Killer Klowns From Outer Space - 1988 - en kultrulle av rang!

Killer Klowns From Outer Space

Regi: Stephen Chiodo

1988

Komedi/Sci-Fi/Horror

Efter ett stjärnfall beslutar sig Mike och Debbie sig för att avbryta sin första dejt, ta sin parkerade bil och åka för att se om det blev något meteoritnedslag. De hittar ett cirkustält mitt ute i skogen men det visar sig snart att det inte är något vanligt cirkustält och inga vanliga clowner heller. I själva verket är det ett rymdskepp och clownerna utomjordingar här enbart för att göra människorna till sin föda.

Låt oss redan från början reda ut skillnaderna mellan en kalkonfilm och den här rullen. En kalkonfilm är något som, mer eller mindre, har blivit underhållande av misstag och det tycker jag inte man kan anklaga den här filmen för. Det är helt klart en medvetenhet som ligger bakom filmen, hur absurd den än är. Klichéerna är medvetet använda och en del av humorn. Sällan har det väl varit lika intressant att filosofera kring vad man hade kunnat upptäcka om det hade varit möjligt att se in i hjärnan på manusförfattarna för det här är helt galet.

Skådespeleriet är kanske inte top-notch över hela linjen det är lite överspel här och där men det gör ingenting och tillför till och med något faktiskt. Även detta är en del av humorn och miljöerna är fullständigt fantastiska inne i rymdskeppet eller cirkustältet eller vad man ska kalla det för. Jämför man med filmer som Tim Burtons Charlie and the Chocolate Factory ligger den förstås en bit efter men vi ska också komma ihåg att det här är en film från sent åttiotal! Vilken budget filmen haft vågar jag inte spekulera kring men aldrig sinande resurser av animerande datorer är inget som har funnits i alla fall.

Den bisarra handlingen som är filmens stöttepelare görs fullt ut, det finns inga halvmesyrer och det som skulle kunna ha varit hur fånigt som helst, i ordets negativa betydelse, blir istället till glimrande komik! Popkornpistoler, kokonger av spunnet socker och annat som jag aldrig skulle ha kunnat komma på även om mitt liv hängde på det gör filmen till vad den är. Clownerna är hur fula som helst men samtidigt charmiga och var och en av dem verkar ha en egen personlighet. Det är inte bara opersonliga monster från yttre rymden här inte. En del situationskomik uppstår också när clownerna inte riktigt förstår hur vissa jordiska föremål ska användas. Puder och raklödder ger till exempel upphov till lite slapstickkomik och skulle man slå upp ordet skräckkomedi, en genre som jag för övrigt gav mig på att försöka definiera för ett tag sen, så skulle man sannolikt hitta en bild från den här filmen. Jag har generellt svårt för skräckkomedier men det här är filmen som skiljer agnarna från vetet!

Musiken är ganska tidstypisk och andra saker såsom frisyrer och liknande skvallrar också om när filmen är gjord, men jag tycker den har stått emot tidens tand mycket bra och ser absolut ingen nackdel i att man skymtar åttiotalet lite här och där. Detta är väl mest påtagligt i de delar av filmen som inte fokuserar på clownerna och deras eskapader utan den sidohistoria som också berättas. Den är i sig inget unik, en yngre polis rivalitet med den av det gamla gardet som vägrar anpassa sig till nya tider. Ingen av poliserna tror förstås på den galna historien till att börja med men den äldre, som gestaltas väl av John Vernon, är lite extra skeptisk kanske. Nåja, han får sitt det kan jag lova..

Jag skulle vilja tacka Galaxina Film som har gett ut den här filmen för första gången på DVD i Sverige. Det här är deras första utgivning och den ger definitivt mersmak! Det ska bli mycket intressant och spännande att se vad detta nystartade bolag som, enligt vad jag förstår, kommer att fokusera på sci-fi, kommer att ge ut i framtiden!

7/10

Läs även Lindas recension här!

Recension: Kiss of the Tarantula - 1976

Kiss of the Tarantula

Regi: Chris Munger

1976

Horror

Susan (Suzanna Ling) är en ganska ensam ung dam och har inga egentliga vänner. Det är kanske inte så konstigt eftersom hon klappar och kelar med håriga spindlar och tycker de är de gulligaste varelserna i världen. Hennes jämnåriga driver med henne och när de en dag bryter sig in i hennes hem (där hennes pappa driver en begravningsfirma) för att stjäla en kista som ploj råkar de också döda en av hennes älsklingar. En tid senare drabbas det lilla samhället av några mystiska dödsfall och det finns anledning att misstänka att Susan skickat sina spindlar för att hämnas mot alla oförrätter.

Det här är kanske inte den mest kända och mest fasansfulla av alla spindelfilmer som finns men spindlarna är helt äkta och håller en helt normal storlek. Har man som jag spindelfobi behövs det heller inte mycket mer än att se åtta håriga ben på en tarantella klättra upp för en människokropp innan det börjar krypa längs ryggraden. Den här filmen innehåller ett antal såna scener. Dock kan sägas att om man inte lider av denna arachnofobiska svaghet kan lätt tyckas tjatig.

Det finns emellertid lite handling mellan dessa scener och det fokuseras kanske framförallt på faderns bror (stadens sheriff) som tycks vara omåttligt intresserad av ett incestuöst förhållande med sin niece (Susan). Han verkar vilja göra allt för att detta ska bli verklighet och han skyddar henne från rättsliga utredningar till varje pris medan han hoppas få betalt i natura. Nu låter det här som om filmen vore packad med sleaze men så är absolut inte fallet, man kan ju som bekant berätta en sån historia utan av visa någon överflödig hud och dessutom hade det väl tagit bort allt för mycket av uppmärksamheten och fokusen på spindlarna.

Man skulle kanske kunna säga att filmen är en hybrid av Brian De Palmas Carrie (1976) och Daniel Manns Willard (1971) där Susan är den utstötta flickan och där råttorna istället bytts ut mot spindlar. Men även om den här inte kommer upp i riktigt samma status, är för mig spindlar långt värre än råttor, ormar eller fladdermöss och jag tror att man bör ha lite medfödd fobi för dessa varelser för att kunna uppskatta filmen till fullo.

En spindelfilm att räkna med om man lider av fobi men kanske inte annars.

Recension: Kingdom of the Spiders - 1977

Kingdom of the spiders

Regi: John ”Bud” Cardos

1977

Horror

Några kreatur hittats döda i den lilla staden och veterinären ”Rack” Hansen (William Shatner) står svarslös. När blodprov från kadavren skickats till experter står det dock klart att de dött av spindelgift, något som verkar vara mot allt sunt förnuft. Slutligen måste man dock inse vilken fara det egentligen innebär och hålla sig undan spindlarna.

När enorma mängder väller fram finns bara en utväg kvar, att barrikadera sig och hålla spindlarna på avstånd.

Kanske inte den bästa filmen i spindelgenren, men säkerligen inte den sämsta heller. Vissa partier är riktigt påhittiga och man ser tydliga paralleller med senare spindelfilmer som t.ex. Arachnophobia från 1990. Skådespelarprestationerna är inte de bästa men inte fullt så dåliga som man kan förvänta sig av en sån här produktion. Man kan väl överlag säga att skådisarna klarar sig rätt bra fram till dess att de ska visa känslor, för det klarar de då absolut inte. Åtminstone inte rädsla och sorg, glädje kanske funkar något bättre. William Shatner som gör huvudrollen som Dr. Robert Hansen får väl räknas till toppskiktet även om det trots allt finns en hel del kvar att önska även där. Han passar nog bäst som Kapten James T Kirk i Star Trek trots allt.

Historien är, i alla fall för oss med spindelfobi, ganska skrämmande om än inte speciellt väl utförd. Ganska segt inledningsvis men tempot kommer igång betydligt mera framåt mitten och slutet av filmen. Rollkaraktärerna är ganska korkade och tycks inte ha minsta kännedom om spindlar över huvud taget, eller något annat heller för den delen. Emellanåt verkar dessutom tittaren bli behandlad som en idiot av regissören.

Eftersom det här är en film med en hel del år på nacken har man inte lyckats förstöra den med en massa datoranimerade spindlar och det är väldigt positivt. Spindlarna är äkta även om en och annan livlös stackare ser lite plastig ut då och då. Håriga äckliga spindlar… Dessutom är det alltid fascinerande att se hur man kan få fram känslor från djur genom att använda musiken på ett påhittigt sätt. Jag tänker då i första hand på när spindlarna går till attack mot djur i filmen. Där får man på ett finurligt vis se spindlarnas framryckning genom olika kameravinklar.

En film som faktiskt funkar om man lyckas lida sig igenom första timmen.