Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

Recension: EN PILGRIMS DÖD - Mordet på Statsminister Olof Palme - 2013

En Pilgrims Död

Regi: Kristoffer Nyholm, Kristian Petri

2013

Dram/Thriller

Statsminister Olof Palme är död! Han mördades i korsningen Sveavägen Tunnelgatan och gärningsmannen flydde sedan uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare på David Bagares gata. Så säger historieböckerna, men är det verkligen vad som hände? Var det en ensam galning eller blev han helt enkelt likviderad för att han inte lydde order? Låg säpo bakom? Teorierna har varit många genom åren och här filmatiseras de som Leif GW Persson de framläggs i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens Fall.

Egentligen behöver vi väl inte mer teorier om vad som verkligen hände den där kvällen i februari även om de råkar komma från kriminologiprofessor Persson? Fast det är klart. Han har ju en besynnerlig förmåga att fånga vårt intresse och argumentera för sin sak på ett omotståndligt sätt. Åtminstone är de filmatiseringar jag har sett av hans romaner sådana! Han själv verkar allt som oftast inte allt för intresserad av det han håller på med när man ser honom på TV men det tar vi en annan gång.

Här är det då frågan om det alltigenom hederlige helyllepolisen Lars Martin Johansson som högst inofficiellt får i uppdrag att en gång för alla ta reda på vem som egentligen mördare Palme. Det är väldigt noga att han verkligen inte ska dra igång en ny Palmeutredning utan snarare ’sortera papper’ som han uttrycker det. Alla inom de innersta kretsarna vet förstås vad det egentligen rör sig om, men utåt sett försöker man hålla det hemligt. Rolf Lassgård spelar som vanligt en ganska stabil polisroll, han är inte bättre eller sämre än vanligt. Han är som vanligt bara.

Medverkar gör även en rad andra kända skådespelare Johannes Brost, Claes Malmberg, Helena Af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Lars-Erik Berenett, Göran Ragnerstam och så en hel massa andra som man inte nödvändigtvis minns namnen på men väl känner igen, som Johan Hedenberg och Henrik Norlén för att nämna ett par av dem. Över hela linjen är det stabilt från alla håll och kanter.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall som inte ännu är uppklarat får vi ibland följa handlingen via ganska långdragna tillbakablickar. Jag har inget emot dem utan tycker att de ger historien ett intressevärde. Samtidigt som vi får följa den nya utredningen, som alltså bara handlar om att ’vända papper’, får vi all bakgrundsfakta genom dramatisering av vad som verkligen hände, eller åtminstone det som GW menar hände. Sakta men säkert tar detta oss till historiens upplösning. Hur seriöst man ska ta den vet jag inte. Om GW verkligen på fullt allvar tror att det var så här det gick till eller om han spånat fritt kring själva händelsen och kommit på ett intressant och – möjligt – scenario!

Jag tycker det är kul att GW använder sig av gamla figurer i handlingen. Det är Jarnebring och Vindeln bland annat. Och så väver man in historien från Mannen Från Mallorca som är en av mina absoluta svenska kriminalfilmer. Det är helt klart ett mycket lyckat drag om man frågar mig!

För alla snuskpellar som brukar läsa min blogg kan jag upplysa att Helena Af Sandeberg är ganska generös med att visa brösten och att det finns en hel del sexuella anspelningar av det grövre slaget. Sexuellt utnyttjande och rena sadismen skulle jag vilja säga. Detta tog mig faktiskt lite på sängen men gör bara allt lite mer levande. Allt blir mer trovärdigt på det sättet skulle jag vilja säga. Svin blir ännu större svin och eftersom allting verkar vara skrivet på ett sätt där sarkasmerna haglar och ingen verkar tycka om någon annan överhuvudtaget. Det är mycket motsättningar helt enkelt, både kollegor emellan men även inom de politiska kretsarna som gestaltas. Palme själv porträtteras inte med någon älskvärdhet. Man kan förstås ha åsikter om hur mycket man svartmålar en person efter sin död. Men är man en offentlig person förblir man nog det även efter sitt frånfälle. Tragiskt men sant!

Jag gillade miniserien, som är fyra avsnitt lång – nästan fyra timmar – och jag gillade kriminalhistorien. Men mest av allt gillade jag dialogerna och sarkasmen, i synnerhet de repliker som Claes Malmberg fått till sitt förfogade. Repliker som både få en utmärkelse för sin uppfinningsrikedom när det gäller förolämpningar!

8/10

Bilder: © 2013 Sveriges Television AB

4:e maj i filmhistorien

Det är idag 4 år sedan Dom DeLouise avled. RIP

Audrey Hepburn skulle ha blivit 84 idag!