Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Thicker Than Water - 2008 - Vampyrer och familjerelationer

Thicker Than Water

Regi: Phil Messerer

2008

Komedi/Horror

Familjen Baxter bor i en typisk förort, mamman (Jojo Hristova) är så där lagom religiös och de båda syskonen Lara (Ailis Cahill) och Helen (Devon Bailey) kommer inte överens. Eller rättare sagt, Lara hatar Helen och försöker förgöra henne med ondskefulla krafter och seanser vid sitt altare. Det finns också en son i familjen, som gömmer bögpornografi under sängen och utför olika medicinska experiment. Efter att pappan lämnat familjen efter ett trettio år långt äktenskap och att Laras onda seanser äntligen lyckats, vaknar Helen med näsblod och förblöder en kort tid senare. Brodern, den experimenterande bögen, hittar ett nytt sorts virus i Helens blod och konstaterar att hon nästan helt saknar blod och måste få påfyllning. Lara, som helt vänt om sitt hat efter att systern till synes har dött och sedan återvänt från de dödas rike, kommer med en massa goda råd angående vampyrism, hon är goth och kan mycket om ämnet!

Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen, åtminstone inga särskilt förhoppningsfulla sådana. Jag hade heller ingen egentlig koll på vad det var för en slags film, mer än att det skulle vara en vampyrrulle. Sådana, liksom zombierullar, tycks det allt som oftast finnas tretton på dussinet av och det är många hemmafilmare som börjar sin bana med just denna typen av film. Lite blod är ju aldrig fel och i en vampyrfilm finns det ju verkligen utrymme för att åskådliggöra detta!

Redan under inledningsscenerna står det klart att man här kommer att begagna sig av någon sorts vampyrmytologi från mayafolket. Jag har ingen aning om det är något man hittat på för filmen eller om det verkligen finns den typen av legender som det berättas om i filmen. Hur som helst verkar det faktiskt som en ganska trovärdig legend och det räcker för mig att jag ska tycka att det är intressant. Kameravinklarna är lite udda som brukligt är i filmer med lite mer sparsam budget och med stora konstnärliga ambitioner. Jag kan inte initialt inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det är amatörmässigt eller om det faktiskt finns en mer konstnärlig ambition i bakgrunden. Det dröjer emellertid inte länge innan jag förstår att satir kommer att vara ett genomgående tema i filmen, är man ute efter en renodlad skräckfilm ska man nog se sig om efter något annat.

Man blandar religiösa värderingar med de om kärnfamiljen och huruvida blod verkligen är tjockare än vatten. Kan man tillåta sig själv att göra, i princip, nästan vad som helst bara man kan rädda sina nära och kära? Sätter man sig i så fall över Guds vilja? Finns det förutbestämda mönster uttänkta från högre makter?

Det är förvånansvärt bra makeupeffekter och jag blir verkligen riktigt imponerad av dem emellanåt. Man har inte bara vräkt på lite blod och hoppats på det bästa, här finns det faktiskt en hel del arbete nedlagt också. Vinklar och dylikt som jag tidigare var inne på fungerar mycket bra och bildspråket för tankarna till stumfilmseran, det är magnifikt berättat och med smakfull pianomusik i bakgrunden (som också bidrar till stumfilmskänslan). Jag gillar verkligen grundtanken bakom filmen och skådespeleriet funkar också mycket bra, framförallt när man insett att det är satir man tittar på. Framförallt Jojo Hristova, som spelar den slitna mamman gör ett imponerande intryck.

Tydligen är det här första delen i en kommande trilogi och det är väl inget annat att göra än att erkänna att jag faktiskt ser fram emot de övriga delarna! Det ska bli intressant att se vad Phil Messerer kan göra framöver och jag är övertygad om att han kommer att fortsätta sätta sin personliga prägel på det han tar sig för!