Black Cat, White Cat - 1998 - Rörigt, charmigt och fullständigt galet!

Black Cat, White Cat

Regi: Emir Kusturica

1998

Komedi

Någonstans i ett samhälle som mest verkar bestå av småtjuvar, bedragare, de som gärna vill framstå som fullfjädrade maffialedare, några gamlingar som sitter inne med verklig makt men som fortfarande har ett begrepp om heder, samt några få nästan helt oskyldiga människor pågår en ständig maktkamp. Är det inte ett giftermål mellan en ovillig brudgum och en om möjligt ännu mer ovillig brud, så är det smuggling av bensin eller handel med några skurkaktiga ryssar som då och då kommer förbi med sin båt för att idka handel. Glömde jag nämna att lura andra för att i slutändan tjäna så mycket som möjligt för egen del är filmens främsta epitet? Inget är heligt, bara förtjänsten är stor nog.

Att inget är heligt om förtjänsten bara är stor nog är i mångt och mycket vad den här filmen går ut på. Miljöerna är perfekt utvalda och passar ypperligt in i karaktärernas vardag, vad vore till exempel bättre än det fallfärdiga hem som filmens ena familj bebor. Det belyser verkligen, om något, vilken loser pappan egentligen är. Han har försökt komma upp sig och göra det riktiga klippet flera gånger men hela tiden blivit blåst då han, antingen är allt för korkad för det han försöker sig på, eller haft en förskräcklig otur. När man tittar på filmen får i alla fall jag intrycket av det första. Att han i sin tur inte är speciellt omtyckt av sin pappa, som uppenbart ser vilken loser sonen egentligen är gör saken ännu roligare. Farfar och barnbarn kommer däremot riktigt bra överens och det är uppenbart redan från början att detta barnbarn, som inte är intresserad av några ofattbara rikedomar eller ett liv i kriminalitet, kommer att få farfaderns alla pengar.

Å andra sidan har vi den stora mäktiga familjen, eller åtminstone den som vill verka vara det. De har inga skrupler och lurar gärna av de andra sina sista korvören bara för att vara elaka. Deras dilemma ligger dock i den ogifta systern som ingen vill ha. Arrangemangen görs för att gifta bort henne med barnbarnet i den första familjen, allt för att betala av pappans skuld. Verkar det rörigt? Ja, det är precis vad det är det! Det är fullt tempo hela tiden och även om det verkar aningen absurt emellanåt förstår man ganska tydligt vad det är Emir vill ha sagt med filmen. Jag tror inte det handlar om några revolutionerande sanningar utan snarare om att det alltid finns någon som är ämnad för alla. Även den mest udda människa kan hitta någon att älska och som älskar dem tillbaks. Oavsett storlek, längd eller annat.

Något som jag ju bara måste nämna också är ju tänder. Jag har sällan eller aldrig sett så mycket folk med så hemska tänder, jag hoppas verkligen att de är fejkade allihop. Annars tror jag filmen driver lite med de fördomar folk har om de Balkanländer där filmen skulle kunna tänkas utspelas. Kanske driver han också lite med invånarna som skulle kunna bebo dessa länder, det är svårt att säga. Gränserna är hårfina och det är underhållande att titta på och det är kanske det viktigaste!

Rörigt, charmigt och fullständigt galet!

Farsan – 2010 - En komedi av Josef Fares

Josef Fares har enligt mig lyckats med varenda film han tagit sig för att göra. Några har förstås blivit mer framgångsrika än andra och hans första film – Jalla Jalla är kanske fortfarande den bästa. Och även om jag gillar både Zozo och Leo vill jag påstå att hans rätta element är komedin! Han har en härlig touch när det gäller och det märks inte minst när han använder sig av sin egen familj i rollerna. Han bror Fares Fares är inte med i den här men precis som titeln antyder så är det hans far – Jan Fares, som spelar huvudrollen. Givetvis handlar det till stor del om situationskomik med fokus på kulturkrockar och det är något som kan vara riktigt roligt att titta på om det är gjort på rätt sätt. Är det för prenetiöst blir det bara påträngande och jobbigt men om det är, precis som här, gjort med en viss självdistans kan det bli hur bra som helst! Dessutom gör det faktum att Torkel Petterson, som har blivit något av en favoritskådespelare för mig (och för Josef Fares också verkar det som) att det hela blir intressantare. Och även om själva handlingen inte tillhör de mest avancerade så blir man glad av filmen, man skrattar åt farsan, som inte riktigt förstår hur det svenska samhäller fungerar och man får helt enkelt en ögonblickbild av de inblandade personernas livssituation. 

7/10

Recension: Clash of the Titans (1981)

Det här är förstås en klassisk historia även om den, så vitt jag vet, tar sig en del friheter jämfört med den mytologiska förlagan. Det är också en klassisk film förstås och en med effekter av den legendariske Ray Harryhausen. Men även hur mycket jag än beundrar hans visuella effekter i Jason and the Argonauts från 1963, känns det inte helt rätt här. Filmen är från 1981 och är lite för ny för att kunna fungera med den typ av handgjorda effekter som Ray Harryhausen innebär. Detta drar förstås ner betyget en hel del även om dess givna plats i filmhistorien inte kan ifrågasättas. Miljöerna är som regel mycket bra och jag har heller inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Överlag blir dock filmen lite seg och de visuella stop-motion effekterna irriterande.

5/10