Recension: Guinea Pig: The Devils Experiment - 1985

Guinea Pig: The Devils Experiment

Regi: ??

1985

Horror

En videoband märkt ”Devils Experiment” dimper ned hos Tokyopolisen. Det finns inga spår av vem eller vilka som kan ha skickat filmen. Ett brev medföljer som förklarar att videon har dokumenterat ett vetenskapligt experiment för att se hur mycket både fysisk och psykisk smärta som kan uppleves innan man ger upp själva livet. Man vet inte vilka som ligger bakom bandet men det anses vara otänkbart att filmen är gjord bara på kul. Det måste finnas någon större grupp eller myndighet i bakgrunden. Efter att experterna tittat om och om igen på bandet vet man inte om filmen visar början eller slutet på experimentet.

En av de mest hatade och älskade filmerna någonsin, ökänd även bland de mest fanatiska av de mest extrema genres. Då frågar man sig: är det här bra? Nja, som så ofta annars beror det på både filmskaparens syfte och vad man egentligen är ute efter. Att filmen är otroligt stark och i princip är väldigt trovärdig råder det inget som helst tvivel om och jag tror att det var det filmskaparen var ute efter. Att skapa en film som folk skulle prata om i åratal och som skulle äckla och chocka. Filmskaparen har lyckats i detta avseende.

Vad är man då som tittare ute efter? Kanske är även tittaren ute efter att chockas, jag vet att jag personligen älskar när filmer tänjer på gränserna och kanske t o m skapar något nytt. Kanske ser man filmen just för att den är så omtalad och har fått just det rykte som filmskaparen ville att den skulle få. Oavsett skälet till att se den, så är det inget för den normala tittaren, det är mycket magstarkt och i princip utan handling och jag tycker det är på sin plats att faktiskt utfärda en VARNING! för filmen. Så, nu har jag bidragit ytterliggare till hypen kring denna film.

Ska man se till effekterna i filmen, så känns de väldigt realistiska, kanske kan man ha en åsikt om hur tyst offret egentligen är, men det kan ju å andra sidan ha sina orsaker. Hon borde ju t.ex. vara i djup chock och vem vet hur man reagerar då? Kanske trappas kroppens förmåga att uppfatta smärta ned efter att ha utsatts för den kontinuerligt under lång tid?

Personligen tyckte jag inte att själva bilderna och egentligen heller inte själva tortyren var något speciellt hemskt, utan det var den råa stämning som finns i hela filmen. Även om de bara snurrar henne på en stol i femtioelva varv eller ger henne hundratals örfilar så finns ändå själva tanken där. De tänker plåga henne tills hon dör, eller rättare sagt: de tänker se hur mycket hon tål innan hon dör.

Filmen är knappt trekvart lång och det räcker, det gör dessutom illusionen av äkta amatörfilmad tortyr starkare.

News: The Killing Games

Banned from Edmonton International Film Festival! Now it gets it's premiere on The Calgary International Film Festival insted. There are a few picture from the film below!

Recension: Flood - 2007

Flood

Regi: Tony Mitchell

2007

Action

Skotska Wick drabbas av en oförutsägbar flodvåg som bokstavligt dränker staden. Katastrofen i Wick är ett faktum, men trots att experterna avfärdar ytterliggare hot som mycket osannolika, visar det sig att det här bara är början. Flodvågen är på väg mot miljonstaden London och allt för sent upptäcker man att den stora barriären i Themsen inte kommer att klara av att stoppa de enorma vattenmassorna. Myndigheterna står lamslagna och tiden rinner iväg, snart finns det bara ett par timmars utrymme för åtgärd innan miljontals människor drabbas av det ofantliga vattenflödet. Är den största översvämningskatastrofen genom tiderna ett faktum?

Genast när jag fick filmen i min hand förstod jag att det här skulle vara en film i min smak, åtminstone vad gäller handling och såna saker. Katastrofer är alltid kul, framförallt när det handlar om naturens egna krafter och inte människotillverkade mackapärer som fått solsting, eller annat, och löper amok. Visserligen kan man inte låta bli att blanda in att Themsenbarriären skulle vara felkonstruerad (i bästa The Towering Inferno stil), eller snarare felplacering, men man får aldrig uppfattningen av att det skulle ha skett av girighet som annars är ganska vanligt.

                     

Att sen filmen är brittisk är inget som gör något. Den brittiska stilen är som vanligt betydligt mer dokumentarisk och mindre spektakulär än sina amerikanska ekvivalenter. Detta innebär också att det läggs mer fokus på själva dramaturgin i historien och en smula mindre på effekterna. Inte för att dessa på något sätt är undermålliga, jag tycker faktiskt det är riktigt snygga datorgenererade effekter, utan snarare att historien bärs upp av karaktärerna istället.

Skådespeleriet är klart stabilt och även om jag inte är riktigt överens med gestaltningen av Professor Morrison (Tom Courteney) har jag i övrigt inget att klaga på. De lyckas ofta få mig emotionellt påverkad och det är inte svårt att sätta sig in i deras situation. Karaktärsbyggnaden är det kanske lite si och så med, men vi får i alla fall tillräckligt mycket bakgrundsfakta för att bry oss om dem. Visst, manuset får väl dem göra ganska dumma saker emellanåt och alla vändningar när det gäller beslutsfattande och auktoritet är kanske inte helt logiska, men det är av underordnad betydelse i det här fallet anser jag. Stilen är viktigare än logik och vad det anbelangar brukar inte Hollywoods blockbusterrullar vara begåvade med så värst mycket logik heller, så fick jag det sagt!

I filmen refereras till översvämningskatastrofen i New Orleans 2005. Man menar att det var ingenting mot vad Londonborna står inför. Detta kan mycket möjligt vara sant, även om det möjligen känns osmakligt att förringa verkliga katastrofer av den natur filmen gestaltar. Personligen gick förvisso inte mina tankar inte New Orleans utan till Tsunamikatastrofen i Asien 2004 och med det i bakhuvudet blir filmen än mer skrämmande och påtaglig.

Moder natur är definitivt inte att leka med!

Recension: Giallo - 2009

Giallo

Regi: Dario Argento

2009

Thriller

I Turin härjar en bestialisk seriemördare, han tycks hata allt som är vackert och skyr inga medel för att förstöra de vackraste ansikten och de vackraste kropparna på de kvinnor han torterar till döds. När den amerikanska modellen Celine försvinner tar hennes syster Linda kontakt med polisen för att anmäla hennes försvinnande. Kriminalinspektör Enzo Avolfi tror att det är värre än så, att Celine har hamnat i händerna på den brutale mördaren. Han skulle bara veta hur rätt han har…

Om sanningen ska fram så var det väl egentligen ganska många år sedan Mäster Argento släppte ifrån sig något värdigt en mästrare. Men gamla vanor sitter i länge och det finns fortfarande att enormt intresse av att se hans filmer för mig. Jag förväntar mig inte längre att de ska vara mästerverk utan nöjer mig om de är sevärda. Några har under årens lopp varit under eller långt under förväntan, som Mother of Tears nu senast eller Phantom of the Opera för några år sedan och några har varit rätt så bra utan att vara i närheten med de tidiga mästerverken. Jag gillade till exempel The Stendahl Syndrome rejält när den kom.

Men det här är alltså Giallo, en titel som åtminstone får mig att tänka på de tidiga filmerna, gjorda i en stil med skitiga, brutala och våldsamma mord och en utredning som sedan ska ta oss med på en hisnande färd bland ledtrådar och villospår för att sedan ge oss den långsökta och krystade sanningen. En giallo helt enkelt, denna form av italiensk thriller som så många av oss verkar älska! Det är bara det att Giallo är ingen riktig giallo, det är möjligen ett försök att efterlikna en, men det är och förblir i så fall en kopia av den verkliga stilen. Det är på tok för mycket klichéer som borde ligga långt under Dario Argentos värdighet att använda. Det är lite trist.

Men filmen tar sig och när den väl har kommit igång och halva har gått eller så kanske så blir det faktiskt bättre. När jag tänker efter så sker det faktiskt en intresseförändring när Adrien Brody stiger in i handlingen. Jag tycker nog att en skådespelare av hans kaliber borde kunna leverera en vassare rolltolkning än så här men så känns det inte som om Dario Argento har personinstruerat sina skådespelare så väldigt mycket heller. Men det finns några bra mordsekvenser som inte är så pjåkiga. Mördaren, som visserligen inte är okänd för oss tittare är ganska karismatisk och till viss del fascinerande. Kanhända är hela storyn lite tunn och lite enkel men det har aldrig hindrat filmskapare från att göra visuellt bländande filmer förr, se bara på Avatar!

Men bländande är det inte. Det är en högst medelmåttig film egentligen men faktiskt sevärd trots allt och det är ju som sagt allt jag kräver av en film från Dario Argento nuförtiden. Det är långt ifrån det bästa han har gjort, men det är långt ifrån det sämsta också. Det är en klart sevärd rulle, och definitivt för en komplettist. En helt ok rulle med andra ord bara man tar den för vad den är och inte förväntar sig att den ska leverera det som titeln anspelar på. Titeln har helt andra förklaringar…