Recension: Besökarna - 1988

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

Paparazzi - 2004 - För onekligen tankarna till Prinsessan Dianas tragiska bortgång

Delar av den här filmen för onekligen tankarna till Prinsessan Diana tragiska dödsolycka, nämligen paparazzis som inte skyr några som helst medel för att få sin bild. De orsakar en olycka genom allt sitt fotograferande och det är faktiskt inte alls svårt att sätta sig in i huvudpersonens – kändisens, liv! Att ständigt vara påpassat och inte kunna göra någonting utan att det blixtrar och att någon tar ett fotografi måste vara enormt påfrestande! Detta gör filmen på ett bra sätt medan den hämnd som filmens kändis – en fiktiv filmskådis, utför blir lite uddlös och fadd. Man hade kunnat göra så mycket mer med konceptet, men det blir i alla fall hyggligt till slut. Ett par roliga detaljer finns det. Dels så gör Mel Gibson, som också varit inblandad i själva produktionen av filmen, en cameo, och dels så refererar man till Baldwin-bröderna och en händelse där en paparazzi varit extra närgången. Det senare blir roligt eftersom en av dessa bröder – Daniel Baldwin, medverkar i filmen och har en av rollerna som just en paparazzi! Överlag blir det en lite rolig variant på hämndtemat även om den inte riktigt når ända fram. 

6/10

Recension: Trolljegeren - 2010

Trolljegeren

Aka: Troll Hunter, Trolljägaren

Regi: André Øvredal

2010

Fantasy/Action/Mockumentär

Två anonyma hårddiskar med film skickas till filmbolaget som inte kan avgöra om innehållet på dem är äkta eller inte. Det verkar helt enkelt alldeles för otroligt! Filmerna visar några studenter som följer en man som de tror är en björnjägare – en tjuvjägare av björn till råga på allt. Snart inser de dock att det inte alls är björn som är hans villebråd utan något mycket farligare. Det visar sig att han arbetar för en hemlig organisation som har till uppgift att hålla trollen i sina revir och förgöra dem om de skulle hamna utanför dessa. Ingen av studenterna tror naturligtvis på mannen men efter att slutligen ha övertygat mannen om att få filma honom ser de med egna ögon det som de inte hade vågat tro på.

Upplägget är klassiskt och har används förr många gånger. Man påstår att materialet man visar är upphittat och att upphovsmännen har försvunnit. Lite som Blair Witch Project kan man säga. Den här filmen föregicks dock inte av den massiva promotionkampanj som gör Blair Witch Project unik i sammanhanget. Man har inte skapat någon ny mytologi och hävdat sanningshalten i den redan på förhand på sajter och annat. Istället bygger myterna och legenderna på gammal nordisk folktro. Jag vet inte denna skiljer sig nämnvärt mellan Norge och Sverige men jag tycker att det är tillräckligt likt de jag känner till för att jag ska känna igen mig kraftfullt i alla fall.

Ingenstans i filmen tvivlar jag på att det jag ser är absolut sant och det får onekligen betraktas som en mycket god egenskap av en mockumentär! Faran är ju annars att de uppenbart animerade varelserna drar ned intrycket men så är det alltså inte här. Det ser helt och hållet trovärdigt ut och studenterna har en perfekt blandning av initial skepsis och entusiasm inför sitt arbete att det verkligen verkar som om de var med om något helt nytt!

Men inte bara ytan är välgjord, historien på djupet fungerar också väldigt bra! Förklaringarna till hur och varför den norska regeringen hemlighåller trollens existens känns helt och hållet logisk. Det blir förstås en konspirationsfilm av det på detta plan och man har verkligen gjort allt för att föra fram sina ”bevis”. Mycket bra gjort!

Det här är helt klart en av de bättre filmerna jag har sett i år och som jag på förhand hade hört mycket gott om. Det infriade, för ovanlighetens skull alla löftena och jag satt nästan somt trollbunden (haha) hela tiden. Faktum är att det är spännande och inte alls tramsigt och barnsligt som temat mycket väl skulle kunna ha varit. Det är visserligen elvaårsgräns på filmen och det är nog rätt, men det känns om att det är en mera vuxen film än vad jag egentligen hade förväntat mig i alla fall.

Att dialogen är på norska stör mig inte. Det tillför snarare realism tycker jag! Inte bara för att det faktiskt är i Norge filmen utspelas utan även för att det blir lite mer exotiskt för mig som svensk. Det hade säkert funkat på ett annat skandinaviskt språk också, utom finska kanske eftersom jag inte riktigt vet vilken mytologisk tradition finnarna har till troll. Då återstår alltså svenska och jag kan inte riktigt se att trovärdigheten skulle påverkas positivt av breda svenska dialekter. Nej, norska är det enda som funkar!

Recension: Beyond a Resonable Doubt - 2009

Beyond a Resonable Doubt

Regi: Peter Hyams

2009

Thriller

Michael Douglas spelar en framgångsrik åklagare med en lång lista av framgångsrika brottsmål bakom sig. Den undersökande journalisten C.J. Nicholas (Jesse Metcalfe) är dock misstänksam mot åklagarens metoder och planerar att avslöja hur bevis planterats för att få fram fällande domar. För att åstadkomma detta väntar han tills ett mord begåtts planterar ut en massa bevis mot sig själv och videofilmar hela förloppet. Planen är att motbevisa åklagarens fabricerade bevis i sista stund och på så sätt avslöja korruptionen, men något går fel och den iskalle åklagaren är honom på spåren…

Michael Douglas är perfekt i rollen som den sluge och hänsynslöst insmickrade åklagaren som helst av allt vill bli valt till guvernör. Hans floskler saknar motstycke i de offentliga intervjuer han ger i samband med sina vunna rättegångar, rättvisan har segrat etc etc. De som har sett Wall Street och är bekanta med paradrollen som Gordon Gecko lär känna igen sig! Han medverkar dock inte speciellt mycket i filmen och är väl egentligen att betrakta som birollsinnehavare trots att han är antagonisten.

Huvudrollen spelas istället av Jess Metcalfe som också gör ett utomordentligt jobb. Det finns någonting hos honom, eller rättare sagt hans rollkaraktär som inte riktigt stämmer men som är svårt att sätta fingret på. Det vill säga medan man tittar på filmen, när den är slut har man fullständigt klart för sig vad det handlar om! Även hans käresta – Ella Crystal (Amber Tamblyn) gör ett bra jobb som den först något naiva, sedan otroligt klarsynta åklagarassisten. Hon är dessutom väldigt vacker vad nu det har med saken att göra.

”man sitter som klistrad framför rutan”

Själva narrativet känns också lite mystiskt. Det är lättsamt och underhållande samtidigt som det finns en mörk underton av ironi och samhällssarkasm och man kan inte låta bli att småle lite åt händelseförloppen samtidigt som man sitter som klistrad framför rutan för att få veta mera om hur allt egentligen hänger ihop och hur det kommer att gå i slutändan! Och det är faktiskt ganska spännande även om man går in med föresatsen att allting ska sluta lyckligt och att skurken kommer att sättas dit så det stänker om det i slutändan. Man är dock inte helt säker och allt eftersom filmer går börjar man tvivla och fundera på hur de ska kunna få ihop det i slutändan i så fall.

Jag ska inte avslöja hur det går men jag kan säga att det här är mycket underhållande film som alla som gillar konspirationsthrillers borde se! Är man dessutom ett fan av filmer som utspelar sig i och omkring en rättegångssal som jag är, tillkommer ytterliggare anledning att se filmen!