt flera gånger. Det är skoj att se så många av de klassiska monstren i samma film också. Jag gissar att Godzilla är det mest kända av dem, även om min favorit blir Mothra. Fast det är klart, den gyllene och mäktiga King Ghidorah går faktiskt inte av för hackor heller och är lätt det mest välgjorda av monstren. Jag får nog lämna favoritskapet öppet mellan dem.

Filmens svaghet ligger i slutet, när den nästan amerikanska sentimentalismen kommer smygande och man kanske borde fälla en och annan tår. Jag vägrar emellertid att låta mig förledas och ser istället tillbaka på de rafflande fighterna och de billiga underbara monstren i denna B-film.